Underytan. (Privat)

Alex fnös till.
”Vår hjälp?”
Alex lät sarkastisk. Han hade aldrig varit med om något liknande. För första gången försökte Alex använda de gåvor han hade. Han försökte ta sig in i mannen huvud men det funkade inte. Istället kände han en isande känsla i huvudet, som om han var på väg att få ett migrän anfall.
”Om ni försöker använda era gåvor på mig kommer det inte fungera. Min gåva hindrar er.”
Alex ryckte till vid mannens ord.
”Varför vill du ha vår hjälp?”
Mannen log sorgset. Hans hår hade skiftat färg och var grått, runt ögonen hade han rynkor och emot honom lutade en liten käpp.
”Jag är döende och det är ni också, ni vet bara inte om det ännu. Alla av vår sort håller på att sakta men säkert dö.”
Alex ryckte till ännu en gång, sneglade lite på Bella för att se vad hon trodde om det här.

Bella visste inte vad hon skulle tro. Det verkade inte klokt.
Bella hade alltid kännt av när någon ljög, dock låg det inte i hennes gåvor. Hon visste inte vad hon skulle tro. Det kändes som en lögn invirkat i en sanning. Men hon visste inte säkert. Bella litade inte på främlingen, det kändes som om han visste alla hennes hemligheter.
"Det är omöjligt..." Mumlade hon.
"Det finns över miljoner sånna som vi... Alla kan inte dö..." Mannen tittade på henne.
"Allt är möjligt." Sade han. Bella fattade inte vad han menade med det men gav honom en kylig blick. Hon hade knappt någon aning om vem han var. Hon tittade mot Alex.

Alex mötte Bellas blick för en stund men vände den sedan åter emot mannen.
”Varför ska vi tro dig?” frågade han sakta.
Mannen log emot dem som om han redan vunnit slaget.
”Du tror mig redan.”
Alex sänkte vapnet i sin hand. Mannen hade rätt och Alex troddes sig veta vem mannen var. Han var en av dem, en av dem som jagade sådana som han själv och sådana som Bella.
”Vad kan vi göra?”

Bella var tyst. Hon litade inte på främlingen. Hon väntade på att hqn skulle svara. Mannen tittade sig omkring.
Bella kände att hon inte borde vara där. Hon suckade svagt. Hon ville tillbaka till sin tunnelbana. Men hon var inte trygg där längre. Bella hade en känsla, att mannen framför henne visste om hennes gamla liv. Han fick inte veta. Det fick han inte. Hon intalade sig själv att det var en dum känsla.
Det var knäppt tyst då främlingen började tala.

”De jag arbetade för, en grupp som kallar sig Hunters, jagar sådana som oss. Vissa använder dem som mig medan andra låser de in, experimenterar på och så finns det dem som blir dödade. De har skickat ut …”
Mannen som talat snabbt, gav ifrån sig ett högt stön. Alex såg hur blod strömmade ifrån hans rygg. Han såg, nästan kände hur en kula borrade sig in i marken framför dem.
”Ner”, utropade han och drog med sig Bella ned på marken.
Han kröp emot fönstret och gömde sig under det. Mannen hade en kula i ryggen och var död.


[Haha, visste inte vad han skulle säga så dödade honom. x)]

[haha (x ]

När Bella kommit ned på marken så var hon lättad över att hon kunde bli osynlig. Bara några sekunder efter hon kommit ned så avlossades en kula, precis där hon stått. Hon blundade och hoppades att det skulle sluta. Hon kände sig dum som låg kvar. Hon hade ingen aning vad hon kunde göra. Hon började krypa från den döda kroppen. Hon försäkrade sig om att hon var osynlig.

Alex gjorde sig osynlig då han kom ihåg att han kunde. Han sträckte fram handen till fönstret och avfyrade sitt egna vapen. Den andra skytten slutade att skjuta men Alex var övertygad om att han inte hade träffat. Snabbt tog han sig till dörren dit han hoppades Bella var och fortsatte sedan ut. Han gjorde sig åter igen synlig så Bella skulle finna honom och satt väntande och tryckte sig emot väggen.

Bella reste sig upp och snubblade över tröskeln. Hon stötte till väggen. Hon var fortfarande osynlig som tur var. Hon fick syn på Alex. Hon smög fram till honom och ställde sig bredvid honom mot väggen och gjorde sig synlig, för att visa att hon var där. Hennes hjärta hoppade över flera slag, då hon sett mannen skjutits. Hon hoppade att huset inte var omringat. Hon tittade sig omkring innan hon blev osynlig igen. Plötsligt så dunkade det i huvudet och hon blev yr. Hennes huvud gjorde förfärligt ont. Bella orkade knappt tänka. Hon blundade hårt och då hon koncentrerade sig så började en dörr lite längre fram öppnas. Hon väntade ett tag. Sedan smet hon förbi dörren, sedan tittade hon mot Alex och gjorde en signal åt honom att komma. Han fick skynda sig så inte dörren blev upptäckt, och dem trodde att dem befann sig där inne.

Alex såg hur Bella visade sig framför och hur hon sedan försvann emot dörren som öppnat sig. Han kunde höra röster, steg så han gjorde sig osynlig igen och smet efter Bella in i rummet. Det var övergivet och lika tomt som alla andra, eller ja de flesta som inte var bebodda. Det luktade något fruktansvärt där inne.
”Vad gör vi nu?” viskade Alex frågande emot Bella.
Om sanningen skulle fram så kände han sig paralyserad i sinnet. Han kunde inte tänkta, det ända som verkade finnas innanför hans pannben var mannens ord.

"Vad ska vi göra nu?" Viskade Alex till henne. Hon hade inte direkt någon aning. Bella tänkte precis säga något då hörde hon något som träffade marken. Det plingade till då det föll mot marken. De dämpade pipen avslöjade vad det var för något. Hon gjorde sig osynlig.
"Spring" sade hon till Alex. Hon försvann från pipet. Dem behövde komma ut ur huset. Hon behövde komma bort från bomben, vem vet hur kraftig den var. Om det var en granat eller något.

[jag lät dem släppa en bomb x)]