De utvalda

Snart kommer maten in, det börjar med en lätt soppa och Eletha ger Ethan en blick och visar diskret på hur hon gör och vilka bestick han skall använda och liknande.

Ethan tittade upp då maten kom in. Han var ganska hungrig faktiskt, soldaterna hade hämtat honom så tidigt att han inte hunnit äta något till frukost. Han tänkte precis börja äta då han märkte Elethas blick, han började göra som henne istället.
Han skulle väl lära sig etikett och att slåss bättre....

"Inte sleva i dig utan ät sakta." sa hon och visade på. Hon gillade egentligen inte banketter av detta slaget hellre var hon ut i skog och mark och kunde äta hur hon ville, ha på sig det hon ville och prata hur hon ville och med vem hon ville när det behagade henne.

Ethan lyssnade och åt lite långsammare. Tillslut när soppan var uppäten kände han sig mätt och till sin stora förvåning bar tjänarna in en liten tallrik med förrätt.
"Mer mat?" viskade han. Vilket överflöd...

"Det är förrätt, varmrätt och efterrätt vid banketter." viskar hon tillbaka. "När herrskapet äter är det mycket mat, i vanliga fall äter vi nere i köket bland tjänarna." sa hon och började att äta.

"Så mycket mat...." mumlade Ethan. Han tvivlade på att han skulle orka allt. "Det gör ont att se all den här maten..." viskade han plötsligt till Eletha. "Då det är så många som svälter hemma...".

Eletha nickar hon visste att det var så hon hade upplevt det på sina uppdrag, sett de som svälte. Hon hade själv upplevt det även om hon inte mindes, då hon kommit till slottet som liten.
"Om du kommer på ett uppdrag nära din hembyggd kan du säkert skänka lite till din familj." sa hon och såg sedan ner i tallriken, "De verkar ju vilja ha dig som son." sa hon stelt eftersom så inte var hennes fall.

"Det ska jag..jag ska skänka så mycket jag kan" mumlade Ethan. Han hoppades bara de skulle klara sig tills dess.
Han tittade upp då han hörde hennes ord sen. Han la försiktigt en hand på hennes axel. Men han visste inte riktigt vad han skulle säga. "Tja, kanske för att det har hjälpt dem att få mat...". Han visste inte riktigt hur hans föräldrar kände för honom då de upptäckte att han var en särling, men de hade lärt sig att älska honom trodde han.

"Mmm." sa Eletha men stelnade lätt till vid hans beröring då hon inte var van vid ömhetsbetygelser, hon lät sällan någon komma nära henne. Hon nickade sedan och log svagt, "Vissa har tur." sa hon bara och petade i maten, hon var inte längre hungrig då hon började tänka på sin så kallade familj.

Ethan tog snabbt bort sin hand då hon stelnade till och ägnade sig åt maten igen. När han ätit upp förrätten kände han sig proppmätt, han kunde inte få ned mer och det var ändå två rätter kvar....Kunde inte han få gå nu? Ingen pratade ju med honom ändå mer än Eletha.