PRS Selma...|AlexZz

Celine ser på honom, vad ska hon fråga? Hon vill inte direkt tala om... svanspojken eller Ethan - ormmannen. Vad är fel på de här... nej, det hon hade tänkt kalla dem fungerar inte då de verkligen inte är människor. Om pojken har en förbannad svans så kan han inte vara mänsklig.
"Vill du leka en lek?" Frågar Celine ovanligt nog. Hon frågar aldrig sådant, åtminstone inte sedan hon var barn. Privilegiet att leka försvann för länge sedan. "Tjugo frågor, kanske?" Hon hade lekt den mycket när hon var liten. Så fort hon hade tråkigt och hon inte kunde gå någonstans.

Det sticker till i hjärtat, jag har inte lekt den här leken sedan jag var barn. Och jag minns inte ens vem jag lekte den med. Jeremy? Anastasia? Flickan som jag skyddade?
"Gärna", flinar jag. "Nitton kvar till dig, det där var en fråga." Jag kan inte låta bli att flina, trots situationen. Man ska väl ändå göra det bästa av situationen?

En udda känsla av igenkännande får henne att le. Hon minns inte varför hon känner igen det, alla andra hon lekt leken med har alltid lekt som om hon var en tickande bomb eller något. De skulle alltid, alltid göra henne till lags om de ville leka. Ofta ville de inte ens det.
"Visst, har du något ord du ord du använder dagligen?" Frågar hon, kanske är en udda fråga men också ett bra sätt att lära känna någon på. Dessutom undrar hon om hon borde bara fråga alla de resterande arton direkt... men det skulle väl vara lite svårt att svara på alla samtidigt.

"Kronprins", svarar jag på direkten. "Jag har ännu inte vant mig, och genom att upprepa det så kanske jag kommer vänja mig vid det - och min mor glömmer mer än gärna Jeremys misstag och Anastasias, så hon brukar vara 'kronprinsessa' i hennes ögon, trots allt", säger jag och grimaserar. "Fast det gör inte mig något, jag vet att hon inte egentligen glömmer bort det, hon bara önskar att det fortfarande var 'kronprinsessa' som gällde." Jag ser på hennes händer och tvekar. Nej, det verkar för personligt, det måste vara något speciellt som gör att hon måste ha de på händerna. Ungefär som med min... gåva - förbannelse - skulle jag tro.
"Vänjer du dig vid att vara kronprinsessa? Av vad jag har förstått så är din bror äldre." Jag ler mot henne och känner igen detta någonstans ifrån. Åtminstone leken.

"Det har gått tre år sedan jag blev kronprinsessa, men det är mestadels mina föräldrar och vänner till dem som kallar mig det." Svarar Celine roat. Den dagen som hennes mor plötsligt sagt att en kronprinsessa inte kan bete sig på ett visst sätt. Celine hade genast ifrågasatt det. Hon hade fått en utskällning eftersom hon hade försvarat sin brors handlingar. Det var en av få gånger i livet hon blivit rädd för sin mor, så arg hade hon varit. Liksom bolmande. Celine hade inte gjort det bättre med att fortsätta säga emot. Det hade slutat med att de inte talat med varandra på flera dagar och Celine hade tillbringat den dagen instängd på sitt rum. "Om du fick vara vem du än ville i en hel dag, vem skulle det vara?" Frågar Celine. Sjutton kvar för henne, nitton för honom.

"... Mitt lilla jag", säger jag efter att ha funderat en stund. "Det finns vissa minnen jag skulle vilja uppleva igen, minnen jag har glömt bort. Sedan vill jag gärna träffa en viss person igen, jag har praktiskt taget glömt bort henne, men ändå inte. Namnet, utseendet, allt är borta men ändå är hon kvar i mitt minne. Förstår du vad jag menar?" frågar jag och stönar sedan till. "Det där var en fråga", skrattar jag åt mig själv.

"Ovanligt nog så förstår jag precis vad du menar." Svarar Celine leende, fast hon hade inte riktigt förstått varför hon gjorde det. Hon förstår ju vad han menar, hon gör det. Hon har ju också liksom, hål från sin barndom. Saker som hon verkligen borde minnas. Till exempel vad den där mannen gjorde där? Vad som hände, vad hände med pojken? Var Max kommit ifrån? "Vad minns du om henne, då?" Frågar hon mestadels av nyfikenhet.

"Hm... Det är nog mest hennes skräckslagna blick jag minns, precis när... när soldaterna kom mot henne och sedan så... sedan blev det otrevligt, men jag minns att vi inte träffades efter det", säger jag och grimaserar. "Hur känner du igen dig i det?" frågor jag.

Celines blick drar sig uppåt till höger när hon försöker komma ihåg, eller komma på något vettigt att berätta.
"När jag var liten så blev min bror vän med någon, en pojke, men han hade inte riktigt tid för att han skulle bli kung och allt det där så jag blev vän med pojken istället för min bror." Hon inser hur konstigt det måste låta, eller löjligt kanske. "Och en dag gick vi någonstans, för han skulle öva med sitt svärd... men så kom det... en stor grupp människor." Vid det här laget har hon slagit ned blicken i knät. "Sedan blir det ett hål liksom, förutom en man som liksom etsat sig fast om man ska säga det så. Sedan minns jag ingenting förutom att min bror drog med mig därifrån, och jag fick inte gå tillbaka till fast jag ville." Fortsätter hon och drog lite i metallhandsken. Vanligtvis hade hon rullat tummarna, eller dragit sig i kjolen eller något sådant. "Sedan hade jag plötsligt feber och hade tydligen varit borta i flera dygn." Avslutar Celine och försöker låta lite lättsammare än innan när hon tittar upp på honom igen. Hon har inte pratat med någon om det, Max ville inte höra på och sa bara att det varit en feberdröm eller liknande. Fast Celine är, och var även då, övertygad om att det inte var en dröm. Hon glömde att fråga om något dock, kanske var bäst när Celine faktiskt inte har något att fråga just nu.

Jag stelnar till vid hennes ord. Synar henne. Spelar hon ett spratt mot mig? Försöker hon medvetet göra historian lik? Hon kan väl inte veta...? Eller? Sedan kommer jag på det. "Jag sade aldrig något om mitt svärd", viskar jag lågt, så lågt att hon inte borde uppfatta det - eller det är vad jag hoppas.
Det börjar flimra förbi minnes bilder. Jovisst, visst fanns det en till pojke alltid... Var det bara samma som Celine pratade om?
Jag försöker att inte spärra upp ögonen när de svaga bitarna av flickan fylls. Hennes röda hår, hennes ögon och ansiktsdrag.