Abducted

Det låter bra c:
--------------------

Precis när Adrian slöt sina ögon så kom någon fram till hans lilla filt där han sålde sina metall saker. De olikfärgade ögonen såg mot ett barn som studerade dem. Flickan hukade sig ner och studerade en väldigt vacker ängel gjord av koppar samt rostfri järn. '' Hur mycket ska du ha för den?'' frågade flickan glatt och såg mot honom. '' Du kan få den,gratis''
Den aningen bleka handen tog upp ängeln och lade den i flickans lilla hand som blev väldigt glad. ''Tack så mycket herrn!'' Efter hon sagt det så sprang hon tillbaka till sin mamma och började ivrigt berätta att hon fått den. Mamman kastade en blick mot honom som om han var någon smutsfläck på ett par vita byxor.
Ett leende dök upp på hans läppar men det försvann ganska snabbt när han fick en stark känsla av att någon iakttog honom. '''.....'' Snabbt fick han syn på en äldre man som iakttog honom. Blicken gled snabbt över till ett märke som såg ut som regeringens.
En tyst svordom lämnade hans läppar. Adrian reste se upp i ett språng och började springa så fort han kunde. Mannen som studerat honom började springa efter honom i full fart. Plötsligt så ven något förbi honom. En bedövningsspruta men tack och lov så träffade den inte honom.
Något kallt dök upp i hans blick och det var inget trevligt...Plötsligt så började två stora och något rostiga containrar röra sig mot mannen som jagade honom. Ett högt skrik lämnade mannen när han inte hann undan dem.
Ett litet leende dök upp på hans läppar men han fortsatte att springa. '' Jasså..Regeringen är efter mig'' tänkte Adrian medan hans sprang och han tänkte inte stanna på ett bra tag.

flyttnyckeln.Och du som snackade om att du skulle förstöra saker *skakar misstroget på huvudet* XD

------------------------------------

Han saktade in, fällde ut de böjda och tämligen sylvassa klorna och pressade ner dem i den lätt fuktiga jorden för att kunna stanna och inte tumla ut ur undervegetationen på de intet ont anande två männen i likadana gråblåa kostymer som stod och såg sig omkring, det såg ut som om de letade efter någonting, de skannade av hela området runt dem med radarblickar. En känsla av obehag smög sig ner i maggropen på honom. Han kanske inte skulle ha uppmärksammat det annars med sina mänskliga sinnen men det låg en aura av illvilja runt de båda männen. Han drog sig långsamt bakåt, tillbaka in i skogen och den skyddande tätt växande busken strax bakom honom. Den han stod bakom nu var på tok för gles då många av dess blad hade torkat, börjat skifta i brunt och långsamt singlat ner på den ogräsfyllda mattan av gräs som omfamnade hans tassar i harmoni med naturen tunt omkring.
Han hade precis bestämt sig för att väskan fick vänta, han ville bara därifrån, bort från männen med de intensiva radar ögonen och åtsmitande kostymerna, när han hörde sitt namn nämnas av den av männen som var mer rundlagd och kortare en den andre. Han var helt klar utländsk då han hade en tydlig accent och uttalade hans namn fel. Inte för att det hade något med att vara utländsk att göra. Det var många som uttalade hans namn fel. Och det var lika irriterande varje gång. Varför hade hans föräldrar varit tvungna att välja ett namn som lät som en ny fräsch tandkräms typ godkänt av apoteket? "Pröva Chanect, för friska tänder och ett vitt leende!"
"Chanect Pierpont, ja han, inligt våra källor så var dit här han sinast sågs." Det lät som om mannen svalde vokalerna och han uttalade e som i. Det lät ganska komiskt om man tänkte på det men det gjorde givetvis inte Chanect.
Den andre mannen, han hade en flint och var lång med lätt slokande rygg, nickade och fiskade upp en mobil ur en liten väska som hängde vid hans sida. Vänta lite. Han kände igen den där mobilen. En vit android med ett mörkt skal. Han kände en stöt av triumf. Han hade ett lösenord och max antalet gånger man fick pröva lösenordet var satt på fyra. Det skulle de inte bräcka vid första försöker i alla fall.

Hahahah, oh god. Aria får skärpa sig!

Hahaha XD

Nästa gång Aria slog upp de dåsiga ögonen befann hon sig i ett kallt och grått rum. Hon stönade lågt. Vad gjorde hon här? Det fanns en klocka på väggen som berättade för henne att klockan snart skulle slå sju, men om det var morgon eller kväll var omöjligt att säga då rummets enda ljuskälla var en svag lampa som hängde löst i taket. Hon stirrade förvirrat på den blanka bordsskivan framför sig, försökte minnas detaljerna om vad som hänt innan dimman, när hon märkte ett ansikte som reflekterades i det. Kvinnan framför henne med det smutsblonda håret i en stram hårknut och den åtsmitande kavajen fick henne att se ut som vilken arbetskvinna som helst. Hennes långa, smala ansikte med en förvånande spetsig haka höjde sig en aning när hon märkte att Aria kvicknat till. De kalla, gråa ögonen betraktade henne länge innan någon av dem sade ett ljud.
"Aria Gillet", sade kvinnan med släpig röst. Aria ryckte ofrivilligt till vid ljudet som studsade mellan väggarna. Hon vände bort blicken, undvek henne. Det första hon gjorde var att känna av hur många människor som befann sig i närheten, något som inte skulle vara möjligt utan hennes förmåga. Hon kände pulsen av fem människor i närheten. Kvinnan framför henne, två stycken utanför dörren, en människa i rörelse och en annan vars puls var lugnare. Hon gissade på att personen troligtvis satt i något kontor av något slag, om inte ett förhörsrum som det här. Inte för att det skulle ha någon betydelse, hon tvivlade på att personen var vänligt sinnad. Aria visste att hon lätt skulle kunna spränga sig härifrån, men hur mycket motstånd hon skulle möta därute skrämde henne.
Hon tittade upp när kvinnan sade hennes namn igen, mer fientligt den här gången.
"Jag har studerat dig några år", började kvinnan och föste fram en mapp till henne som hon inte märkt innan. "Känner du igen något eller någon av dessa?"
Rader av bilder hoppade fram när kvinnan sträckte fram handen och öppnade mappen. Aria rynkade på pannan. Hon kände igen vartenda föremål kvinnan visade henne, men hon kunde inte sätta fingret på varför hon gjorde det. Inte förrän kvinnan bläddrare till nästa sida och en gammal, skabbig katt tittade på henne med bittra ögon. Hon stelnade till och höjde blicken tills hon mötte kvinnan. Ett sådant belåtet leende lekte på hennes läppar att Aria ryste till. Kvinnan visade henne bilder på allt hon hade sprängt ... men varför?

Hej. Jag är så ledsen för detta, men jag har inte tiden till detta roll. Jag är såhääääär ledsen men jag har inte tiden. Tack för att jag fick chansen och jag är så ledsen, men tyvärr.

DAMN... DAMN. DAMN. DAMN. I'm late... like superlate... om jag gör fel eller liknande är det bara att säga till or something. xD

--
Jackie står och lagar mat på en, efterlängtad, ledig kväll. Trots att hon har all tid i världen och tillräcklig kulinarisk kunskap för att laga något vettigt så kokar hon ungefär 3 olika sorters pasta som blivit över från den föregående veckan. Det kommer också bli det hon äter om hon inte hittar något annat i skåpen som hon uttråkat letar igenom. Hon är trött och skulle hellre gå och lägga sig igen, men eftersom hon tillbringat större delen av dagen med att sova. Varken dagisbarn eller barnvaktsbarn idag. Hon borde vara gladare än hon känner sig... ja, förutom att spisen gått sönder förstås. Fast det löste sig, klart det löste sig. Hon är ett konstigt freakshow som kan göra vad hon vill med vatten. Hon är ett freak och hon har gjort det hon kunnat för att inte allmänheten ska veta det. Jackie tar ut en burk med pesto som fortfarande är i bra skick. Hon kastar en blick på pastan och ser hur det kokar för fullt. Men så hörs ett dovt plingljud genom lägenheten och Jackie rycker ofrivilligt till. Så gör även vattnet och spis och golv blir båda två fulla med vatten.
”Nej, helvete…” Mumlar Jackie uppgivet och ska precis till att torka upp det när det plingar igen. Hon rätar illa kvickt på sig, lämnar peston i köket och går raskt till dörren. Hon tittar ned på sina nuvarande kläder. En alldeles för stor utblekt gul T-shirt med ett otroligt förstört svart tryck på. Det skulle föreställa någon kändis men eftersom det varit Jackies ex-pojkvän Martins så visste han vem det skulle vara, inte Jackie. Hon har svarta leggings och ser allmänt oprofessionell ut. Så hon får hoppas på att det inte är en arbetskamrat eller en förälder.

Det plingar igen när Jackie kommit fram till dörren och hon öppnar så snabbt hon kan och blir förvånad över det hon ser. Hon känner verkligen inte igen den strama medelålderskvinnan i kavaj som står utanför. Allting med kvinnan skriker ut att hon inte är något man leker med. Det mörkbruna håret är uppsatt i en alldeles för prydlig knut, hon har kantigt ansikte och hennes ögon ser onådigt ned på Jackie då kvinnan är minst en decimeter längre än Jackie som känner sig otroligt liten. Inte bara för att kvinnan är längre. Utan också på grund av stämningen hon inger.

”Kan… Kan jag hjälpa er?” Frågar Jackie och på grund av sitt vanliga uppförande så låter hon något extremt säker på sig själv. Trots att hon egentligen är livrädd.
”Jacqueline Sevens, om jag inte misstar mig?” Svarar kvinnan och Jackie nickar kort samtidigt som kvinnan tar fram något ur sin innerficka på kavajen. Jackie ser förbryllat på det, innan hon känner igen vad det är. Kvinnan visar upp sin polisbricka och Jackie nickar helt enkelt igen för att visa att hon sett den. Jackie börjar, panikslagen, att försöka tänka ut vad i hela friden hon ska göra, eller vad hon gjort. Hon kommer inte på något, för hon har inte gjort något… inte på senare tid. Har de fått reda på att hon kan göra de där sakerna med vatten?
”Vill du komma in?” Frågar Jackie med ett svagt leende och går undan så kvinnan kan komma in. Den fortfarande okända kvinnan går in och ser sig om.
”Är du ensam?” Frågar kvinnan och Jackie flackar omärkligt med blicken och sticker fötterna i sina överanvända converse.
”Ja…” Svarar hon på den udda frågan som bara kan betyda att något är fel. Kvinnan ska precis till att vända sig om, det är åtminstone vad Jackie tror att hon ser när hon bara slänger igen dörren och springer därifrån. Hon får kalla kårar av kvinnan och för tillfället vill hon inte veta vad kvinnans ärende var.

En ung man susade förbi flera personer i parken och för det flesta såg det nog ut att han var ute och sprang eller var försenad till något.
Efter någon kvarts springade så stannade han till vid parkens utkant för att hämta andan. Utan att bry sig om något för tillfället så satte han sig ner på en bänk med en duns.
När han slog upp ögonen igen efter att ha hämtat andan så fick han syn på gubben igen men dock så var han en bra bit borta.
Något mer mörkt och iskallt dök upp i Adrians blick och all rädsla verkade vara som bortblåst. Med en ilsken men ändå kylig blick så reste han sig upp och riktade sin ena hand mot gubben och lät lukten av gubbens all metall som fanns i hans kropp krypa in i hans näsborrar.
Det metallgråa och isblåa ögat såg mot den äldre mannen från regeringen när han plötsligt slöt sin hand. Mannen från regeringen stannade till som om något höll honom tillbaka.
Ett leksamt leende dök upp på Adrians läppar och plötsligt så åkte all metall som fanns i mannen ut och mannen gav ifrån sig ett isande vrål. '' Lek inte med sådant du inte förstår,gamle man'' mumlade han med en inte för vänlig röst.
Metallen från den gamle mannen åkte fram till Adrian och formades till en väldigt ren metallboll som han sedan lade sin innersta ficka. Ljudlöst började han röra ifrån sig parken.

Mannen som höll hans mobil i ett stadigt grepp fiskade upp ytterligare att föremål ur sin outgrundliga väska av mysterier som tycktes innehålla allt möjligt. Han visade upp föremålet för sin kompanjon som förvred sitt anlete i ett hånleende.
"Dit där borde göra tricket." Killen som höll i hans mobil nickade och stack in föremålet i det lilla utrymmet där det var meningen att man skulle föra in laddaren vid mobilens kortända. Chanect sträckte på sig för att försöka få en överblick över vad de höll på med.
Det lilla föremålet som var misstänkt likt ett usb satt fastkilat i hans mobil och av mannens sätt att hålla mobilen vid en så liten yta som möjligt antog han att mobilen var överhettad. Ett diskret ljud hördes, som när en nyckel vreds om i ett lås och sedan ett svagt väsande ljud, och sedan försvann skärmen med lösenordet och menyn bredde ut sig över mobilens skärmyta.
Han rynkade ögonbrynen. Vad skulle han göra? Skulle han bara sticka därifrån i hopp om att männen skulle sluta jaga honom? En naiv tanke. De såg båda två olycksbådande ut och man skulle nog inte vilja möta de båda männen oförberedd. Nu hade han i alla fall överraskningsmomentet på sin sida och det kanske var allt som behövdes. Kanske var det bara dessa två som var efter honom eller kanske fanns det ännu fler och då skulle de aldrig sluta. Det skulle icke desto mindre vara dårskap att ge sig på dessa båda, farliga?, män helt själv utan backup. Han kände sig som en riktig optimist denna dag.
Han tog ett halvt steg bakåt och stelnade till. Knak. Förbannade gren. Nu var han körd. Istället för att vänta på deras reaktioner satte han av i språng därifrån. Genom busken, in i skogen.
Han hörde rop bakom sig och hörde något som ven förbi nära hans vänsterflank. Farligt nära. Hans sinnen var på helspänn.
Ett distinkt stick i hans baktass fick honom att tappa farten även om han inte förstod varför. En förödande kyla spred sig uppför hans ben och tillslut kunde han inte springa längre. I ett sista försök att komma undan började han förvandla sig till en örn. Den välbekanta smärtan kom och för en stund tappade han andan. Som alltid. Men någonting var fel. Hans muskler protesterade och han slungades tillbaka till sin kropp som panter. Sedan räv för att sedan förvandlas till korp och sedan... Han bytte skepnad för mycket. Vad var det som de hade sprutat i honom? Något var väldigt fel. Hans muskler sträcktes ut och kortades ner för att sedan inte finnas. Han föll ner på knä och världen snurrade runt i ett töcken av färger.
Allt gjorde så ont. Hela hans kropp brann och han skrek tills det kändes som om skriket var en del av honom. Tills han misströstade så pass mycket att han trodde att det aldrig skulle sluta. Och sedan... Totalt mörker.

[Vi får anta att Aria fortfarande är i förhörsrummet. Jag måste göra lite skolsaker först innan jag kan skriva mer]