PRS(AlexZz och Jessica Tonks)

Mia märkte att Benjamin verkade bli väldigt stel. Var något fel? Men hon stelnade också till sen. Var han också förlovad? Vilket läskigt samanträffande...
"Wow...vilka bra föräldrar vi har" sa hon och lät faktiskt lite ironisk. Hon fick smått nya tankar som oroade henne. Det var nästan ett omöjligt samanträffande.

"Ja, ellerhur... och vilket otroligt läskigt och rent utav löjligt sammanträffande." Svarar Benjamin och tittar lite smått sökande, okej, att han söker efter något helt och totalt annat att tänka på och därför flyger hans blick över himlen, träden, marken. Ja, allt för att han inte ska tvingas tänka på att Mia är hans trolovade - om man säger så. Inte för att det är något fel på Mia, snarare tvärtom, men liksom... det är läskigt.

"Ja väldigt läskigt sammanträffande" sa Mia och tittade bort hon också. Det kändes nästan obehagligt nu. Varför kunde hon inte minnas namnet på den hon skulle gift sig med?
"Mina föräldrar sa namnet på min trolovade" hon sa ordet med en nästan äcklad ton. "Men jag har faktiskt glömt bort det...".

"Jag har faktiskt aldrig hört min... ehm... trolovade alls. Tror jag iallafall." Svarar Benjamin och gömmer sina händer i fickorna. Han har liksom gjort om dem till gummi och leker lite med fingrarna för att få bort stress och nervositet ibland.

Mia tittade tillbaka på Benjamin. Han kunde omöjligt vara hennes trolovade bestämde hon för sig själv, även om han var det(dock så visste hon ju inte det), men hon ville bara försöka sluta tänka på det.
"Hur gammal är du då? Jag är sjutton" frågade hon sedan. Det var egentligen väldigt ovanligt att man gifta bort sina barn, men ännu ovanligare egentligen att man gjorde det när de itne ens var myndiga, vad hon förstått i alla fall.

"Jag är arton." Svarar Benjamin och han har lekt tillräckligt med sina stressbollar till fingrar för att känna sig lugn, avslappnad och sansad igen. Så rösten låter likadan som han känner sig plus ett smått lättat leende som letat sig fram till läpparna.

Så Benjamin var till och med vuxen egentligen...Hon kände sig på något sätt väldigt liten plötsligt.
De gick på ett tag till och Mia sa inget. Och helt plötsligt blev det mörkt då solen gått ner snabbt.
"Ska vi kanske stanna?" undrade hon då hon verkligen inte hade lust att gå i mörker och snubbla mer. Samt att hon var rätt trött nu...
(Hoppas det var okej att jag spolade lite)

(Yes, yes it's fine. It's good actually.)

Benjamin har aldrig varit den som håller tyst i sällskap av andra. Fast nu vet han inte riktigt vad han borde tala om, allt känns smått pinsamt och irriterande korkat vad han än kommer på. Men ju mer tiden går desto konstigare samtalsämnen kommer han på... tills Mia bryter tystnaden.
"Ja, det låter bra." Svarar Benjamin glatt.

Mia log lite mjukt och satte sig ner på marken. Hon satte ner väskan bredvid sig. Även fast det var kväll var det inte totalt mörkt nu då stjärnor syntes, samt månen. Den syntes som en stor vit boll på himlen.
Hon öppnade väskan och drog ut en lite tjockare jacka. Hon drog på sig den och lutade hakan mot knäna. Sakta men säkert började hennes ögonlock bli tunga och hon sov till sist med lätta andetag.

Benjamin drar fram en filt och lägger den som en sorts huva över huvudet. Den är dessutom i nästan samma färg som mörkret så han smälter in. När värmen liksom börjar öka så blir Benjamin tröttare och tröttare och till slut somnar han, så enkelt var det liksom.