Flickan utan minne

Jag älskar denna Fanfiction!!!
Så målande och fantastisk den är!!

Mera!

Nu är jag hemma för dagen, så här kommer nästa som utlovat!

kapitel 21

Akromanteln var större än vad jag hade trott. Det kändes som om det inte fanns något mer än de där stora skrämmande ögonen, och jag fick anstränga mig för att slita blicken från dem när ytterligare sex eller sju akromantlar kom. De kommunicerade med knäppande ljud, och jag tog tillfället i akt att spurta allt vad jag kunde under dem och in i skogen. De verkade lite överraskade över att jag försvann och de fastnade mellan täta träd ibland, men de hade extremt långa ben och jag visste att det bara var en tidsfråga innan de skulle komma ifatt mig. Men jag tänkte inte ge mig frivilligt.

Jag slet upp både armarna och benen när jag sprang, men jag brydde mig inte och med adrenalinet pumpande för fullt kände jag knappt hur det varma blodet började rinna. Jag hörde ett brak av ett träd som fälldes och jag förstod att den var väldigt nära nu. Jag fortsatte springa, och adrenalinkicken fick mig att springa väldigt fort, men med rötter och fallna träd överallt var det inte jättelätt att ta sig fram och jag snubblade flera gånger. Jag kom fram till en någorlunda rotfri glänta och fick upp farten ordentligt innan jag sprang in i en osynlig vägg och kände näsan knäckas. Efter en bråkdels sekunds tänkande förstod jag att det var en testral och kastade mig under den. Akromantlarna var nära nu, men det fanns tydligen en hel hord testraler här, och de kunde med sina långa ben kliva över dem. Dessutom kunde de nog se dem, men jag famlade i blindo och slog till några här och där. Jag fattade att det inte var någon idé att fortsätta och hävde mig med en del möda upp på nästa testral jag hittade och tog tag i vad som måste vara halsen.
”Upp!” skrek jag med rösten bruten av skräck, och den osynliga hästen lyfte i grevens tid, en klo knipsade till bara en halv decimeter från min fot. Jag höll i mig i den uppenbarligen beniga och fjälliga halsen och flög snart ovanför trädtopparna.
”Tack” viskade jag och lät mitt hamrande hjärta lugna ner sig medan en kittlande känsla på armen talade om att testralen slickade mitt blod. Det kanske inte var jättehygieniskt, men den hade faktiskt räddat mitt liv, så jag lät den hållas. Jag spanade efter slottet och såg det långt
bort i fjärran.
”Kan du ta mig till fönstret för andraårstjejernas sovsal i Gryffindortornet?” frågade jag försiktigt och hoppades att den förstod vad jag sa. Det fanns inte någon detaljerad beskrivning av dem i ”fantastiska vidunder och var man hittar dem” så jag var inte säker.

Till min stora lättnad flög den genast mot slottet och jag passade på att njuta av flygturen. Den stannade vid fönstret, som tack vare repet fortfarande var öppet.
”Tack så jättemycket” viskade jag och hävde mig in genom fönstret och trollade bort repet. Jag hade tänkt använda mig av Wingardium Leviosa på repet för att kunna ta mig upp, men det här sättet hade varit mycket mer praktiskt. Jag stängde försiktigt fönstret och undrade om testralen var kvar, men jag visste inte. Den hade känts som en vän, men det var nog bara för att den var dresserad som den räddat mig.
Jag började smyga mot sängen när jag hörde en röst.
”Sofia Forest, VAR har du varit?”

Sofia....
Det här var... PERFEKT.
TÄNK om jag också hade kunnat skriva på det där fängslande, gripande sättet... Det var helt otroligt. Fantastiskt verkligen!
Tänk om jag också kunde skriva sådär detaljerat.... Alltså, mina träffade ju också dem där äckel spindlarna... MEN DET HÄR VAR MILJONER GÅNGER BÄTTRE ÄN MIN VERSION.
Älskar dina:
Beskrivningar
Story
Ordförråd
Karaktärer
ALLT.

Du skriver så fängslande att man själv
tror att man är med, du är inte ett dugg sämre än JK Rowling,
det känns precis som att sitta och bläddra i sin favoritbok ^.^
LOVA att du signerar alla dina böcker gratis åt mig i framtiden, detta är helt enkelt magiskt.
Och så spännande... Vem är det som kom på henne?
Bergis McGonagall, det låter precis som henne....
Men Sofia kommer inte att bli relegerad, det är hon alldeles för awesume för ;* ♥
MEN NÄR KOMMER DET MER?
Du säger att jag kör med cliffhanger... VAD ÄR DÅ DETTA?
Hur som helst, AWESUME.
Mer!

Såååå bra!!
undrar vad som kommer hända!!!!!!!

Hehe, sorry men älskar att sätta cliffhangers . Finns inget bättre sätt att avsluta ett kapitel! Jag har inte varit hemma på en vecka nu, men nu är jag det, så varsågoda

Kapitel 22

Shit, jag hade blivit påkommen. Snälla säg att det inte var Xerbusa, snälla säg att det inte var Xerbusa! Hon hade av någon anledning ogillat mig från första dagen. Jag skulle bli relegerad. Jag hade bara gått några veckor på den nya skolan och starta ett nytt liv, och nu försvann det bara på grund av min impulsivitet. Jag hade inte ens tänkt på att skogen var förbjuden! Hur kunde jag vara så dum? Jag satte på mig mina bästa hundvalpsögon.
”Förlåt professorn men...”
Jag vände mig om och såg en burrig mörkröd hårman.
”Rose! Jag trodde det var Xerbusa. Du skrämde mig!”
”Jaså, jag skrämde dig? Det var ingenting emot hur du skrämde mig! Jag hör ett ljud och ser att nån klättrar in genom fönstret. Och du är ju helt nerblodad överallt, jag trodde du var en infernie eller något! Jag var nära att lamslå dig, men jag hann se att det var du. Vad tusan har hänt, du ser ju ut som en vampyr!” Hon viskade argt detta i rasande fart och hon var väldigt uppjagad.
”Men lugn, så farligt är det väl int-”
Rose höll upp en fickspegel och visade mig mitt ansikte. Näsan hade mycket riktigt knäckts och jag hade blod ända upp till ögonen. Jag såg verkligen hemsk ut.
”Oj”
”Oj?” Hon pekade med trollstaven mot min näsa.
”Episkey” Näsan, som hade börjat bulta lite efter att chocken lagt sig, läkte ihop. Nu riktade hon staven mot mina armar.
”Episkey, episkey, episkey” såren läkte ihop, och när Rose sugit upp blodet med sin trollstav såg man att alla sår förutom ett ganska stort på vänstra axeln hade läkt ihop totalt. På axeln fanns det fortfarande ett lite tjockare rött streck, men det hade fått en skorpa och var inte djupt längre.
”Okej, nu berättar du allt som hände.”
Jag berättade om hu rastlösheten nästan kvävt mig, om enhörningarna, kentaurerna, akromantlarna och testralen som räddat mig. Rose såg chockat på mig.
”Fattar du inte vilka risker du tog? Gå aldrig mer ut dit!”
”Jag tror tyvärr att jag inte kan lova det. Nu vet jag var Akromantelnästet är, så jag kommer inte bli skadad igen. Och allt var inte dåligt, titta!” Jag lyfte upp enhörningshåren och rätade ut dem. De glimmade vackert i månskenet från fönstret.
”Gud, det där är ju enhörningshår! Har du någon aning om vad det är värt? Tio galleoner strået!”
”Varför skulle jag sälja det? Har du sett något vackrare?”
”Nej, men folk kommer stjäla det! Fast vänta, jag kan en anti-tjuv förtrollning. Var ska du förvara det?”
”På min vägg. Det är ju ingen mening att ha det om man inte kan titta på det” Jag band ihop locken i ena ändan och satte den på väggen en bit nedanför fotona av Albus.
”Okej, formeln är Protegium Singularis. Då kommer bara du kunna röra det där det hänger. Men tar du ner det ur zonen försvinner skyddet.”
Jag säkrade håret och kastade formeln. Rose kunde mycket riktigt inte röra håret, men jag påverkades inte av formeln alls.
”Godnatt då Rose”
”Godnatt” sa Rose och gäspade. Klockan var tjugo över fem. Jag somnade snabbt och sov en visserligen alldeles för kort, men drömfri sömn.

”Blev du jagad av Akromantlar? Men de skulle ju vara avlivade!” Både Albus och Scorp såg chockat på mig vid frukostbordet.
”Tydligen var avlivningspatrullen inte så noga”
”Du kunde ha dött! Gör aldrig om det!”
”Tyvärr, det kommer jag nog göra. Om man bortser från dem var det underbart där!”
”Var försiktig då” sa Albus och såg mig ganska strängt i ögonen.
”Jadå, självklart” sa jag och log
”Bra” sa han och kramade mig med ena armen.
”Vi måste underrätta Hagrid om det här ändå. Rose, kan du ta bort bläcket från det här så skickar jag ett anonymt brev.”
Scorp räckte henne ett brev skrivet med slarviga kråkfötter.
”Vad står det där på nu då?”
”Hagrid har bjudit oss på te idag klockan fem. Tack Rose, du är fenomenal.”
Han skrev ner ett brev snabbt brev med sin prydliga handstil(så mycket bättre än min) och skickade iväg brevet med en skoluggla som satt nära oss på frukostbordet och var på väg att flyga iväg. Scorp han knappt fästa brevet innan den svingade sig ut i solljuset och försvann.

Super bra!!

Jag kunde inte vänta! Jag var tvungen att kolla på spoilern till kapitel 6! Herre Gud, vad spännande! Jag gillar att du använde Harry's familj i... "nutiden" om man säger så.

Hinner inte ge dig en av mina
långa underbara kommentarer nu hjärtat, eftersom jag har bråttom för att brorsan ska ha datan, MEN DET HÄR KAPITLET VAR UNDERBART.
Kan egentligen inte ge dig en rättvis kommentar som är värdig den här ff:n,men om jag säger att det är en av dem bästa jag läst så kanske du förstår vad jag menar.
Jag älskar Sofia, och ROSE!
Gillar dock inte scorp och Albus...BLÄ!

Haha Rose är sååå lik Hermione... I LIKE IT.
Näe, love it.
Lika bra som vanligt, fast nästan bättre ändå.
Tack för att du ger mig den här underbara ff:n, sluta aldrig skriva för du är fantastisk.

Mera!