PRS mellan Mort och Selma...

[... Jag minns inte ens att Jack kom xD Nä, fy på mig >.< jag måste minnas saker bättre xD inget guldfiskminne längre... usch xD jag måste lära mig x) ]


Jag hör Jack svara Juno något i trappan men vet inte riktigt vad. Jag stannar upp och ser bara på garderoben. Min blick har inte ens en fokus och allt i världen känns oviktig. Jag backar och dimper ner i sängen med en liten, liten suck. Allt känns plötsligt jobbigt. Hur ska jag få hem Juno? Hur vet jag säkert att ingen kommer hitta hit? Hur länge kommer Jack vara ute i jakt på de som jagade Juno? En vecka? Kanske någon timma? Frågorna flyger runt i huvudet men det är inte de som får mig att känna mig tom inuti. Det är svaren. Svaren som inte existerar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och nu känner jag mig värdelös. Ovissheten hatar jag mer än något annat. Den har hemsökt mig i hela mitt liv och har aldrig fört något bra med sig. Jag vet inte ens vad Jack har lagat. Så ovetande är jag. Och jag hatar det. Jag vill inte ha kontroll, men jag vill åtminstone veta på ett ungefär vart vi ligger just nu. Jag. Juno. Jack. Vart vi alla ligger. Jacks telefon från en ärkeängel har börjat ringa sig varm på sistone. Något stort kanske är på gång? Han har börjat vara borta mer och mer. Men på tre dagar har han inte försvunnit eller fått ett samtal, var det bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag älskar att ha honom hemma, men samtidigt oroar jag mig. Varför tystnade plötsligt telefonen?
Och Juno, hon kom nyss, men hur hittade hon hit? Det är flera mil till skolan, men jag borde väl skylla mig själv. Jag försökte aldrig hitta en häxa och tvinga den att sätta upp ett försvar inom en viss radie. Vilka var det som jagade Juno? Jag vet inte ens det... Jag kände inte ens av dem. Fast... det kan bero på att jag var väldigt fokuserad på Jack under den tiden - om jag har förstått det rätt.
Och jag... Jag vet inte vad jag gör av mitt liv. Jag funderar på att hoppa av skolan. Den är värdelös, jag kommer ju inte ha nytta av den, men fler än Bonnie har försökt ta över andras "marker" och... Om någon skulle bli skadad eller dödad i en skola som jag egentligen skulle ha gått i skulle inte mitt samvete lämna mig i fred.
"Juliette, kommer du?" hörs Jacks röst från matsalen, eller trappan, vilket som. Jag överväger att ljuga och säga att jag fått min mens eller något, men känner sedan fjärilarna i magen.
Med en suck reser jag mig upp och ler. Jag vet i alla fall att Jack älskar mig. Det är alltid något. Och den saken är stor. En viktig information. Något som har gjort mitt liv ljusare.

Juno rynkade något på näsan. Att hon inte hade kommit ihåg att säga något. De flesta hon umgicks med dvs. Kyle visste om det och aldrig hade hon känt det som ett problem förrän nu.
”Jag äter inte kött”, sade Juno något skamsett.
Hon stod där och stirrade på det underbart fint dukade bordet med alla de levande ljusen som verkade vara något av ett tema för kvällen även om elen var tillbaka. Och på bordet stod det tre tallrikar med grönsaker, kött och jämte en skål ris till. Allting upplagt otroligt vackert precis som om de befann sig på en restaurang och inte någon billig en.
Så slog det Juno att hon inte borde känna sig så, det var inte så att hon åt oskyldiga djur oftast blivit så troligt illa behandlade. Hur skulle hon kunna leva med sig själv i sådana fall? Nästan värre var det med äggen. Och dessutom hade hon också valt bort fisk och skalddjur. Enda anledningen till att hon fortfarande åt mjölkprodukter var för hennes far annars helt hade protesterat men Juno hade ställt ett krav, det skulle alltid inhandlas ekologiskt annars fick det vara.
”Jag tror jag vill åka hem nu”, sade Juno och kände hur illamåendet åter igen föll över henne.
Hon kastade en bedjande blick på Jack som precis ropat ned Juliette. Sakta hade en krypande känsla fått henne att känna det som om de ville behålla henne där, som om de lekte med henne på något sätt vilket skrämde henne.

Jag hör hennes sista kommentar och min blick vandrar mellan Jack och henne. Jack rycker på axlarna och ser undrande på mig och sedan på maten. Ett smått bistert uttryck tar form i hans ansikte.
Jag grimaserar smått jag själv och ger honom en bister och skamsen blick innan en suck slinker ur mig. "Okej då. Jag skjutsar dig", säger jag och känner hur min mage kurrar och hör det. Jag går med lätta och snabba steg till nyckelskåpet som faktiskt ligger i köket och tar nycklarna till den normala BMW:n vi har. Jag skulle hellre ta Jacks Jeep men den är... inte normal.
"Skynda dig tillbaka sedan", säger Jack och kramar mig bakifrån, kysser mig lätt. Jag nickar och ser hungrigt på maten.
"Ät inte upp allt, jag är hungrig", mumlar jag och ler.
"Jag ska inte ens röra maten", lovar han innan jag ser på Juno och tar några steg mot henne.

Juno drog efter andan. Vad var det för fel på henne egentligen? Juliette och framför allt Jack tyckte säkert hon var den uddaste de någonsin träffat och de skulle inte tycka hon varit särskilt trevlig. Visst brukade inte Juno uppfattas som trevlig, snarare blyg och tillbakadragen.
Juno önskade innerligt att hon hade sluppit sitta i en bil tillsammans med Juliette, själv. Hon önskade att hon hade haft sin mobil så hon hade kunnat ringa Kyle eller till och med hennes far men så var inte fallet. Den låg säkert kvar på asfalten.
”Tack”, mumlade hon och började bestämt gå tillbaka till ytterdörren.
Då Jack omfamnade Juliette drog Juno upp dörren. Mörkret härskade fortfarande där ute och åter igen fick Juno känslan utav att vara iakttagen men hon sade inget, gjorde inte ens något som skulle kunna indikera hennes känsla. Regnet hade slutat falla och ersatts av en sval nattsluft. Vätan kändes däremot fortfarande och Juno rös.

Jag följde snabbt efter Juno och fingrade på nycklarna. Min mage kurrade högt men jag kunde inte göra något åt det. Med människoblod flytandes i ådrorna så behöver jag mänsklig mat också, och Jack har verkligen lärt sig att laga mat genom åren.
"Jag ska bara hämta bilen", säger jag och skyndar bort mot garaget, öppnar det, letar upp rätt bil bland alldeles för många och sätter mig i den. Jag sätter i nyckeln efter en suck, vrider om den och kör sakta ut den tills jag är ute ur garaget. Låser garaget och kör sedan bort till platsen Juno står på. Herrgården är för stor. Vanliga personer behöver inte köra ut bilen under fem minuter, snarare en, men själv måste jag gå till garaget och hitta rätt bil till nyckeln och sedan köra tillbaka, eftersom att nu väntar Juno.