Homo Bestia (5 rollare)

Jag har tyvärr inte tid att med längre

Så synd, men okej. :l

Tråkigt! Kan vi andra fortsätta kanske? c:

Självklart!

Jag fortsätter då!

Jag såg upp mot taket. Tvekade.
Nej, sa jag åt mig själv. Du behöver inte dem. De kommer att få dig hittad, såld, dödad. Följ inte efter!
Jag tog några stapplande steg i den motsatta riktningen. Min nyfunna kappa böljade runt mig.
Jag försökte koncentrera mig på var jag skulle kunna sova, men min hjärna ville inte koncentrera sig.
Min längtan efter andra gjorde uppror mot viljan, och jag började springa tillbaka mot mutanterna på taket.

((Förstod det som att du, Wolf, började klättra ner från taket, var det rätt?))

(Korrekt!)

Jag klippte med öronen under kappan. Någon var på väg upp på taket efter oss. Jag strök kvickt tillbaka öronen och blottade mina tänder, väntandes på att personen skulle komma upp.

Jag hävde mig upp på taket, och det första jag fick syn på var vargmutanten, med blottade tänder. Jag drog upp axlarna och väste ilsket. Dålig idé, dålig idé, dunkade det i huvudet. Varför måste jag alltid göra fel?

Jag blängde hotfullt på mutanten. Jag hade aldrig gillat reptiler och den här tjejen såg mycket reptillik ut. Jag drog en kniv och pekade på den för att visa henne att jag hade vapen sedan lyfte jag varnande på svansen och morrade: "Vem är du och vad vill du?"

Jag blev ursinnig på mig själv när vargmutanten drog sin kniv, för själv hade jag inget vapen, utom en flintasten som råkade vara lite vass i ena änden. Dessutom, om jag hade haft ett vapen skulle jag ändå inte varit bra på använda det. Min metod hade alltid varit Bättre fly än illa fäkta.
Som svar på hans fråga spottade jag ur mig: "Lara. Lara Iven."
Jag avskydde att jag var tvungen att fråga något så hjälplöst, så mesigt, men vad skulle jag annars göra? Det var bäst att spela trevlig, annars kunde jag få en kattdjursmutant och en vargmutant efter mig och det ville jag inte. Jag sa, i lite mjukare ton: "Jag ... jag undrade om jag kunde få ... följa med er? Om ni ska någonstans, ja ..." Jag försökte mig på ett leende, men det kändes stelt. Jag hade inte försökt le vänligt på en evighet.

Jag slutade morra och stoppade ner kniven, men jag hade fortfarande svansen stelt lyft. Jag betraktade mutanten Lara och ryckte sedan på axlarna. "Om du sinkar oss...", sade jag varnande och började sedan gå över taken mot skogen.

(Var är du Sannie?)