Pirates, Ahoy! (Rollspel)

[Vad menar du, Mort? x)]

Lucy reste sig upp från stolen och lät nästa man ta plats istället. Hon steg åt sidan och betraktade roat händelsen mellan kaptenen och tjuven, fortfarande med leendet på läpparna. Hon slank in i skuggorna och lutade sig mot väggen med armarna i kors. Långsamt drog hon också den trekantiga pirathatten över ögonen så att den mystisk skugga föll över hennes ansikte där man bara kunde se hennes flin. Hon kände en underbar längtan till att få segla ut på haven igen, med saltvattenslukt, fiskmåsarnas skri och stormarnas ilska. Bara tankarna gjorde henne lycklig, och hon tackade tyst sin farbror som lärde henne allt hon behövde veta om de oändliga haven.

[När jag ville göra ett tvillingpar så ville jag att killen skulle söka som matros, tjejen fick inte, men hon smög på båten som fripassagerare...]

[5_lollipop_5, alltså förlåt för att jag lägger mig i men ett nej är väl ändå ett nej? Inga fler kvinnliga karaktärer. ^^

Rosie Lestrange, vad menar du ? x)]

[Förlåt! Ska nog ge upp nu... ^_^]

[Mort, ahaaa, nej! Jag läste fel. Trodde du hade skrivit att det var Lucy som såg ut som en pojke fastän hon var kvinna. xD Mitt misstag. ]

[Inga fler kvinnliga karaktärer. ._. ]

"Japp, rikedomar. Juveler, äventyr, guld, silver, smycken som kungar skulle bli gröna av avund bara att höra talas om." Pratar Rose på, och kastar en ogillande blick på fyllot som slagit sig ned och vinkar bort honom. "Fast den största fördelen med att leva på haven är att man är fri." Fortsätter hon kanske äckligt mycket mer partisk än hon borde vara.

Nu tog dante till sig mod och gick fram eftersom han var så stor började folk att backa. han gick närmare tills han stog mittemot kvinnan

jag skulle vilja söka jobb hos er sa han väldigt bestämt

Rose synar först mannen som kommer in. Upp, ned, upp, ned.
"Som vad?" Frågar hon smått flinande. Det här kommer bli intressant, eftersom hon egentligen inte vet riktigt vad han skulle passa till själv. Men det kanske är positivt, det är ju hans val.

jag har varit kock sen jag var liten och tänkte att jag kunde få det jobbet log han med sin självkänsla i rösten

Annabell försökte åter igen rycka sig loss men kunde fortfarande inte röra en muskel. Kaptenen Rose var stark eller så var det enbart Annabell som var svag. Tillslut gav hon upp och slappnade av i hela kroppen, delvis för att hon gav upp men också delvis för att se om det skulle få henne att lätta något på greppet. Hon skulle göra varsomhelst för att slippa ur det.
”Vad är det för frihet? Att slava under en kapten”, muttrade Annabell surt mest för att hon var irriterad än att hon menade det han sade.
Hon brydde sig inte om ifall hon störde samtalet kaptenen hade med den feta mannen. Kanske borde hon ta något ifrån honom, han såg ändå ut att ha ätit tillräckligt i sitt liv. Kanske inte så konstigt då han var kock.

[Ursäkta för ett kanske något bittert inlägg. No hard feelings. ]