Törsten efter blod. (privat)

[Detta var mysko. Men jag gillar det. Hoppas du gör det med. ]

Ett isande skratt ekade över dem, kvinnans isande skratt. Alice såg hur hon slutat dansen, tagit sig in i ringen.
”Nu kommer all makten att tillhöra mig”, väste hon.
De andra hade sjunkit ned till marken, försvagade på något sätt. Kvinnan skrattade åter igen och nästan flög fram till Alice.
”Din lilla snorunge, då solens strålar sista strålar försvinner nedför horisonten kommer du och de äldste vara döda.”
Allt blev mörkt för Alice. Hon kände hur något kittlade i hennes kropp. Hon kunde åter igen känna vinden på hennes bara hy, lukta jorden, gräset, höra vattnet, känna värmen som ifrån en eld och känslan av en stödjande hand på sin axel. De viskade till henne och instinktivt visste hon vad hon skulle säga, vad hon skulle göra. Även om hon inte såg något, reste hon på sig och tog några stapplande steg.
”Vatten, Luft, Eld, Jord och Ande kom till mig”, skrek hon ut på det andra språket.
Hon såg elementen som små ljus prickar. Först några få sedan kom det fler och fler. Alice kände hur varje element träffade henne, sjönk in i henne. För varje element eller del av element kände hon en tyngd, börda men också lätthet. I snabbare och snabbare takt flög elementens olika delar in i henne.
”Håll dina tankar rena och klara, ditt hjärta måste vara sant annars kommer du förlora och din ägare kommer få allt som är ditt”, ekade en mjuk feminin röst i hennes huvud.
Alice försökte att inte tänka på något men hon kunde inte, för varje element kände hon en stöt. Antingen av värme, kyla, sorg, glädje, ilska, rädsla eller någon annan känsla. Det var som hon kände allt som elementens förra förmedlare känt. Förra förmedlare? Vart hade den tanken kommit ifrån? Hon känner hur allt nästan blir för mycket för henne men så på något sätt ser hon en ung flickas ansikte framför sitt egna. Alice kände den unga flickan och Alice mindes det som inte hade velat komma till ytan innan. Det var inte första gången hon stod framför Ordern. Nej, inte hon men ändå hon. Allt var i en röra men flickans bestämda, hårda ansikte gav henne styrka. Tillslut var det som om allt lade sig till rätta inom henne. Hon lät sina tänder sjunka igenom sin egna ljusa hud som var målad röd längst mönstena ifrån märket.
”Jag kallar er, jag är er och ni är mina.”
Hon drog målade sig själv, på samma sätt som Nikolaj målat Taku.

Jag känner en stickade känsla i bröstet men ignorerar det i en början. Stickandet blir mer intensivt och jag känner att jag inte kan vara kvar i den mjuka sängen. Jag ramlar krampande ner på golvet och håller mig hårt om bröstet.
"Steve!" flämtar jag. Han uppenbarar sig så snabbt jag har sagt hans namn.
"Hjälp... mig!" gnyr jag och känner tårarna komma på grund av smärtan. Jag kollar upp mot hans ansikte och ser även smärta i hans.
"Jag kan inget göra, ers höghet...
En ny förmedlare har blivit utsedd..."
"Vad... Inne... bär... det?" gnyr jag ännu mer.
"Det kan endast tiden utvisa."
"Ers höghet? Förmedlare? tänker jag när de svarta prickarna börjar dansa framför mina ögon.

Alice såg åter igen, hon såg allt som fanns att se, hon hörde allt som fanns att höra, luktade allt som fanns att lukta och kände allt som fanns att känna. Makten verkade slita och dra i henne men på något sätt lyckades hon hålla kvar vid sig själv.
Hon såg kvinnan på marken nedan för sig, de åtta som var ur Ordern. Kvinnan kollade på henne med rädsla i blicken.
”Vem är vems ägare nu?” frågade Alice men det var inte Alice röst.
Rösten som kom ur henne var skräckinjagande, den var mäktig.
Kvinnan kröp ihop men innan Alice hann fånga henne var hon försvunnen, spårlöst. De ur ordern föll på knä nedanför henne vilket chockade Alice något.
”De har tur att det var dig ande valde”, muttrade en mörk röst, eld eller var det jord?
Alice log vid orden. Som hon sagt till Rose, hon var inget helgon.
”Ni tänkte offra mig”, väste Alice till dem med samma hemska röst. ”Ni tänkte låta mig dö, ack så fel ni hade.”
Ett leende spred sig över hennes läppar. Mannen som förut talat reste sig. De hade alla åter igen sina mantlar runt sig och till Alice förvåning var hon inte längre naken och hennes vapen hängde där de skulle.
”Vi trodde, vi trodde du var vår undergång. Den som det talats om i skrifterna. Vi var …”
Han kollade inte på henne medan han talade och avbröt sig. Elden slickade hans kind men gjorde ingen skada.
”Eld, tjänar inte dig längre. Ert misstag kommer stå er dyrt.”
Hennes ord ekade över dem. En blid av Rose uppmanandes i Alice sinne och hon visste att det var till Rose hon skulle härnäst.
Alice lät sina instinkter leda henne. Ett svagt skimmer kom ifrån hennes händer, hela hennes kropp.
”Ni är nu mina”, sade hon lågt. ”Då jag kallar ska ni komma och stå vid min sida.”
I nästa sekund lät hon luft och ande föra henne mot Rose.

Jag känner stickandet gå över.
Alice, Alice, Alice... Möt henne... Tala med henne... säger luft, något svagare än vanligt.
Jag reser mig på ostadiga ben och börjar gå ut genom rummet. Går genom hela slottet och ut på herrgården och väntar sedan vid vaktposten.
"Väntar ni på någon, miss?" undrar den nuvarande vakten.
"Jag tror det", svarar jag.
Herregud vad många titlar jag har... tänker jag och väntar på Alice.
"Vad som än händer, släpp inte in henne", säger jag.
"Vem, frun?"
"En... Person, eller kamrat", säger jag. "Vårt sista möte gick inte så bra. Och hon har inget här att göra, hon hör inte hemma här.
Hon är alldeles för vild för det", säger jag med nämner inte känslan i kroppen och det jag såg.
"Ande hjälp mig", mumlar jag så svagt att bara jag, luft och ande hör det.
Jag kommer alltid vara vid din sida, och luft likaså... svarar ande. Jag känner plötsligt en börda lyftas av. Hon kommer inte se mig, man kan endast se ön om man tillhör den, eller är innanför barriären. Och man kan inte se det som finns innanför heller.
Jag drar ett djupt andetag och börjar vänta med oron växande i kroppen.
"Kommer det gå bra?" undrar vakten. Jag kollar sorgset på honom, jag minns än smärtan av den stickade känslan.
"Jag vet inte. Snälla skicka någon efter Erik", ber jag. Han nickar och säger åt sin kollega som snabbt springer därifrån.
Jag rätar på ryggen och väntar på vad ödet har att giva.
"Förresten, det kanske är fel tidspunkt med..." börjar vakten och kollar frågade på mig. Jag nickar, ett tecken på att han ska fortsätta.
"... En häxa kommer hit imorgon i syfte att lära dig magi", säger han och chockerar mig.
"Varför?"
"Varje härskarinna över ön ska kunna bruka magi."
"Vad... Det är underbart", ler jag mjukt och fortsätter sedan att vänta. Utan att bli avbruten denna gång.

Alice var nära nu mycket nära, hur någon nu kunde vara mitt ute på havet utan ens en båt. Med elementen skulle det funka men Rose eller Erik borde inte ha ande eller luft. Alla elementen tillhörde Alice och hon både hatade och älskade bördan.
Jord skvallrade om att det fanns något där ute även om Alice ögon inte kunde skåda det. Alice log då hon visste att de var framme. Även om hon inte kunde se Rose visste Alice att hon enbart befann sig någon enstaka meter ifrån henne. Hon hade velat se Rose ansiktsuttryck. Alice hade sitt sin spegelbild i vattnet och hon såg enormt skräckinjagande åt. Märket eller det snirkliga mönsteret över hennes kropp var blodrött igen. Hennes blåa ögon var mörka, svarta,ögonvitorna hade färgats till blodröda likt märket, håret som var blond låg i stora lockar och ramade in ansiktet. Någonting lös om henne, en aura, som inte liknade någons som någonsin skådats, inte av någon som inte varit Alice i alla fall.
”Hej där Rose.”
Ande, jord, luft, eld och vatten med gemensamma krafter fick Alice att se det som var dolt för andra. Alice såg en otroligt vacker ö.
Levande… viskades det i hennes huvud.
Några vakter kom emot henne men de skulle aldrig nå henne ifall inte hon ville det. Erik kom också emot dem men Alice lät barriärer uppstå mellan dem och Rose och Alice. De skulle inte kunna se in men Alice och Rose skulle se ut. En del av det roliga var pojkens ängsliga blick. Hon hade sett till så att han inte skulle kunna höra hennes tankar och att inget skulle kunna röra henne eller rättare sagt det var elementen som skyddade henne. Alice visste att ifall nu Rose skulle ha något av luft kvar skulle luft aldrig skada henne, inte heller något av de andra elementen även om de så kontrollerades av andra. Det var därför kunde hon nu säga var varför hon aldrig varit rädd för Roses lilla storm eller Eriks hot. Elementen skulle aldrig skada henne.
Försiktigt sjönk hon ned på marken. En tanke slog Alice tänk om hon inte kände igen henne, hon hade ändrats något fruktansvärt under de få dagar de varit isär.
”Rose, det är jag, Alice och jag kommer i frid.”

Jag kollar storögt på.
"Det var det, det var..." viskar jag förfärat.
"Du slet nästan min kraft ifrån mig!" skriker jag. "Och du säger att du kommer i frid?!" tjuter jag förargat samtidigt som hjärtat dunkar av rädsla. Tack och lov för ön, för barriären annars skulle mina element vara borta nu.
"Och sen har du fräckheten att sätta upp en barriär på mitt område?! På MIN mark?!" fortsätter jag skrika samtidigt som en storm börjar blåsa upp, precis som förra gången hon och jag möttes. Fast den här stormen är under min kontroll. Jag drar efter andan och lugnar ner mig.
Min ö, min kraft, mina känslor, min kontroll... tänker jag och känner orden hjälpa. Jag suckar lättat och kollar upp mot henne.
"Nå, vad vill du?" frågar jag och är noga med att visa några fler känslor längre.

Alice kände friden inom sig och såg på Rose som verkade storma. Hon var verkligen tvungen att lära sig hantera sina känslor. Varför tog hon alltid allting så personligt?
”Rose”, sade hon med en mjuk röst.
Den mjuka rösten förvånade Alice själv, det var som om allt var förtydligat, som om hon ville röra på ett finger men rörde hela armen.
”Jag behöver inte förklara mig för dig men jag är ledsen över vad som var tvungen att ske.”
Eriks rädda ansikte drog till sig Alice blick, han måste vara rädd för att hon åter igen gjorde stormen men Alice visste att Rose nu kunde kontrollera den. Stormen dog ut då Alice önskade det så.
Luft, ande låt henne inte använda er.
Elementen skulle inte låta henne använda dem igen, inte förrän hon lärt sig behärska sina känslor, inte förrän hon slutade dra förutfattade meningar, inte förrän hon mognat och aldrig skulle hon kunna använda dem emot henne eller någon annan Alice inte ville ha skadad.
”Jag blev skickad hit, det finns något som jag måste göra här men jag vet inte vad. Du kommer spela en stor roll i det som komma ske och vi behöver förbereda oss.”

Min storm försvinner ett ögonblick men jag får den plötsligt att börja storma igen. Fast den här gången är det inte mina känslor som tar över. Jag älskar helt enkelt att känna när jag använder luft. Känna vinden som smeker min hud och håret som flyger överallt.
"Jag har fortfarande mer erfarenhet", säger jag och visar fortfarande inte några känslor.
"Och även om jag skulle släppa in dig så skulle mitt folk försöka döda dig vid alla tillfällen de får, och du kommer inte kunna försvara dig eftersom att jag styr hela den här ön, inte ens elementen kommer inte kunna bryta sig igenom min vilja.
Och speciellt inte när du försöker lugna mina egna stormar.
Du förstår visst inte att jag har växt upp med luft? Jag blev utvald när jag var fyra, Alice", ler jag lyckligt. "Jag må verka lättretad och sånt fast mina handlingar säger inget om mitt sinne", fortsätter jag leende.
"Och på den här ön kommer jag verka mer lättretlig för att jag känner allas känslor här, alla som går här, jag vet precis vart alla är och hur de tänker.
Jag kanske låter dig komma in om du berättar allt." Luft lugnar ner sig och blåser bara runt kring mig.
Kära vän, det tar så mycket längre tid att bemästra elementen än man tror, din makt varar bara under några få minuter om du inte lär dig grunden.
Det är inte bara makt som gäller... tänker jag efter att ha satt upp en "barriär/sfär" runt mitt sinne och mina tankar så att ingen kan tränga sig igenom.

Alice var imponerad men Rose hade fel. Alice hade haft elementens välsignelse inte bara hela sitt liv utan i alla de liv hon levt innan detta men hon visste att Rose inte skulle lyssna eller förstå. En dag skulle hon det men inte idag. Istället sjönk hon ned i en skräddarställning. Instinktivt visste hon att det inte var någon idé att utmana henne, ingen idé att mata elden med mer bränsle.
”Jag förstår inte. Du försökte få mig att berätta genom att ge mig smärta, du ville döda mig då jag hjälpte Erik och då jag säger att jag är ledsen över vad som hänt dig, hotar du mig åter igen. Jag är besviken, inte över dig utan över att jag hade så stora förväntningar med att komma hit. Åter igen har du förutfattade meningar och du känner mig inte ens, du verkar inte kunna se mitt hjärta som är rent, annars hade jag inte stått här. Vägra att släppa in mig och allt som en gång varit kommer att vara förlorat men trotts det kommer jag fortsätta kämpa för vad jag tror är rätt. Du får nöja dig med det svaret för jag har inget annat att ge dig. Försök ta mitt liv om det är vad du vill men om du gör det kommer du skriva på din egen dödsdom.”
Alice lät orden eka över alla. Hon hade låtit murarna falla. Troligtvis var befolkningen, krigarna hennes bästa chans att få Rose att lyssna.

Jag ler lite roat och sorgset.
"Alice, jag var förbannad eftersom att jag kände Eriks smärta från såret.
Och att fälla ner murarna när det ser ut som om du är den svagaste av oss två är inte rent spel. Du är starkare nu, men alla elementens välsignelse medan jag bara har två.
Jag skulle gärna bjuda in dig, men här har vi inga vapen. Man lär sig att kämpa mot döden varje dag utan vapen", säger jag förklarande. "Och jag lär gärna känna dig, men om jag bjuder in dig vet du att det är mina regler som gäller.
Välkommen stig in, men på egen risk. Om jag inte vill ha dig här längre kommer ön döda dig och förbannelser kastas över dig, du kommer dö, helt enkelt. Och inte bara kroppen, även själen", säger jag och grimaserar. Men jag låter henne ändå träda in i ön, det är jag som styr här, och imorgon kommer häxan som kommer lära mig magins konst, då kan jag en sak som Alice inte kan, eller jag tror det...