It's dark times, once again..[SV]

1195 ord, någon?

Jag vill dock varna för att detta kapitel kan vara rätt obehagligt i slutet, ta det försiktigt!



~ 2.
2004-03-24
När snöstormarna väl försiktigt började lösgöra grönskan och värmen från sitt fasta grepp så satte våren igång med full fart, som om den bara passat på att hämta kraft under sin frånvaro och nu var tillbaka med full energihalt. Temperaturen utomhus nådde snabbt drygt 15 grader, snöhögarna försvann och avslöjade snustorrt gräs som snart började ta en mörkgrön färg, och fåglarna stämde upp i en högljudd kör av lycka utomhus. Du var förmodligen totalt galen om du inte passade på att njuta av vädret på ett eller annat sätt, och i Kråkboet så hade Molly satt igång med den stora vårpiskningen av alla mattor – vilket självklart sköttes av magi, och gav henne tid att servera den stora släkten saft ute i den vildvuxna trädgården som gav de alla möjlighet att träffas av solstrålarna.

Om den lilla svarthåriga flickan, som fallit in i djup sömn i sin pappas famn, var besvärad eller inte av solen, var svårt att veta. De enda ljud som hördes från henne var små pip från hennes andetag, och trots det var hon det absoluta fokuset för sina föräldrar.
”Hur är det så mycket enklare för små barn att sova på dagen än på natten?” frågade Ginny och sträckte sig efter sitt saftglas, bara för att upptäcka att Dominique bestämt sig för att det var hennes ägodel. Hon var nu i full färd med att använda det som en redskap i en högt avancerad lek med det – först sätta det på huvudet, sedan på ena handen, sedan på foten och efter det börja om igen. Själva saften hade tömts ut över några gamla tulpaner som nu försökte hämta sig efter den plötsliga sockerchocken de överraskats med.
”Det är så deras dygnsrytm funkar”, skrattade Molly muntert. ”Inget att göra något åt. Var bara glad att du inte har två som avlöser varandra.” Hon tittade menande bort mot George, som log ett halvhjärtat leende vid tanken på Fred. Det var inte långt till deras gemensamma födelsedag nu, men George hade krävt att slippa uppvaktningen efter Freds död. Ett besök till Freds grav brukade dock inte vara några problem.
”Vill någon ha bullar?” Arthur lade märke till att stämningen slogs av en aning när Fred kom på tal – det var alltid ett känsligt ämne, men extra känsligt när den 1 april närmade sig – och skyndade sig med att muntra upp dem.
”Det är inte du som bakat dem, hoppas jag?” Harry släppte Naomi med blicken ett par sekunder och tittade smått oroligt på sin svärfar. Ginny ansträngde sig hårt för att inte börja gapskratta, vilket resulterade i något som lät som en korsning mellan nysning och ett ljud som lämpligast skulle passa vid en begravning.
”Nej då”, lovade Arthur. ”Det är Mollys. Inte för att jag skulle ha något emot att pröva någon gång...” Ron tittade häftigt upp från serierna i dagens The Daily Prophet.
”Hermione, du skulle inte kunna ta och införskaffa en sådan där brandsläckare som mugglare använder? Rätt så snabbt?”
Skrattet spred sig lättsamt över folksamlingen i trädgården, och snart var stämningen på topp igen.

Mörker. De ståtliga och antika taklamporna var släckta, doftljusen från hans frus favoritaffär utblåsta, alla persienner och mörkläggningsgardiner nerdragna. En ficklampa med på tok för svagt ljus var hans enda hjälpmedel för att ta sig fram i lägenheten, och även den började närma sig slutet på sitt liv.
Precis som du.
Där var den, igen. Den konstiga rösten som hade plågat hans stackars stressutmattade hjärna hela gårdagen. Det var alldeles garanterat bara ännu ett tecken på ett närliggande nervsammanbrott. Heltidsjobb som överläkare på ett av Londons största sjukhus, ett tolv år gammalt äktenskap som börjat knaka, tre barn under sju år, och ett liv där den största höjdpunkten var fredagskvällarna då han fick möjligheten att fylla på de ytterst ståtliga vinglasen i en mörklila ton som det bara var två kvar av, efter att två av barnen spelat en ytterst engagerande och jämn match inomhusfotboll tidigt på morgonen efter en vuxenmiddag med den närmaste (urtråkiga) bekantskapskretsen.
Han hade först hört den under sin tidiga morgonjogg. Sväng höger, hade den sagt, trots att det var åt vänster han skulle. Han hade inte bekymrat sig vidare länge över det, utan bara puttat undan tanken, svängt till vänster och fortsatt sin joggingtur. Nästa gång hade varit när han skulle ta på sig skorna. Ta dina flip-flops, hade den viskat. Denna gång hade rösten varit starkare, men ännu starkare ljöd kollegornas gapskratt när han visade sig på förmiddagens möte och det hade gjort honom uppriktigt förvånad, vilket också kändes konstigt med tanke på hur opassande hans flip-flops från Hawaii var. En timme senare hade den dykt upp igen, vid kön i lunchrestaurangen, när han plötsligt fann sig själv ösandes upp en hel hög med sockerbitar på sin bricka, minst femton stycken. Han hade ytterst generat föst ner alla i skålen igen - kaffe skulle drickas svart - men blickarna från de som stod närmast honom i kön var tyvärr oförglömliga.

Och sedan hade den konstiga rösten varit där hela eftermiddagen. Han hade kommit hem från arbetet, ätit svampomeletten som stod på bordet tillsammans med sina barn och per automatik förhört dem noggrant om hur de haft det ur dagen. Hans fru hade gått och lagt sig före middagen, skyllt på huvudvärk, trots att han misstänkte att hon bara inte orkade prata med honom. Så han hade själv fått plocka undan tallrikarna, sätta dem i diskmaskinen, förklara så kärleksfullt som möjligt för sin son att glass inte var något man kunde äta varje dag, förhöra äldsta dottern på läxan och fortsätta med mer viktiga och mindre roliga vardagssysslor. Och hela tiden göra sitt bästa för att ignorera den hotfulla, krypande rösten i bakhuvudet. Den var iskallt kylig, fick nästan nackhåret att ställa sig spikrakt upp, och den gav honom en mycket stark känsla av obehag.

Och nu hade den alltså väckt honom, mitt i natten, i en kolsvart lägenhet. Den väste så högt att han nästan fick ett migränanfall, och han kunde inte ens protestera när den tvingade honom att gå upp ur sängen, ta sig igenom hallen och gå in till köket. Innan nu hade den inte sagt något om det, men så fort han hade gått upp så visste han att den ville döda honom. Att försöka skrika på hjälp var lönlöst, för något hindrade ljudet från att lämna hans mun, och han kunde knappast springa ifrån sitt eget huvud. Han var fast.
Hämta ett hopprep. Det låg ett i hallen, ett ljuslila som hans döttrar brukade använda. Utan att kunna protestera tog han upp det.
Gå ut till vardagsrummet. Självklart kunde han göra det.
Knyt fast repet i lampan. Han var hjälplös. Han hade inget val när hans fingrar började dra fast repet i lampan och göra en snabb knut. Det här var slutet. Om turen var på hans sida så var det bara en lång mardröm...

Tre timmar senare stod ambulanspersonal i vardagsrummet och försökte att lugna ner den hysteriskt gråtande kvinnan, medans en av poliserna försökte lugna ner de små barnen. Men något mer än det var de oförmögna till att göra.
~

AWESOME

Är jag dum i huvudet som läste sista stycket (eftersom du sa att det blev obehagligt i slutet), utan att han läst hela TCOL eller första kapitlet här?
Jag kunde inte låta bli...

Awesome

Asså du skriver helt fantastiskt och med sån inlevelse! Älskar delen vid Kråkboet, karaktärerna och stämningen känns så verkliga och något som verkligen skulle kunnat hända i böckerna ♥

Lite lagom?
Haha, nä då! ♥


Det är du med ♥


thanks!


tack så mycket

FEL SVAR!

Jättejättegrymt ♥ (ingen har sagt grymt förut vad jag vet så nu säger jag det hihi)
Men jättefint kapitel, änder jag som är helt trög eller vem handlar det om i slutet? Förlåt, jag är trött...

Uh vad hemskt :C

MEN kapitlet var helt fantastiskt! DU är fantastisk! ♥

ASSÅ!

Har inga ord för de här!♥