PRS (Matizze)

Viktorias ansikte förlorade sin lugna mask då Devon inte såg det. Tjugosex personer? Hon hade inte tänkt på att det var så många. Åh som hon hatade honom för tillfället för att han påpekade det. Hon kände sig inte alls väl till mods då hon var tvungen att tänka på det. Han hade ju rätt...Hon var en massmördare, och hon var inte ens vuxen!
Viktoria fortsatte fortfarande gå trots det han sa. "Och jag skulle hellre ha dött än att ha accepterat det andra alternativet". Hon var mycket, men ingen som sålde sig själv. "Och om jag dött, så skulle du ju inte kunnat få min själ". Hon brydde sig inte om det sista, men hon påpekade det bara för honom.

"Precis", sade Devon kort och log illmarigt samtidigt som han satte på sig skärmmössan igen. Då varken döden eller pengar var något alternativ återstod bara ett av de tre föreslagna. Det eller ett fjärde alternativ. "Oroa er inte milady, jag kommer att hålla räkningen åt er. Jag kommer alltid att finnas där som er räddare i nöden när ni håller på att drunkna i era offers blod och när deras ruttnande händer försöker dra milady ända ner till den mörkaste botten faller det på min lott att återigen slita deras lemmar från kropparna. När det behövs." Devon började äntligen röra på benen och mötte upp med sin misstress. Jodå, han skulle rädda henne från dödens klor, om "att vända någon bort från ljuset" inkluderades i kategorin "rädda".

Viktoria torkade tyst bort lite blod som stänkt på hennes kind. Hon drog sedan ett djupt andetag till men grimaserade smått då stanken av staden trängde in i hennes näsborrar.
"Men jag vill helst se att det inte blir några fler att hålla koll på, inte mer än männen som dödade mina föräldrar". Hon tänkte försöka i alla fall, att försöka på andra lösningar innan hon gjorde något så drastiskt igen.
För en dag skulle hon nog själv försvinna...Och då kanske hon skulle få hemska straff. Men då mindes hon, hon skulle nog inte kunna dö..."Devon, vad kommer hända med mig när du får min själ?" frågade hon demonen. "Kommer jag bli ett tomt skal i all evighet?".

"Om jag ska vara helt ärlig, vilket är vad som krävs av mig, kan jag inte säga att milady ens tycks hålla koll på de nuvarande männen", sade Devon torrt men det ryckte i hans ena mungipa. Angående "männen som dödade hennes föräldrar" kände sig Devon väldigt tveksam. Det var som att ordet IMPULSIV var inristat i pannan på hans misstress och han undrade hur mycket hon egentligen visste om dessa mystiska män, mer än att de var just män. Som mördat hans misstress föräldrar. Devon kunde inte låta bli att undra varför dessa män inte hade gjort rent hus, men om alla Londons män var lika intelligenta som de tre rånare de just mött var det å andra sidan ingen överraskning.
"Det är ingenting som milady behöver oroa sig för nu", svarade Devon undvikande på sin misstress fråga. Han var inte säker på att hans misstress skulle gilla svaret på den frågan och det var bättre att eliminera alla möjliga riskfaktorer. "Det milady istället borde ha i tankarna är ert nästa steg mot hämnden."

Viktoria funderade i sitt stilla sinne hur det skulle bli nu framöver, Devon gick henne ganska mycket på nerverna, vilket var en nackdel, men hon skulle i alla fall inte behöva gå hungrig...Vilket nästan övervägde det.
De kom in i självaste staden nu, men det var en bit kvar till hennes lilla, mörka och smutsiga gränd. Hon märkte att han undvek att svara på hennes fråga, hon antog att hon nog skulle få veta i sinom tid..."Mitt nästa steg" upprepade hon sedan och funderade kort. "Jag har redan en del uttänkt, jag tänker söka igenom varje drogkartell och tillhåll tills jag hittar det". Hon gick sedan på, det var folk här och var, men inte så många som var från överklassen, mest tiggare och fattiga.
"Här, är är mitt enkla hem" sa hon då hon stod i öppningen till gränden. Hon uttalade ordet "hem" med ironi. Hon gick in i gränden tills hon kom tiill slutet av den, där en större låda fanns.

"Ni får ursäkta frågan milady, men hur ska ni lyckas finna alla dessa 'drogkarteller och tillhåll'? Och hur ska ni kunna veta att ni har fått tag i rätt män, eller ännu viktigare - att dessa män fortfarande är i livet?" frågade Devon, fast besluten att pricka hål i sin misstress plan. I Devons öron lät den nämligen extremt jobbig och krävande, inte minst av honom själv. Planen lät även inte särskilt uttänkt utan väldigt impulsiv - precis som vanligt.
"Vilket... ekonomiskt boende", kommenterade Devon torrt med en blick på lådan. Den såg varken vind eller regnsäker ut. Vilket klasslöst hemmabygge, det där kunde knappast ens räknas som en enrummare. Devon undrade vad de över huvud taget gjorde här. Retades hans misstress med honom?

Viktoria höll inne med en suck. "Jag vet åtminstone vart en av dem ligger, far pratade jämt om att den var så dåligt gömd att polisen kunde komma in där när som helst". Och resten tänkte hon lyckades snoka reda på. "Jag känner igen dem...". Hon ignorerade hans fråga om hur hon visste om de fortfarande var i livet. Om de var döda skulle de få problem, men det fick de ta då.
"Ja, men det duger åt mig" sa Viktoria och satte sig på huk och sträckte in handen i lådan och fumlade med något. "Här kan jag vila ostört....". Hon drog fram handen igen och höll denna gång i en plånbok hon lyckats stjäla, och kortet på henne och hennes familj. Hennes tillhörigheter för tillfället.

Ostört? Devon tvivlade starkt på det påståendet. Det var trots allt en låda. I en helt öppen gränd. I slummen. Devon förstod inte ens hur hans misstress vågade lämna plånboken i lådan, tills han såg att det bara låg ett kort i den. Om Devons misstress inte såg till att fylla de tomma facken med pengar snart skulle hon nog inte bara få vila ostört i den där lådan, hon skulle få vila i frid. Devon antog att pengaproblemet skulle falla på hans lott även det.



Lutscher puttade sina glasögon högre upp på den spetsiga näsan med ett stort finger och såg sig om i gränden. Vedervärdigt. En dödsgud skulle vara neutral när det gällde att samla själar, men det här var helt enkelt...
"Otrevligt." Lutscher sänkte ner samma spetsiga näsa i en liten anteckningsbok och ögnade igenom namnen. Arnold Parker Fullföljd. Eric Smith Fullföljd. John Arrier Fullföljd. Och så fortsatte det. Bläddra, stämpla. Bläddra, stämpla. Bläddra, stä-
"Jag skulle uppskatta lite hjälp här, mister", brummade Lutscher och försökte att inte låta allt för irriterad. "Ett gruppuppdrag är trots allt ett gruppuppdrag."

"Vänta nu lite..." mumlade Viktoria till sig själv och öppnade upp plånboken ordentligt. Hon hade haft någon sedel och lite mynt när hon lämnade gränden i morse! Hon stack in handen igen och rotade runt, men fick bara tag på plankan hon använde för att stänga till lådan helt, och tyget hon sov på. "Vad i..!" Hon ställde sig upp och såg runt lådan ifall det låg något där.


Nathan spatserade runt liken och studerade dem. Människor var så udda ibland...Det här var verkligen ett massmord! Det skulle vara intressant att möta dem som låg bakom det.
"Hm?" han vände sig mot Lutscher med ett litet leende. Han gick fram och kikade honom över axeln och puttade upp sina glasögon. "Men du är ju nästan klar ändå".

"Är något på tok milady?" Det krävdes inget geni för att koppla hans misstress sökande blickar och gester till den tomma plånboken. Hans misstress hade utan tvekan blivit bestulen på något. Hah, hade hon verkligen trott att hon skulle få ha kvar något som låg så öppet? Det var ett mirakel att lådan fortfarande stod kvar. Devon var dock inte säker på att det här skulle lära hans misstress en läxa. Hon var trots allt ganska gammal vid det här laget, och om hon fortfarande var så här naiv... Devon ville inte ens tänka klart tanken.

------

Lurtscher motstod lusten att smälla till Moss rätt över den flinande munnen. Det var utan tvekan frestande, mannens huvud hängde för bövelen över Lutschers axel som om det bad om att få en snyting. Men nej, Lutscher tänkte inte sänka sig till den nivån. Det var säkert någon sorts omvänd psykologi eller något, och Lutscher tänkte inte gå på det. Moss var inte värd det, intalade Lutscher sig själv och bet missnöjt ihop käkarna. Hårt.
"Det skulle inte döda dig att hjälpa till ändå", svarade Lutscher mörkt och körde, så snabbt att rörelsen blev suddig, upp sitt Dödsvapen så att spetsarna på det cirkulära sågbladet nästan snuddade vid huden på Moss hals. "Man vet aldrig vad framtiden har planerat för än, så det skadar inte att ha så bra karma som möjligt."