War against the Zombies

Shelly nickade bara leende emot den unga kvinnan och gick in i huset. Hon log emot William och Kiwi, scenen värmde. Hon var inte van vid att se eller höra människor skratta.
"Du kan ta rummet där borta" sa hon och pekade emot ett rum som låg på andra sidan vardagsrummet. Hon såg på Kiwi och log emot flickan.
"Jag ser att ni har trevligt" sa hon leende och Kiwi såg på henne med ett stort leende.
"William är jätte trevlig" sa hon och Shelly log trevligt.
"Ja det är han, jag hoppas att vi alla skall komma bra överens med varandra" sa hon leende och såg på sina nya hyresgäster.

När både Shelly och den nya flickan, Zoey, kom in försökte han ett resa sig ganska fort för att få behålla något av sin värdighet men det var svårare än han trodde. Det som gladde honom var att i alla fall Shelly log mot scenen som utspelade sig framför hennes ögon och Kiwi verkade ha haft det trevligt; uppdrag avklarat för hans del med andra ord.
Zoey fick ännu ett rum utpekat för sig och det gladde honom att hon också kunde få stanna där; det hade inte känts riktigt rätt att låta henne springa ut i staden igen, till alla zombier.
"Så, vad händer nu? Vi har vår lilla grupp och vi borde rent teoretiskt sätt lägga upp en plan för hur vi ska överleva tillsammans; vi behöver mer mat än innan.", Sade William sakligt och log ett ganska tunt leende mot dem. Det gladde honom att Kiwi hade haft trevligt men det var smärtsamt snart man mindes att världen inte längre var till för barn att leka i, dessvärre.

Zoey log lätt, det mesta hon kunde åstadkomma till ett leende, "Ett rum?, tack." sa hon och hon var nästan överväldigad, ett helt rum, ett hus, mat, värme och gemenskap var inte något vanligt i hennes liv. Samtidigt som hon gillade det rev det upp hemska minnen om förr, om hennes familj, om en efter en hon älskat som dött från henne. Men också glada minnen, sådana som gömts bakom dåliga under en lång tid.
Då William nämnde mat kurrade hennes mage förrädiskt, som om den visste att här kanske det fanns något den länge fått för lite av. Men Zoey ville inte tigga, så hon nämnde det inte ens. Zoey rycker tyst på axlarna, "Jag har endast länsat gamla hus på konserver och liknande." sa hon, vilket betydde att hon inte hade särskilt erfarenhet av att få mycket mat, bara så hon själv lyckades hålla sig vid liv.

Shelly tittade på dem allihop, hon var förvånad över att hon tagit in dem allihop i sitt hem. Hon brukade bara vandra förbi de människor hon mötte på gatan, hade hon varit tvungen hade hon dödat dem. Hon tittade på Kiwi och det gjorde ont att se den ensamma flickan. Hon hade i alla fall varit vuxen och haft en chans att klara sig, men Kiwi var inte mer än nio år. Hon tittade sedan upp när William började prata.
"Jag har några olika ställen som jag har funnit mat på i staden" sa hon endast, hon ville inte avslöja något i fall de senare skulle bli osams, hon ville inte att hennes matställen skulle bli plundrade. "Jag var på väg dit när jag bestämde mig för att leka med Kiwi" sa hon och blinkade åt flickan.
"Jag lekte inte" sa Kiwi bestämt och Shelly rufsade bara om håret på henne, vissa skämt förstod inte barn.
"Jag tänker bege mig ditåt. Kan ni passa Kiwi under tiden?" sa hon och såg på dem.
"Jag behöver inte passas, jag kan följa med" sa Kiwi bestämt och Shelly log emot henne och satte sig på huk framför henne.
"Egentligen vill jag att du håller reda på William och Zoey åt mig så det inte gör något dumt. Men säg inget till dem" sa hon och blinkade med ena ögat och Kiwi sken upp.
"Yes ma'am" sa hon och gjorde honnör och Shelly skrattade men besvarade honnören. Hon såg på de andra två och log emot dem.
"Ni får gärna se er omkring men ta inget eller ändra på något" sa hon varnande trots att hon log. Hon tog upp pilbågen och hängde den över armen innan hon lämnade huset.

De höll ett kort samtal och snart lämnade Shelly huset med ett leende. Sedan nickade han mot Zoey och vinkade till sig Kiwi.
"Vill du se något intressant?", Sade han enkelt och flickan nickade ivrigt. Med ett svagt leende ledde han flickan till sitt rum och visade de redskap han skulle behöva använda för sin forskning; däremot fick hon inte hålla i den skalpell han visade henne då han var rädd att hon skulle skära upp sig då det var ett såpass vasst redskap.
"Medan jag ställer i ordning fler saker här skulle du ju kunna titta vad Zoey gör?", Frågade han den lilla flickan och log varmt mot henne. Hon besvarade leendet och gick ut ur rummet för att leta upp efter den andra kvinnan som rörde sig i huset. Själv började han att ställa i ordning fler av sina saker och göra arbetsyta inför kommande arbeten. Snart var det bara att hitta ett forskningsobjekt och för det tänkte han att hugga huvudet av en Zombie med den fina köttyxa han hade hittat tidigare under dagen.

Zoey blev lämnad ensam, vilket hon egentligen inte hade något emot då hon inte var bra och kände sig obekväm i sociala sammanhang. Egentligen bottnade allt i en rädsla att åter förlora någon, att fästa sig vid någon. Då Shelly försvunnit försvann William med Kiwi in i vad hon gissade hans rum. Zoey som inte ville snoka i kvinnans hem gick in i sitt rum. En säng stod där, hur länge sedan var det hon sovit i en säng? Det var år sedan då hon fortfarande haft en levande familj. Sakta gick hon genom rummet och betraktade allt, det var så vackert. Det påminde henne om sitt eget rum och smärtan efter familjen gjorde sig åter påmind. Det var inte ofta hon tänkte på dem, det var för smärtsamt och att överleva var viktigare. Det var enklare att tränga undan allt, även om hon blev en stel figur som knappast log. Men det skyddade henne, liksom att inte tänka på mat gjorde hungern mindre påtagbar.
En kvittrande barnröst hörs och Kiwi står i dörröppningen. Zoey vänder sig om, "Hej" säger hon kort men inte ovänligt. Flickan påminde henne om hennes bröder, de var nu alla borta, varför skulle hon tänka på dem nu?
"Hej" svarar Kiwi och kommer in till henne, "Vad gör du?" frågar hon sedan och Zoey rycker på axlarna till svar, "Står." svarar hon sedan.

Shelly stod nere på gatan och såg sig omkring, allt var öde. Hon visste att det inte skulle vara så för alltid. Hon började springa för att komma bort till en av sina förråd så fort hon kunde, att komma bort från gatorna och komma hem säkert var hennes mål. Hon svängde höger in på en småväg, även denna gata var tom. Hon var inte säker på vart alla zombierna var och hon ville inte få reda på det. Plötsligt stannade hon, ute på gatan stod ett tjugotal zombies. Hon backade långsamt bakåt men såg att det stod zombies även där. Hon tittade på stegen som fanns på hennes högra sida, den såg inte särskilt säker ut, men det var bättre än att försöka ta sig förbi så många zombies, hon var inte säker på att hennes kamouflage skulle klara det. Hon sprang emot stegen, hoppade upp på några sopptunnor och tog tag i stegen beredd på att den skulle rasa men den verkade klara sig. Hon klättrade upp och försäkrade sig sedan om att taket var säkert. Hon tittade bort emot lokalen hon skulle till och såg att den brann. Hon svor till, någon verkade hade kommit dit och sedan ha fastnat och försökt hålla zombierna borta med eld. Hon suckade, det här skulle bli en lång dag.

När William var klar med sin uppgift gick han ut ur huset och satte sig en stund på tak-kanten; snabbt fiskade han upp cigarettpaketet och förde in en cigarett i munnen. Med ett leende tände han den med en tändsticka och tittade bort över staden; såhär högt över alla hemskheter var den faktiskt riktigt fin och det enda positiva med zombiernas framfart var att det trots allt hade uppstått ett oersättligt lugn. Trots det föredrog han livet och stojet som hade funnits innan; då var i alla fall inte människorna döda.
När han satt där och inhalerade den ohälsosamma röken fick han syn på något annat; en stor rökpelare sträckte sig mot himlen och en tung suck undslapp honom. Var det Shelly som hade startat branden? Skulle hon komma tillbaka? Med en känsla av oro som byggdes upp i maggropen tryckte han det sista av cigaretten, det vill säga filtret, mot marken för att sedan föra ännu en cigarett till munnen; det här skulle bli en lång dag av väntan och han antog att han skulle behöva det där lilla extra för att lugna ned sig så att han återigen kunde fokusera på sin egen uppgift.

Kiwi kommer fram till henne.
"Och går det bra?" frågar hon med glad röst. Hur kunde hon vara glad? Hennes föräldrar var där nere, och de var inte sig själva.
"Ja, det går alldeles utmärkt." svarade Zoey kort men såg på flickan för första gången.
"Jag har tränat på att stå." sa hon med något roat i ögonen även om det snabbt försvann. Men flickan hade inte gjort henne något och hon påminde henne om hennes bröder även om det gjorde ont i hjärtat. Men kanske Kiwi skulle klara sig? Zoey drar upp något ur sin ryggsäck, ett slitet exemplar av en bok.
"Kom här." sa hon och hennes röst lät vänligare då de satte sig på sängen och börjar läsa. Det går sakta för hon är inte van vid det och hennes studier hade inte varat länge. Men det går och Kiwi verkar gilla det för hon klättrar upp i hennes knä.

Shelly började vandra åt andra hållet. Hon hade ett annat förråd i utkanten av staden, men att ta sig dit skulle ta henne en längre tid. Hon började röra sig åt öster över taken, något som tog henne en lång tid. Vissa av taken kunde hon inte hoppa över till av olika anledningar, antingen var det för långt, zombies på andra sidan eller så var det helt enkelt inte säkert. Hon suckade när hon kom fram till ett nytt tak, längre bort låg förrådet, gatan här var inte lika öde som den varit i centrum, men här ute rörde sig zombierna sällan långt, då det ofta låg väldigt tyst och öde. Förrådet här var de som innehöll mest mat, men var osäkrast att ta sig till. Shelly räknade zombierna på gatan till ett trettiotal, och då visste hon inte om det fanns några inne i husen. Hon satte sig ner på huk och tog upp ett brandlarm som hon hade i väskan, det var lika bra att få det överstökat. Hon satte i gång brandlarmet och hissade ner det i ett snöre innan hon hoppade över till nästa tak. Zombierna började röra sig emot ljudet och hon räknade dem snabbt till femtio stycken. Hon behövde skynda sig. Hon hoppade över till förrådstaket, klättrade ner till gatuplan och öppnade dörren. Hon försäkrade sig om att stänga den tyst bakom sig innan hon började samla ihop den nödvändigaste maten. Det var konserver, mjöl, socker, havregryn, basmaterial. Hon hittade även konserverad mjölk. Hon gick till fönstret som låg på baksidan och tittade ut, ett tjugotal zombies gick emot byggnaden. Hon svor inombords, hon skulle få ta sig upp via ventilationen. Hon klättrade upp i ventilationstrumman och började röra sig emot taket. Hon var inte säker på hur långt det var. Plötsligt hörde hon ett ljud bakom sig, hon var inte ensam. Hon misstänkte att någon som försökt ta sig ut ifrån byggande hade dött i trumman. Hon kröp fram snabbare och andades lättat ut när hon såg slutet av trumman. Hon sparkade upp den och klättrade ut på taket, snabbt vände hon sig om och såg att zombien var precis bakom henne. Hon drog en pil, spände bågen och sköt. Pilen träffade zombien i hjärnan och denna blev helt stilla. Shelly andades ut, det var ingen mening att ta pilen, den var ändå förstörde. Hon tittade upp emot himlen, det hade börjat skymma, det skulle bli en lång och farlig färd hem.