Det bortglömda. (privat)

Adrian såg lättat att hon var kvar. Han närmade sig långsamt med blicken i marken.
"Du, förlåt", sade han svagt och skämdes, "det är något mysko på gång och jag borde inte ha reagerat så."
Han kände hur hans kinder brände, något de inte gjort innan då han talat till en tjej eller någon annan människa över huvud taget. Så räckte han fram den starka grenen till henne som påminde lite av en stav.
"Jag tänkte att det blir lättare för dig med foten, vi får kolla den senare men nu antar jag att vi borde slå läger för kvällen."
Han hoppades hon skulle ta emot den och inte bara kolla på honom som om han vore helt korkad, så som han kollat på henne tidigare.

Hon nickar bara och tar emot grenen, "Det gör inget. Skulle säkert reagerat likadant." säger hon bara och ställer sig upp och stödjer sig på grenen som fungerade som krycka, "Tack." sa hon både för kryckan och att han kom tillbaka, folk brukade inte komma tillbaka.
"Det är ovanligt att folk kommer tillbaka." sa hon och det var hennes sätt att tacka att han gjort det och hon börjar ta sig fram på stigen med hjälp av den stav käpp gren liknande saken och började kolla efter ett bra ställe att slå läger på som han sa.

Adrian ryckte till lite vid hennes ord men lät det sedan gå. På något sätt verkade hon så sorgsen. Han berättade inte för henne att han inte skulle kommit tillbaka om han hade funnit en väg hem, det hade varit onödigt.
"Så kan du något om utomhus, skogs grejer?" frågade han och gick efter henne.
Han själv var som en fisk på torra land då det gällde sådana saker. Helst höll han sig borta ifrån allt med skog och natur.

"Lite, var med scouterna ett tag, soc tanterna tyckte att det skulle göra mig gott och fokusera på andra saker." sa hon och med andra saker var det inte att skada sig, att supa eller ta droger, något som var för henne vanligt. Det mesta hade hon slutat med, men hon hade blivit en träningsnarkoman istället och nu med hennes skadade fot, ja hon var rädd att hon inte skulle kunna hålla sig ifrån det.
"Och du själv?" sa hon och såg på honom och pekade sedan på en liten glänta som var gömd från vägen bakom ett par buskar, "Här blir bra?" sa hon, inte som en fråga mer som att det var så.

"Det är tur det, har knappt satt en fot i en skog."
Han kollade emot gläntan och nickade, vad som helst dög. Det han mest längtade efter var en brasa och lite mat men hur de skulle få tag på maten visste han inte. Dock kunde han hjälpa till med brasan. Ett leende prydde hans läppar, något galet leende. Han älskade eld men det var något han aldrig berättade för någon, i rädsla av att han då skulle sätta sina fantasier till verket. De vackra lågorna som slickade vedbitarna i deras vackra öppna spis kunde han sitta och kolla på i flera timmar. Snabbt drog han fram sin tändare och log emot henne.
"Men jag kan fixa elden."

Hon ler lite halvt, "Skogen är ett underbart ställe, fritt från bekymmer och människor." ler hon och sätter sig ner på en sten och nickar mot honom, "Gör så du, men vi får inte mycket till mat, jag vet inte hur man jagar." sa hon och såg sig om, "Men bär." sa hon och pekade på vad hon trodde var blåbär, men de var mycket större, "Eller inte." mumlade hon sammanbitet, "Nog bäst att vi inte äter något då vi inte vet vad det är." säger hon åt honom och ser då han tänder brasan.

De flesta grenar var ruttna och svåra att få eld på men så hittade han några torra grenar och fick sedan eld på dem andra, lite större.
"Allt tycker jag ser lite giftigt ut här", sade han och grabbade tag i bären.
Han var verkligen utsvulten.
"Om jag dör eller något, ät dem inte", sade han och tryckte in dem i munnen innan hon kunde hindra honom.

"Vafan, är du dum eller?" svär hon åt honom men ser att han redan svalt. "Du kunde ju väntat, tills vi behövde det. Inte som att vi dör av hunger nu, och ska man prova kan man prova ett." hon skriker och svär grovt åt honom, och är nära på att slå till honom, jävla idiotiska pojke.

Adrian ler lite.
"Men jag är ju hungrig", och hans mage bekräftade vad han sade. "Dessutom om de är giftiga så är det de men ja, jag tyckte det var värt chansen."
Sedan satte han sig ganska nöjt vid brasan, nära nog för att den skulle torka hans våta kläder. Leendet på hans läppar dog inte ut. Han var van vid att flickor svor åt honom, det var ju lite av hans specialitet. Dessutom hade han märkt att ju värre han behandlade dem desto mer ville de ha honom, konstigt nog.

Hon bara skakar på huvudet åt honom och börjar snöra av sig gymnastikskon och strumpan på den skadade foten. Hon drog upp byxan en bit och svor till, hela hennes vrist var svullen, säkert mer än dubbelt av sin normala storlek och hela vristen skiftade i blå, rött, lila. Hon bet ihop och kände på fotleden, antingen en svår stukning eller något värre.