Ett plus ett är lika med fyra

"Jag vet inte. Inte i min värld. Avataren kan se sina föregångar, men de är aldrig levande utan bara som andar" sa han lågt. Han skulle göra vad som helst för att få möta Mai igen, men var det ens möjligt?
"Jag tror inte det går att få tillbaka de döda, men tänk om det går? Jag vet inte om jag vågar att inte försöka" sa han och ryckte sedan på axlarna. "Jag har egentligen inget emot att få komma tillbaka, men jag ville hellre dö och återförenas med Mai" sa han enkelt.

Aravis skakar på huvudet, "Tror inte att det går. Inte ens Aslan kunde fixa det. De som är döda är redan döda, men jag tror med att man inte skall ta från dem det. Befinner de sig i dödsriket, i Aslans rike skall de vara där." sa Aravis och nickade, "Dö, vill jag vilket som, men tror inte mannen tänker tilllåta det." sa hon och suckade.

Zuko nickade, han hoppades att det gick att få Mai levande även om han innerst inne visste att det var omöjligt.
"Inte ens Aang kan får de döda levande i mitt rike heller och han är trotts allt mäktigast i världen" sa Zuko. "Men det är inte rättvist att folk skall bli mördade. Vi överlevde hela kriget! Jag överlevde inte för att se Mai dö sedan" sa han och drämde näven i grottväggen.
"Det finns egentligen inte som hindrar dig från att dö" sa Zuko enkelt.

Aravis såg på honom, och reagerade knappt då han slog i grottväggen. "Livet är inte rättvist." sa hon bara och ryckte på axlarna, "Jag vet, men en chans är ändå en chans att få dem igen eller hur?" sa hon och såg på honom. De var lika, väldigt lika. Båda hade de förlorat sina älskade, "Min far anföll mitt rike och dödade mitt folk och min man." sa hon med tonlös röst.

"Jag vet att livet inte är rättvist! Livet har aldrig varit rättvist" skrek han åt henne. Hans liv hade aldrig varit rättvist, han undrade om det någon gång skulle bli det. Zuko sjunk ihop på golvet. Han lutade sig emot grottväggen och stirrade ut i regnet.
"Jag gör vad som helst för den chansen" sa han lågt. Han vände sig tillslut emot Aravis och såg sorgset på henne.
"Jag beklagar. Fäder är som de är!" sa han bara och tänkte på sin egna far.

Aravis såg på honom och skulle allt vilja trösta honom, lägga armarna om honom. Hon gillade inte att se honom så men hon visste inte hur han skulle ta det.
Hon ställde sig upp och satte sig försiktigt vid honom, "Har du något emot att jag rör dig?" frågar hon mjukt och trevande hon hatade att se andra lida så, en kram kunde hjälpa mycket, att visa att hon brydde sig och förstod honom.

Zuko tittade undrande på henne, han var inte van vid att folk rörde honom, inte av ömhet i alla fall. Men det som förvånade honom mest var att hon frågade. Zuko ryckte bara på axlarna. Han visste inte vad han skulle svara henne. Just nu saknade hans sin farbror Iroh, han verkade alltid veta vad som skulle göras.

Aravis log halvt mot honom då hon själv hörde hur konstigt det lät. "Ibland kan man behöva en kram." sa hon ömt och trevande. Sakta böjde hon sig fram och la armarna om honom. "Jag vill inte se dig sådär." sa hon mumlande, hon ville inte se någon må dåligt, hon brydde sig inte om sig själv nu bara om honom.

Zuko tittade på henne
"Du känner mig inte ens, du behöver inte göra det här" sa Zuko. Han hade själv aldrig gjort det, men det var för att han inte var lika kärleksfull. Han brydde sig inte lika mycket om folk som Aravis verkade göra.
"Varför bryr du dig?" frågade han.

"För att du påminner om min bror, min lillebror." skrattar hon lätt och hoppas att han inte skulle ta illa upp av det. Hon släpper honom försiktigt och ser sedan ut genom grottöppningen på regnet som öste ner. Vädret påminnde om hennes humör, dock dolde hon det som förr. Förrymd brud hade han sagt och det var hon, hon skulle ha gift sig med en man den hon var trolovad till förr innan hon rymt till Arkenland med Cor.