Gladiatorskolan (Privat)

"Inget" mumlade Bellona som svar, det brukade vara de enklaste att svara då man inte ville svara eller visste vad man skulle svara. Men hon var glad att han inte hade emot att hon lutade sig mot honom, som att något kunde bli bättre.
Hon ser upp på honom vid hans ord, "Inte ens du kan ordna något sådant. Men jag är så gott förberedd jag kan bli. Det är egentligen inte det, jag har hele mitt liv varit förberedd för detta, det är min far." mumlar hon, egentligen trodde hon inte att han skulle fatta, men förstod han skulle det förklara en hel del.

Gaius trodde inte på henne, men han lyssnade då hon öppnade sig mer. Han nickade tyst då hon var klar. Han visste inte detaljerna om hennes liv hemma, men han visste hur det var med sin far. Gaius kunde mycket väl förstå trycket hon kände från sin far. Gaius far, som klarat sig vid liv på grund av ren lycka, som utstått skratt och gliringar hela sitt liv, hade gjort allt för att hans son inte skulle behöva utstå något liknande.
"Du kommer att klara dig lysande", sade Gaius och log uppmuntrande. "Det här är ju det vi har tränats för hela vårt liv. Om du vill bli den bästa, måste du göra vad som än krävs. Också vad din far kräver", tillade han, för även om det var obehagligt, var det sant.

Bellona ser på honom och ler svagt, visst skulle hon klara sig fint. Livet av träning och förberedelse hade förberätt henne på detta, på skolan och på att döda. Hon var skicklig och hon hade sett några av nybörjarna som tragiskt nog redan verkade dödsdömda.
Men när han sa om fadern blev Bellona stel i hela kroppen. Modern var en sak, hon hade tränat dem båda hårt, skoningslöst och kärlekslöst. Men fadern hade varit värre mot henne, som kvinna måste hon även förberedas på annat sätt och den detaljen höll han i.
Men Bellona nickade, så vem skulle hon gå i säng med? Nu när hon hade börjat prata med honom, visste hon inte hur hon skulle fortsätta det hela på ett trevligt sätt. "
"Ja, du har väl rätt." säger hon tyst och ler halvt, "Även som min far säger?" mumlade hon och möter Gaius blick som för att se hur han kände.

Gaius ville inte tänka på sin far, eller sin barndom. Han hade knappt något gott att säga om sitt liv och just nu ville han vara glad. Det var ju därför han hade smitit in i skogen med de andra, för att glömma bort sitt eländiga liv.
"Tyvärr", svarade Gaius med ett snett leende, innan han lutade huvudet mot väggen bakom och stängde ögonen. Det snurrade i huvudet, men på ett behagligt sätt. Som om man var i en karusell, eller gjort för många kullerbyttor i rad. Gaius log åt tanken, och önskade att natten aldrig skulle sluta.
Vilken clichéisk tanke.

"Hmm" sa Bellona som svar och suckade, "Borde druckit mer." mumlade hon mer till sig själv än till honom, hon hade fått i sig på tog för lite, och hon hatade att grubbla så. Långsamt kom hon upp på fötter och visste inte ens vad hon skulle göra, Gaius verkade vara så långt borta och hon måste lyda sin far. Och var hon tvungen att lyda sin far var hon tvungen att dricka sig redlös.
"Gaius." sa hon tveksamt, bet sig i läppen och placerade sina läppar på hans i en kyss, hon visste att det ar påfluget, men hellre han än de andra och ville han inte var hon tvungen att gå ner till festen och få någon hon inte gillade och som inte sponsorerna gillade.

Gaius ryckte åter till verkligheten då han kände Bellonas läppar mot sina. Han slop upp ögonen och mötte hennes blick efter några försök. Det tog en stund för honom att inse vad hon just gjort, eller hur han borde känna sig på grund av det.
Det hade känts bra, och Gaius had einenting imot det. Att detta berodde mer på drogern än något annat förstod han inte.
Han ställde sig upp och placerade en hand på hennes axel för stöd, och de stod närmare än vad anses normalt. Nu var de också i synhåll för kamerorna, något Gaius registrerade långt bak i hjärnan. Det var något man vant sig med, något Gaius aldrig glömde, inte ens då han var hög och full.

Då han stod upp vid henne upptäckte hon kamerorna och hennes hållning ändrades. Eller kanske inte hållningen? Men hela hennes väsen blev mer tillsluten, inte så öppen av nervositet och oro som hon visade honom, inga svaga känslor visade hon och skulle aldrig tillåta sig till inför kamerorna, därför var hon glad att han visade henne denna plats.
Hon såg upp i hans ögon, han var mer än ett huvud längre än henne och större, mer muskulös, men det var egentligen inte fullt så konstigt.
"Du verkar inte så stabil, vill du ha sällskap till dit rum?" log hon till honom, och även om han inte ville mer än så, så skulle hon försöka och annars skulle hon ändå få honom till rummet innan han blev värre.

Gaius märkte inte ändringen i Bellona, vilket berättade ganska mycket om hur hög han egentligen var. Normalt kunde urskilja minsta ändringen i andra människor, och lyckades se igenom alla förutom de bästa fintarna i kamper. Musklerna, balansen, ögonen, de avslöjade alltid vad moståndaren skulle göra, och berättade mycke tom människor i vardagen, om de var glada eller sura, ledsna eller på spänn.
Med ett leende nickade han.
"Jag klarar mig, men visst", svarade han, vanan att inte medge svagheter för ingrodd för att glömmas bort nu. Gaius lyckades faktiskt hålla sig på fötterna, även om han var tvungen att ta det sakta i trapporna, och snubblade över det sista trappsteget.

Bellona hann precis sträcka ut handen för att han inte skulle slå sig fördärvad. Egentligen var hon förvånad att han hade klarat sig hela vägen ner utan att snubbla och hon hade inte hjälpt honom bara för att inte visa honom svag inför kamerorna. Andra, ja förutom Mars kunde hon säkert få att visa sig svaga, men inte vänner eller familj och det var vad Gaius hade blivit för henne.
"Vart ligger ditt rum?" frågar hon då de kommit ner för alla trappor och ser på honom för att veta om han var i skick att bedöma något.

Gaius märkte inte då Bellona tog tag i honom för att hjälpa honom hållas på fötterna. Han såg sig om, och tyckte att korridoren såg så bekant ut, och ändå hade han ingen aning om var han var. Allt såg ju likadant ut.
Trevande började han gå och hans blick fatnade på ett hål i väggen. Det hade varit ett slagsmål förra året, påminde hans hjärna hjälpsamt. En tredje års elev hade fått huvudet slaget där, och både väggen och skallen hade spräckts.
Med ett nöjt leende, som inte ens det blodiga minnet kunde dämpa, gick han litet framåt och stannade sedan vid en dörr.
"Här", sade han, och drog fram nyckeln ur bakfickan. Det var av självklara säkerhetsskäl alla hade lås till sina sovrum.