Mitt namn är Lulu

Japp, jag gillar datorn Skriv vidare!!

Hehe tack Del två kapitel 1 kommer nu, eller ja, en sorts prolog:

Kapitel 1 (Prolog)

Hogwartsexpressen

"JAAAAAA!!" Jag tjöt av glädje, jag var på väg tillbaka till Hogwarts, till mitt älskade Ravenclaw, min älskade Jack, mina älskade korridorer och mina älskade lektioner! Jag var så uppspelt att Hibiscus flög runt som ett streck tills jag lugnade ner henne igen. Jag kunde verkligen inte sluta flina. När vi äntligen var på väg in genom de stora portarna var jag fortfarande lika sprallig som en duracellkanin. Under hela första veckan märkte jag inte hur hemskt jobbig vår nye Försvar mot Svartkonster lärare, Professor Gyllenroy Lockman, var. Jag var alltför lycklig för att märka något alls. Jag vaknade inte upp ur min glädjetid föräns flera veckor senare, under en quidditch match när jag blev träffad av en dunkare. Den krossade min fot, men precis när det hände fångade vår sökare kvicken. Vi vann med 200-80, och Jack bar mig uppför alla trappor till sjukstugan och Madam Pomfrey. Sedan mindes jag inte mer, men jag tror att Jack var där, hela tiden...



Vad tycker ni? Blev kort men jag är jättetrött, kommentera vad ni gillar den så kommer fortsättningen snart

DEN ÄR AWESUME

Aaaaaw tack♥

Kapitel 2

Vem är jag?

"Luuuluuuu... Luuuuuuluuuuuuu..." Rösten svävade in och ut genom mina tankar, men den sade mig inte något. Och vad var Lulu?
"Lulu!!" Tjuter en kille, ganska söt, till när jag öppnar ögonen. Mina ögonlock fladdrar hjälplöst och jag vet inte var jag är.
"Vem... Är... Jag? Och... Vem... Är... Du...?" Rösten som raspar fram ur min hals låter främmande och gör ont att framkalla. Killen börjar faktiskt gråta. Sen böjer han sig fram och kysser mig. DÅ kommer minnena tillbaka, och min röst, så jag skriker "JACK!!!" När han slutat kyssa mig. Jag kramar om honom som om jag skulle dö utan honom. Vilket jag också skulle...
"Åh, jag kommer ihåg dig..." Jag strålar ut glädje, och ett underbart varmt leende leker på mina läppar. Jack svarar inte, utan kysser mig bara en gång till.

Några timmar senare bedömde mig Madam Pomfrey som frisk, och jag och Jack gick hand i hand till Ravenclaws uppehållsrum. När vi steg in genom dörren kom näst intill alla Ravenclaware fram, skrikandes och jublande, till mig. De ville veta hur jag mådde, om jag visste vilken dag det var, om jag mindes dem.
"JA, JAG MÅR BRA, MEN VILKEN DAG ÄR DET??" Jag fick skrika för att kunna överrösta alla elever som pratade med mig, och faktiskt bar upp mig på sina axlar. Jag kände mig som en drottning. De förklarade att det gått två dygn och 9 timmar sen jag skadat mig. Jag frågade om Jack varit där hos mig hela tiden? Jaadå! Svarade dom. Sen bar folk upp Jack också, och förde oss mot varandra. Vi möttes i en kyss rakt under kristallampan i taket, och alla jublade. Det var härligt.


Vad tycks? Skriiiiiv ♥ ♥ ♥ ♥

Vilket underbart kapitel Lily ♥
Du ger mig verkligen lite krydda i tillvaron genom att skriva den här helt fantastiska ff:n, sluta aldrig skriva äru snäll!!!
Tur att Lulu blev bra igen... OCH JAG ÄR SÅÅÅ SÖT ♥
DU är helt fuckiiiing awesume mitt hjärta, SKRIV MER

Bra!!!!!!!!!!

Ååååååh tack! Har nyss dygnat och var astrött, men ni fick mig att bli pigg och glad! Lova att ni aldrig slutar skriva vad ni tycker!!♥ ♥ ♥

Kapitel 3
Hemligheternas kammare

"Hemligheternas kammare har öppnats, arvtagarens fiender, tag er i akt!" Det kändes som att det inte gällde mig, utan nån annan. Dumbledore sa att när man går med i Blå orden utsätter man sig för en stor risk, så man får som ett sjätte sinne, en svag antydan om något. T.ex. om en dödsätare är nära ens gömställe eller bas känner man en stark lust att fly, var man ska gömma sig, vad man ska ta med. Det är ganska coolt. När jag kollade på Ginny Weasley höll jag på att tappa andan. Det var som en föraning, att texten inte menade henne, nej nej, utan bara att hon var i stor fara. När jag kollade över folkmassan hajade jag till vid några ansikten. Någon Creevy från gryffindor, en kille ur hufflepuff, Nästan huvudlöse nick och några fler. Jag tänkte att det som var gemensamt med nästan alla personer Känslan identifierat som hotade var mugglarfödda. Utom då Sir Nicholas de Mimsy Porpington. Jag borde ha lyssnat på Känslan, men jag trodde att det nog bara var mensvärk eller något, så jag slog det ur mitt minne för tillfället.





Vad tycks?? Skriiiiiiiiiiiv :3

Hmm... Förut kunde du skriva långa kapitel, inte bara ett eller två stycken. Jag föredrar kanske en sida. Du skriver jättebra, men när du säger "vad tycks" så kan jag inte låta bli att klaga.

MEGA BRA!!

Jag förstår dig luna lovegood 21, men när jag skriver de korta kapitlena KÄNNS det som om jag skrivit jättelångt Och så kommer alltid mina föräldrar i mitten av kapitlet och säger att vi måste iväg någonstans, typ sova eller till nån i släkten. Därför de blir så korta Men tack för uppmaningen, ska försöka göra längre kapitel

DU MÅSTE SKRIVA MER SÖTNOS!!
♥