[RS] På en ö i Bermuda triangle

Vad tänkte han med, det skulle aldrig komma någon hjälp. Solen hade vandrat över himmelen och tidigare hade den befunnit sig högt i skyn men vandrat ner emot horisonten. Ifall någon skulle hjälpa honom skulle han bli tvungen att göra det själv, som vanligt.
Melissas döda kropp jämte honom äcklade honom något fruktansvärt och både kroppen och spyan han hade uppstött lockade till sig flugor vilket äcklade honom ytterligare. De surrade ifrån liket till blodet som runnit ifrån hans ben och sedan till nästa, för dem godbit.
Han visste att han var tvungen att komma loss innan mörkret sjönk för vem visste vad de fanns för djur där ute och allra helst ville han finna någon eller några av de andra även om han inte trodde chansen var särskilt stor.
Sjukvårdsväskan som på något sätt lyckats sitta kvar framför honom på den enda väggen som fanns av flygplanet lockade honom något enormt. Han var väl medveten om att han förlorat en del blod och att han var tvungen att få stopp på blödningen.
Varje rörelse gjorde ont och inte bara i benet, han hade fått ett enormt blåmärke över revbenen och hans ena axel verkade ha också slagit i någonting. Trotts smärtan greppade han nu tag i metallröret. Redan innan hade hon kontrollerat att de inte gick rakt igenom, vilket troligtvis hade blivit hans död utan det kunde inte gå in mer än någon centimeter. Med det hårda greppet började han dra, i början försökte han bita tag i kinden och kände hur blodet spred sig i munnen. Att bita sig i kinden hjälpte inte. Då metallröret började röra sig lite grand för att sedan ryckas ur såret skrek han åter igen. Skriket verkade eka och han började se suddigt men vägrade att låta sig falla in i medvetslöshet.

Haylee såg på honom utan svar och lät honom sedan lyfta upp henne. Hon såg att det gjorde ont för honom och bet sig något i läppen.
"Det är okej Matthias, jag kan gå själv", sa hon lugnt, men gjorde inga försök till att släppas ner på marken igen. Men det hon sa menade hon ändå, för så farligt var det inte.
"Om vi ska överleva borde vi samarbeta. Och jag skulle inte kunna se någon dö framför mig, så därför måste vi hjälpas åt."
Haylee blev genast orolig. Tänk om hon var tvungen att bevittna blodet från döda kroppar. Tänk om hon skulle få se de där tomma ögonen som hon bara skådat på film - där det var fejk, och tillgjort, och där det bara var en skicklig skådespelare som bara låtsades. Nu var det verkligen på riktigt.
Haylee stelnade plötsligt till. Var det bara hon som hade hört det där skriket?

Jag stelnar till samtidigt som henne. Jag vänder genast blicken åt det hållet som skriket hade kommit ifrån.
Havet...
"Åh, herregud!" viskar jag när jag ser planet guppa på vågorna. "Kan maten vänta? Jag tror någon är där ute", viskar jag och släpper försiktigt ner henne, men så att hon sitter ner och slipper gå.
"Jag har klarat mig hyfsat, jag simmar ut dit", säger jag men inväntar hennes svar. Jag vänder blicken mot skriket. Det är långt att simma.
Bra att du har tränat simning då... tänker jag.

Mariko gick försiktigt längre upp mot stranden och försökte röra armarna hon stönade av smärta när hon rörde den vänstra armen hon förstod att hon var skadad. Hon fortsatte gå och hoppades att hon skulle stötta på någon

Sakta tog han sig på något sätt till sjukvårdsväskan. Den var vit med ett rött kors på och han hoppade innerligt att han skulle finna något däri som skulle hjälpa honom. Häftigt drog han upp dragkedjan och granskade skeptiskt dess innehåll. PLÅSTER, vad fan skulle han med plåster till.
För första gången lät hon blicken vandra till hålet i byxan som var färgats mörk av blodet. Han kände hur uppstötningarna hotade i halsen men försökte att själva dem. Med en grimas av smärta drog han upp byxan något för att blotta såret ytterligare. Det var något av det mest vidrigaste han hade sett. Han hade aldrig gillat blod eller liknande så bara att han kunde sitta där, kolla på sitt ben var en stor bedrift.
Det mesta verkade vara slut i väskan förutom plåstren som inte skulle vara honom till någon hjälp.

[Inväntar Rosie Lestrange x) ]

Haylee såg upp på honom där hon satt i den varma sanden.
"Ja, gå du! Mat kan vänta om det finns liv att hjälpa", sa hon med en förtvivlad ton i rösten, "Skynda dig!" lade hon sedan till.
Hon såg sedan ner på sin väska och stoppade in hela filten däri så att den inte längre hängde utanför och därmed blev sandig.

Hemskt ledsen att jag inte skrivit fast jag varit inloggad Haft prov och så
Skrivit in allas mallar på första sidan
En armékniv och en kniv räknas som olika saker Det är ju olika ord
--------------------------------------

Lizzie hörde skriket och vred huvudet snabbt mot havet. Hon såg förskräckt när planet guppade ute på vågorna. Hon gick fram till där vattnet började. Hon drog av sig sina skor och la ifrån sig dem och tändaren en bort bort.

Väl vid stranden blir jag tvungen att ta av mig alla onödiga kläder så att de inte blir våta.
Jag simmar och simmar, värmen plågar och jag blir ganska trött snabbt. Kroppen värker, men jag biter ihop och simmar. Tack och lov verkar jag inte ha fått några sår, för det svider ingenstans, förutom ögonen då jag råkar få vatten i de.
Jag kommer närmare och det ser ut som om planet är tillräckligt nära för att personen ska kunna höra mig.
"Hallå?!" ropar jag och fortsätter simma. "Är det någon där?! Behöver du hjälp!?" ropar jag och även om jag inte får något svar så kommer jag ändå simma ut till planet. Det kan finnas något värdefullt där, och så måste jag vila.
I ögonvrån ser jag något som simmar förbi, verkar cirkulera.
Skräcken griper tag i mig och jag simmar snabbare och snabbare. Adrenalinet pumpar och det enda jag kan göra är att simma, försöka skydda mig. Jag har inte ens armékniven!
Simma, simma. Långa, kraftiga tag, lagom snabbt. SNABBARE!! tänker jag när hajen verkar komma närmare.

Doug hade trotts bristen på saker, hjälp och idéer inte gett upp. Åter igen hade han kravlat sig till Melissa eller det som en gång varit Melissa. Han hade kollat ifall hon hade något väderfullt på sig men fann inget mer än en död mobil. Sedan drog han sönder en del av hennes tröja som inte var nedblodad för att binda sitt ben. Han var mycket väl medveten om att han var tvungen att få stopp på blödningen. Det kändes som om det tagit flera timmar men han kunde inte säga hur lång tid han befunnit sig där. Solen stekte honom och tur väl var hans hud inte särskilt känslig för den även om han kände att han bränt sitt ansikte. Han hade också täckt sitt huvud med en annan del av Melissas tröja för han ville verkligen inte få värmeslag. Det största problemet var dock vatten. Han var omringad av vatten men halsen värkte efter någonting att dricka.
Så hörde han en röst. Livrädd hoppade han till, som orsakade ytterligare smärtor för att kolla på Melissa. Då han insåg att det inte var hon som hade vaknat upp lugnade han sig något och kollade ut över vattnet. En man, Matthias eller Matt som Doug alltid kallade honom i sina tankar även om han inte visste om Matthias gillade det eller ej kom simmande emot vraket som på något sätt fortfarande flöt på ytan.
”Hallå”, svarade Doug hest.