Förtryckta staden - PRS, Sannie & Godrica

Austin försökte se in genom de små, fyrkantiga fönstren på framsidan av det trånga huset, men det var för mörkt därinne för att uppfatta om de sett honom och vakterna eller inte.
Han stannade vid dörren. Stirrade på den, och kände vakternas otåliga blickar i ryggen.
"Vad väntar du på? Ingen kan rädda dig nu om det var det du tänkte på", fnös den bredaxlade vakten bakom honom och Austin kunde se honom framför sig med ett grymt flin när han slängde hans stackars mor i fängelset.
"Det är bara...", började Austin, hans hjärna på högvarv, "... jag tror inte mor är hemma."
Vakten skrattade högt. Högt och rått.
"Då är det bara att vänta på att hon kommer hem! Och om hon inte gör det, kan vi ta din lillasyster så länge..."
Austin vände sig tvärt. Hjärtat sjönk som en sten i bröstet när han blängde upp i ansiktet på vakten.
"Det skulle ni inte göra", viskade han kallt.
"Jodå", försäkrade vakten.

Ta hans lillasyster. Hon började genast tänka sig ett liv utan sin lillebror. Jag måste säga något, men vad?
"Ta inte henne, snälla!", utbrister jag. Austin tittar på mig med skeptisk men tacksam blick.
Jag kan hamna i trubbel. Snarare sagt är jag i trubbel.
"Hah, försöker du få oss att ändra vårt beslut?", skrockar vakten ondskefullt och med hat.
"Ja, det är precis det jag gör. Låt oss gå, vi har icke gjort någonting som bryter mot lagen medvetet", sade jag. "Och du, informerade ni alla om att det var förbjudet område eller ville ni att det här skulle ske?", frågade jag trotsigt. "Såklart ni vill att vi ska dömas, brännas, torteras!", spottade jag.
Stadsvakten blev rasande och knöt nävarna hårt!

Austin skulle just höja rösten och trotsa vakterna på samma sätt som Beata, när dörren bakom honom plötsligt flög upp med en smäll. Han hoppade till och vände sig om. Där stod hon. Hans mamma, med sitt bruna hår i en stram hårknut i nacken och med en krokig trollstav i högsta hugg.
"Låt dem gå", väste hon mellan sammanbitna tänder och stirrade hatiskt upp på männen framför sig. Hon var kort, runt 160 centimeter, och smal med taniga axlar och knotiga fingrar.
"Mor", viskade Austin.
"Låt dem gå, och jag följer frivilligt med", fortsatte hon, utan att låtsas om sin förtvivlade son.
Vakterna var häpnade. De trodde inte sina öron.
"Ge mig din stav", sa den bredaxlade stadsvakten och höll fram sin öppna handflata med ett misstänksamt uttryck.
Modern löd.

Det var inte rättvist. Vi hade trasslat till allt, jag och Austin. Men då får modern skulden, sådant måste förhindras.
"Hon har inte gjort något!", skrek jag.
Jag kan inte leva med att någon får skuld för det jag gjort.
"Ta mig! Snälla, hon har inte gjort något", vädjar jag.
Austins mor skakar på huvudet och räcker staven till vakten.
"Nej, käre barn, jag är målsman och jag får ta skuld, jag är medveten om att ni inte gjorde det med mening käre flicka", säger modern och ler svagt mot mig. Jag måste ge mig. Beata sneglar mot Austin som kämpar mot tårarna.

En vakt lunkade fram till Austin och skar av repen om hans handleder med en kniv. Han var snabbt framme med händerna och gned sina ömmade handleder. Han såg på sin mor, medveten om att Beata sneglade på honom.
"Snälla, gå inte", viskade han i en vädjande ton och försökte desperat få ögonkontakt med henne. Men hon vägrade se på sin son.
"Lova mig", sa hon till honom, "att du har hand om Penolope, din lillasyster, medan jag är borta. När hon kommer hem kommer hon fråga vart jag är, och jag vill att du säger som det är."
Austin nickade och kände hur den första tåren rann nerför hans kind.
Vakterna skar upp Beatas rep också, samtidigt som de band Austins mamma. Den bredaxlade vakten lade sin stora hand på hennes mycket mindre axel och sedan började de gå.
Tårarna bara vällde ner för Austins kinder när hans mor för sista gången vände sig om och såg på honom.
"Var stark min son!" ropade hon, och lämnade dem ensamma kvar.
Austin såg ner på sina skor och torkade ilsket bort tårarna. Han vågade inte se på Beata.

Austin började gråta. Jag förstår honom.
Jag grät i två dagar när de tog min mor.
"Gråt. Gråt tills det inte kommer tårar, om det så behövs", sa jag och gick fram till Austin. "Vill du att jag ska stanna eller ska jag gå hem?", frågade jag försiktigt.
Austins tårar föll ner för kinderna en efter en. Det gick knappast att stoppa men jag hade ett par mjuka blad i väskan som jag räckte honom. Han tog bladen och torkade bort tårarna lite för att förhindra att klädnaden och ansiktet blev genomblött.

"Det får du göra som du vill", sa Austin med en darrig stämma och snörvlade kraftigt, "Jag trodde aldrig...", började han, men kunde inte fortsätta då en ny våg av ostoppbara tårar vällde ur ögonen.
Ta dig samman! sa han åt sig själv och försökte andas ut, Du beter dig som ett litet barn!
"Jag trodde aldrig att hon skulle försvinna likt min far", sa han tillsist i en olycklig ton och såg för första gången på Beata. "Och jag måste lova mor att ta hand om Penelope medan hon är borta. Hur ska det gå? Jag har aldrig behövt ta hand om någon förutom mig själv... Min bror är aldrig hemma då han kämpar om pengar för levebröd."

"Austin", började jag och ställde mig framför honom, "Det kommer lösa sig".
"Jag kan hjälpa till, jag kan jobba lite för er, jag kan hjälpa dig att ta hand om din lillasyster, jag brukar ta hand om min lillebror", försöker jag med men självklart kan inte det stoppa tårarna.
"Austin!! Vad har hänt?", skriker en barnröst och sen kommer självaste barnet fram till Austin och mig. Det är en flicka.
"Är du Penelope?", frågar jag barnet och hon nickar.

Austin var riktigt tacksam och tvingade faktiskt fram ett litet, tårfyllt leende åt Beata. Sedan kom Penelope, en elvaårig tjej som var lika tanig som sin mor, springandes med två bruna flätor på vardera axel. Hon undrade såklart vad det var som hade hänt.
"Penelope", sa han och lade sina båda händer på hennes axlar, "Mor har blivit tagen av stadsvakterna."
Hans lillasysters haka åkte ner och hennes ögon spärrades upp. Skräck. Förtvivlan. Hade han sett likadan ut innan?
"V-Va?" stammade hon.
"Hon kommer låsas in precis som far", Austin lät lugn, han ville inte göra det värre för Penelope genom att gråta så våldsamt, "Men det är lugnt", sa han och drog in sin lillasyster i en kram, "Jag och vår bror kommer ta hand om dig. Vi finns här."

Austin kramade om sin lillasyster. Stackars liten, hennes haka hade åkt ner så långt så det kändes som att den skulle nudda tårna.
Penelope tittade på mig med stora och tårfyllda ögon.
"Vem är du?", frågade hon snyftandes.
"Jag heter Beata. Jag känner din bror Austin och jag vistades i skogen tillsammans med honom, där man numera inte får vara", berättade jag för Penelope.
"Du kan se mig lite som...", började jag och sneglade på Austin. Jag tänkte säga storasyster, men han kanske inte tyckte det var okej.
"En vadå?", frågade Penelope.
"En slags storasyster. Nej, det kanske var fel ord, men, du kan alltid komma till mig iallafall", sade jag till Penelope och log varmt.