AMU (Rollspel för erfarna)

Evangeline följer efter de andra med ett tveksamt ansiktsuttryck. Hon tycker inte om hela åka-iväg-från-skolan-och-typ-skolka-grejen. Det är absolut inte hennes stil, och dessutom skulle hennes föräldrar mörda henne om de fick reda på det, men det verkade som om de andra satsade på att åka, och Evangeline kunde ju inte gärna stanna kvar och göra jobbet själv. Och för att vara ärlig kom hon på sig själv med att tycka att det hela var lite spännande, helt annorlunda från vad hon brukade göra. Hon räknade ut att alla inte skulle få plats i Wills jeep så hon öppnade dörren till sin egna silvriga mercedes. Det var hennes fars gåva till henne för hennes höga betyg och hon vårdade den som om det var hennes bebis.
"Jag följer efter er då antar jag." Sade hon till jeepen. Inte för att det spelade någon roll om någon hörde, men mer för att övertyga sig själv att inte fega ur.

Rose

Jag följer efter utan ett ord men börjar tveka när alla stannar vid bilarna.
"Min syrra skjutsade mig till skolan idag", säger jag tveksamt och undrar om jag skulle få plats i Wills jeep eller om jag ska åka med Evangeline.
Eller åka med någon av dem.

[förlåt att det blev kort, men jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva ^^' ]

"Hoppa in här du, om du ska med det vill säga." Evangeline pekar lite vagt på passagerarsätet. Hon har inget emot Rose, tvärtom tycker hon att hon verkar ganska snäll, men de har liksom aldrig pratat. Evangeline sätter sig på läderklädseln och tar upp sin mobil. Tre missade samtal och fem sms, hon orkar inte riktigt bry sig just nu utan sätter på spotify och sätter den i bilens stereo.
"Ska du med eller?" Säger hon hyfsat vänligt genom backspegeln.

Jag ler mot henne och hoppar in.
"Tack så mycket", säger jag och nu är det bara att vänta på att Will ska börja åka. Jag har hört att han surfar så det skulle inte förvåna mig om det är till vågorna vi ska, inte för att det är en särskilt smart idé, men det skulle inte förvåna mig.
Jag funderar på att fråga vad hon gillar för musik och hur duktig hon är på det hon spelar, men vet inte riktigt om det är en smart idé.
Jag vill inte framstå som framrusig samtidigt som jag inte heller vill framstå som otacksam och otrevlig.
Det bästa jag kommer på är att le svagt och hoppas på att hon startar en konversation.

Evangeline känner hur mobilen vibrerar i fickan och suckar irriterat. Hon tar upp den och kollar displayen. Det är han. Igen. Hon trycker bort samtalet och lägger telefonen på instrumentbrädan. Rose sitter bredvid henne nu, Evangeline vet nästan ingenting om henne mer än att hon har en syster. Hur hon vet det har hon ingen aning om, men det är i alla fall nåt. Mobilen fortsätter ringa och Eve ler ansträngt och lite förläget mot Rose.
"Det är mitt ex. Han kan inte låta mig vara ifred." Säger hon. Det är inte riktigt sant, det där med pojkvänsdelen, men att säga att hon har en knäpp kille som förföljer henne är inte något hon vill skryta med. Hon förstår inte varför han har valt just henne, hon är ju inte speciell på något sätt, mer än kanske pianot då.
"Du sjunger va?" Frågar hon osäkert.

"Ja", ler jag och orkar knappt tänka på att jag inte har haft en pojkvän på ett år.
"Du spelade piano, va?" fortsätter jag. "Hur länge har du spelat?"

"Sen jag var tre. Mamma satte mig på en dans- och musikskola i Frankrike, men jag fastnade väl lite mer för dansen än musiken från första början. Det är inte så att jag tycker illa om att spela piano, tvärtom, men känslan är inte densamma som att dansa." Evangeline känner på sig att hon pratat lite för mycket, så hon koncentrerar sig på att ignorera mobilen. Hon hade gärna blockerat honom om hon vetat hur hon skulle göra, men eftersom hon inte precis var något tekniskt geni nöjde hon sig med att stänga av mobilen.
"Hur kom du in på den musikaliska banan då?" Frågar hon med ett lugnt leende. Nu när mobilen inte ringer är det lättare att le.
"Var det dina föräldrar också eller?"

"Min syster faktiskt", säger jag leende. "Man slipper helst höra mina föräldrar sjunga, men hela familjen är musikalisk", säger jag märker att hon har stängt av telefonen.
"Om det är irriterade att han ringer så finns det appar som gör det lättare att blockera ett visst nummer, om du vill", säger jag och fortsätter le lätt. Hon är verkligen trevlig.

Där kom systern fram. Evangeline känner sig barnsligt stolt över att hon visste något om Rose. Det gör att hon nästan inte hör vad hon säger sen, men det hon säger får Evangeline att hoppas.
"Kan du hjälpa mig? Det skulle vara så jättesnällt!" Hon märker att det nästan är lite för desperat för att det skulle vara en ex pojkvän. Hon drar sig tillbaka lite, men fortfarande leende. Hennes intuitioner om Rose verkade stämma, hon var trevlig och vänlig, hon kändes lite lik Evangelines äldre syster som bodde i New York och som jobbade som läkare.
"Visste är det jobbigt med ex som inte ger upp?" Säger hon för att dölja att hon inte talat sanning.

Will startade bilen och började köra ut ifrån skolan parkering.
”Ni får väl se”, sade han med ännu ett leende och var uppriktigt sagt förvånad att någon ens följt med honom.
Visst hade Mr. Friths sagt att de kunde jobba utanför lektionssalen men Will antog att han inte menat att de skulle bege sig ifrån skolan. Fast Friths eller någon annan behövde ju inte få veta så länge de var tillbaka i tid. Han antog att de andra ville tillbaka i tid i vilket fall. Det var inte särskilt lång de skulle, egentligen var det gå avstånd, endast några kilometer men som sagt så antog Will att de andra ville tillbaka i tid. Han svängde in på parkeringen intill centrum och stängde av motorn.
”Tadahh”, sade han och gestuellare.
De skulle troligtvis tro han var helt puckad men det hade ju faktiskt varit ett uppgående ryckte för Will som han antog att de andra inte skulle ha en aning om vad han menade eller se det han såg. I och för sig hade det tagit ett tag för Will eller rättare sagt det hade tagit att han skulle befinna sig på rätt tillfälle vid rätt plats och mycket riktigt kom den vanliga skaran gåendes. Will betraktade dem, den äldre damen, kvinnan som ibland tog med sig barnen, den unga mannen och sist en ung flicka som inte kunde vara mer än 11 år gå ned emot tunnelbanan.