PRS Reiku Black|AlexZz

Kvinnan svarar honom inte ens, hon gör en gest åt honom att vara tyst istället.
"Slå er ner." Hennes röst skär sig så otroligt mot hennes utseende, hennes perfektion. Kanske hennes enda fel måste vara hennes röst. Den är lik en gammal dams skränig och passar inte in. Ysabel rycker nästan till av det. Men vågar inte annat än att lyda när Dox knuffar lite på den än en gång och hon slår sig ned i något hon inte ens kan känna igen som en stol eller ens en fåtölj då det är det mjukaste hon någonsin suttit i eller ens känt. Det är en av de tre stolarna. Kvinnan sitter i en... Ysabel är nästan rädd för att sitta så nära henne.

Mikel ryckte till av hennes röst och för ett ögonblick var hon inte lika vacker längre, när hon sedan tystnade så återvände den förtrollande skönheten hos henne. Eftersom till och med Dox var rädd för henne så tyckte han, att det kanske var bäst att göra som hon sa, med Dox knuff och att Ysabel satte sig ner så verkade det som det rätta beslutet. Han gick vaksamt mot fåtöljerna och satte sig i den som var ledig. Han försökte nästan dra bak den en bit för att slippa sitta så nära kvinnan. Det var något fel med den där perfektionen och hon kändes fel, snedvriden.

Kvinnan blinkar med sina perfekta ögon och hennes fylliga svarta ögonfransar som kantar ögonen är minst lika perfekta som ögonen. Fast hennes ögonfärg, den är liksom blå... men inte alls? Övernaturligt, de är spöklika. De är förtrollande. Ysabel inser inte själv att hon stirrar förrän hon tittar bort mot Mikel och ler. Det är lika transingivande. Ysabel tittar ned i knät och inser hur malplacerad hon måste vara, och hon kan inte bestämma sig om hon ska vill vara här eller inte. Hon vill härifrån, men hon vill stanna. Det är som om... som om något säger åt henne att allt är lugnt, men allt annat säger åt henne att försöka ta sig därifrån så fort hon kan.