Where magic lives. (privat)

”Nope”, svarade Amina på hans fråga något tveksamt.
Även om hon haft något att slåss med hade hon inte kunnat använda det. Hon var ingen krigare, det hade hon aldrig varit.
Hennes blick for över den unga mannen. Frågorna som stört henne tidigare blommade åter igen upp.
”Vad gör du här?” frågade hon samtidigt som hon hörde fötter på den hårda marken.

Anan ryckte på axlarna. "Jag vet inte själv" sa han och suckade faktiskt till. "Har jag redan ställt till det så här mycket kan jag lika gärna fortsätta". Och han tyckte inom sig att det han, de andra soldaterna och deras ledare gjorde var fel, han ville på något sätt rätta till det.
"Du kan få låna något vapen om du vill, om du kan använda det".

Amia betraktade åter igen den unga mannen och tog ett steg emot honom och sedan ett till.
"Aldrig förut har jag träffat någon som dig", sade hon och minskade avståndet ytterligare till honom så hon stod så nära att hon kunde känna värmen ifrån hans kropp emot sin. 
Sakta sträckte hon instinktivt fram handen och rörde vid det öppna såret längst hans kind. De långa smala fingrarna färgades röda av blod. Hon förde dem emot sin näsa, luktade på det för att sedan måla den unge mannens andra kind med beskyddarens tecken. 
"Nu kommer ingen av mitt folk skada dig." 
Hennes hand föll.

Anan stod helt stilla då kvinnan kom närmare honom. Han hade ingen aning vad som väntade och förvånades över hennes ord. Han hade också aldrig träffat någon som kvinnan, någon som lugnt kunde stå framför honpm då han mördat hennes vänner.
Då hon rörde vid honom stelnade han till, och han såg misstänksamt på henne då hon sa att folket inte skulle skada honom.
"Vad är ert namn?" frågade han sedan då han behövde tänka på henne som något annat än kvinnan.

Amia hörde stegen tydligare, de närmade sig. Någon eller några.
”Amia Enja Clandayla”, svarade hon snabbt innan hon med lätta steg tog sig fram till den närmsta hyddan och kröp in innanför skynket.

Anan hörde också stegen, tunga och skramlande utav rustningar och vapen.
"Jag är Anan, Anan Oralin". Han följde snabbt efter henne in i hyddan och satte sedan ögat vid ett litet håll.
Framför dem kom en av soldaterna, Orin. Han hade oftat tränat ihop med honom...

Amia kände hur hennes puls ökade. Hennes blick for över den lilla hyddan i jakt på någonting som skulle kunna hjälpa dem på något sätt men fann inget. Hyddan bestod inte av så mycket mer än tre halmbäddar, ett altare och ett skåp som Amia utan att öppna visste att det innehöll några tallrikar och muggar i trä. Det fanns inte många som ägde så mycket mer, de behövde inte så mycket mer.
Amia gick fram till altaret och fann vad hon sökte. Kniven som alltid fanns, blod var ofta något som ingick i ritualerna.
”Hur många?” frågade Amia i en knappt hörbar viskning.

Anan studerade Orin, soldaten verkade ganska bekymmerslös och lutade sig mot en väg och drog fram en liten plunta som han drack stora klunkar ur. Alkohol.
Anan rynkade på näsan, alkohol var inte tillåtet, även om en del brukade strunta i den regeln.
"En, och han kommer nog snart inte alls vara farlig...". Han syftade då på att alkoholen skulle förvränga hans sinnen.

Amia sjönk ned på knä på mattan. Hon kollade upp emot Anan, studerade honom. Skulle han döda en av sina egna eller vad menade han? Själv visste hon att hon var en enkelmatch för varenda en av dem men hatet inom henne gav henne styrka. Det fyllde henne med dumdristighet och övermod, hon kände sig odödlig.
Med vänster hand kramade hon om knivens fäste. Hon drog ned den röda kappans huva ifrån sitt huvud och lät kappan falla till jordgolvet. Snabbt bad hon en kort bön även om hon inte riktigt visste till vem innan hon reste sig upp och började gå emot Anan för att se vad han såg.

Anan fortsatte studera honom, hur han gång på gång drack ur pluntan och lät sina sinnen förvrängas.
"Orin! Vad fan håller du på med?" hördes en annan röst och Anan såg en av de andra soldaterna. "När de ser att du dricker kommer Langius inte vara nådig".
Anan flyttade på sig från hålet. "Nu är de två" sa han tyst.