Robin Hood (fyra personer)

Ash höjde enbart ett ögonbryn emot henne. Han trodde inte att Sheriffen var så dum och om han var det behövde de verkligen en ny sheriff. Som tacksamhet emot Robin som hindrade bråket som troligtvis hade sats igång ifall han inte avbrutit det sade han inget.
Jäntans kommentar om hans egen familj träffade rätt men han hade inte övergivit dem. De var säkra så länge han höll sig till spelets regler som var mycket klara. Hon visste ingenting om honom och han insåg att han inte gett henne chansen för han visste lika lite om henne. Han visste till och med mer om Sidara.
Istället gick han och satte sig under ett stort träd med lägret i sikt. Han la deras rörelser, rutiner på minnet och försökte få svar på sina frågor utan att behöva ställa dem.

Midna var inte säker på vart hon skulle ta vägen, hon hade aldrig vandrat så här långt in i skogen. Men hon var inte rädd för att gå vilse, hon var bra på att hitta rätt väg och var säker på att hon skulle hitta tillbaka. Hon kom fram till ett berg och satte sig ner med benen dinglande över kanten. Hon förstod inte varför Ash hade hoppat på henne så? Trodde han verkligen att hon övergivit sin familj för att hon ville? Hon tittade ut över skogen som uppenbarligen skulle bli hennes hem. Hon övervägde att rymma med sin familj. Men att hela tiden tvingas flytta var inget hon ville. Hon var inte säker på om skogen var bättre dock.

Sidara kände för att lämna lägret eller något, ja hur som helst skulle hon lämna innan dagen grydde. Hon kunde inte lite på någon och måste snabbt ta sig här ifrån när en av kungens soldater var här. Visst hon kunde döda honom, det ville hon mesta av allt, men hon trodde inte att Robin skulle gå med på det. Säkert hade han något om gästfrihet eller liknande. Med ilskna tag nackar hon ett par kycklingar och låter de sedan grillas över elden. Hon log lite då hon pratade med Much och de andra, de var trevliga och ja fast hon inte ville erkänna det saknade hon socialt sällskap hur det än var.

Ash kände sig en aning uttråkad men han hade inte kommit dit han kommit genom att vara otåligt. Då maten verkade börja bli klar reste han sig upp och gick till den lilla klungan.
”Finns det något jag kan hjälpa er med?” frågade han även om han inte trodde att de skulle godta hans hjälp.

"Mår du bra?" hon vände sig om och såg Robin där och vände åter blicken ut över skogen.
"Nej jag mår inte bra. Jag vet inte vad jag skall göra" sa hon Midna sorgset och han satte sig ner bredvid henne.
"Jag var också tveksam när jag flydde ut i skogen" sa Robin och hon såg på honom.
"Du? Du har alltid sökt äran och nu har du fått den" sa Midna och Robin tittade på henne.
"Känner du mig?" frågade han och Midna tittade rakt fram.
"Jag gjorde" svarade hon bara.

Sidara kastar en blick på honom, "Åh, det passar sig för herrn att komma nu då allt är klart." sa hon vasst. Men Much drog tillbaka henne, "Våld är inte alltid den bästa lösningen." sa han och Sidara såg ilsket på honom, "Nej, men han där tänker avslöja mig och er för kungen. Ni liksom jag kommer att torteras och gud vet vad tills vi halshuggs." sa hon med ilska i varje stavelse.

Ash mötte hennes ilskna blick som sedan for till de underliga örterna. Han låtsades inte om hennes kommentarer även om han så gärna hade velat ge henne en knäpp på nosen så lät han bli. Troligtvis skulle det vara hans död och han var inte beredd att mista sitt liv, inte ännu i vilket fall och inte till en skogsjänta.
”Hur kommer det sig att ni lever så här och på något mer permanent ställe? Vore inte de det optimala?”
Han antog att de skulle svara för säkerhetensskull men de kunde dem säkert arbeta runt. Dock var det inte så många som bodde där ute i skogen med Robin, om det var de alla. Om man lyssnade på historierna så hade Robin nästan hundra män där ute.

"Du är dotter till Simon Fairna" sa han tillslut och hon nickade bara. "Vi lekte ihop som barn"
"Du är lika trögtänkt nu som då" sa hon bara och suckade. Midna reste sig upp och började gå tillbaka mot lägret.
"Men varför bor du i Lockslay?"
"Bor, snarare bodde!" sa hon och tittade sedan ut över skogen "Vi tvingades flytta när far blev mördad" sa hon sorgset och visade att hon inte ville diskutera det mer. Hon kom tillbaka till dem andra och satte sig ner. Much gav henne något att äta och hon log svagt.

Sidara och de andra satt under tystnad och åt. Eller ja, tystnad var att ta i då männen pratade en hel del med varandra. Men hon försökte undvika de flesta, mest kanske för att hon inte ville avslöja så mycket om sig. Ensam var man stark var hennes ledmotiv och hon hade klarat sig ensam i tre år plus första året med mannen som lärde henne allt. Hela fyra år sedan var det som hon rymde från slottet.

[Gillar inte att rolla Robin för vet inte riktigt hur du vill ha honom Cara Riddle men hoppas jag inte gör något jätte dumt. ]

Ingen svarade honom vilket kanske var mer än vad han borde förväntat sig. Han satte sig ned igen, en bit ifrån de andra. Robin kom fram till honom då han kommit tillbaka tillsammans med Midna. Han räckte honom en bit kött och slog sig ned jämte honom.
”Du ville tala med mig”, konstaterade Robin och Ash log lite smått.
Ash tog en tugga, drog ut på det en aning.
”Jag behöver hjälp. Jag vill inte leva det liv jag lever men jag kan inte lämna min syster…”
Ash röst dog ut.