PRS Mellan Hermione 1234 och sanna1324567

-Var ska du? Frågade jag. Snällt.

-Hem. var Vanessas enkla svar.
Hur kunde en peson förändras så mycket på bara några timmar?

-Jaha? Okej... Sa jag avvaktande

Vanessa gick något kvarter, låste upp dörren och smällde igen den direkt efter att hon tagit ett kliv in i hallen.

Jag gick hem. Ingen var där. Förutom... Axel. När jag kom upp från hallen stog han där.
-Hej. Sa han och hånlog.
-Hej. Mumlade jag och tittade ner i golvet. Kag försökte gå förbi honom, men det lyckades inte. Han knuffade mig bakåt.
-Var ska du rå?! Sa han surt.
Jag tittade upp.
-Jag har endel oavklarade affärer med dig.
-Vad då! Jag har inte gjort något!! Sa jag. Min röst vek sig.
-Varför är den här tom då?!! Sa han och höll upp en tom flaska.
-Inte vet jag. Mumlade jag och försökte gå förbi igen.
-DU SKA INGENSTANS! Skrek han och motade mig mot en vägg. Jag tittade skrämt på honom.
-Jag har inte gjort det... Kved jag.
-Nähä. Då är allt avklarat då. Sa han ironiskt och himlade med ögonen. Då kom slaget. Ett i ansiktet. Jag stängde ögonen.
En spark.
-Erkänn!! Röt han och slog mig i magen. Jag vek mig dubbel.
-Okej... Kved jag. Det var... Jag... Fick jag fram.
-Var det du?!! Nä, nu ska du få!!!! Vrålade han och slog. Sparkade. Slog. Sparkade. Slog. Slog. Jag låg på marken. Spark. Spark.
-Gör aldrig om det där!!! Han sparkade mig på ansiktet och gick iväg. Mina ögon fylldes med tårar och jag lät dom rinna.
Jag tog upp min väska och gick in till mitt rum. Låste och la mig på sängen.

-Senare-

-Det är middag Alex!!!! Ropade... Mina föräldrar.

Ingen var hemma. Som vanligt. Men för första gången var det en lättnad, att bara kunna släppa fram tårarna, slänga sig på sängen och inte resa sig på flera timmar.

Jag går långsamt ut i köket och sätter mig ner. Jag tittar ner i talriken hela måltiden och äter nästan ingenting.

Jag reser mig upp och ställer talriken på diskbänken.
-Axel ville säga något. Gå in till hans rum Alex. Sa min... Mamma.
-Okej. Mumlar jag och går med huvudet nerböjt mot hans rum.
Jag knackade på dörren och han hummade inifrån. Jag gick in.
-Jaha. Sa han kaxigt och kollade mot mig.
-Titta upp!! Röt han till mig. Jag lyfte på huvudet. Han tittade in i mina tårfyllda ögon.
-Jag fattar inte att jag låter ditt fula bulle komma in hit. Men, men. Jag vill inte gå in i ditt fula rum. Idiot.
-Vad vill du?! Sa jag och försökte låta säker men min röst darrade.
-Åååh. Nej inget. Bara avklara det jag börjat med. Sa han kaxigt och reste sig upp. Han gick fram mot mig och slog till. Sparkade. Slog. Slog. Slog. Knuffade. Jag trillade baklänges ner på marken.
-Mes!!
Jag kopplade bort allt men tog ändå till mig av alla elaka ord och fick ont av slagen. Tillslut sa han till mig att sticka. Jag sprang in på rummet och la mig och grät på sängen. Sen somnade jag.

Vanessa åt en liten middag, ensam, på kvällen. Sedan gick hon och lade sig.

Jag vaknade av att Axel skrek på hans mamma.

Vanessa vaknade sent, hon hann inte äta frukost. Snabbt tog hon på sig kläder, tog med sig sin väska och sprang mot skolan.