Rolla. Nu. Spenc. >:3

(Aww... :c )

Why du inte svara? cx

Jag slog sakta upp ögat och studerade omgivningen.
Jag måste ha råkat somna.
Min ena vinge låg som ett täcke över människans kropp. Plötsligt slog det mig att jag inte visste hennes namn.
När jag reste mig visade det sig att jag hade rätt i att det skulle regna. Hela jag var dyblöt.
Jag skakade häftigt på mig och lät vattnet falla som en störtskur över människans ansikte.

Jag vaknade och kände vatten landa på min kropp.
"Marcede!" röt jag och slog upp blicken - kom på att jag inte var hemma, utan mitt ute i naturen utanför en kolgruva.
Jag såg upp mot draken och suckade lite. Att vakna av vatten var inte mitt favoritsätt att vakna på precis...
"Tack ska du ha", flinade jag och skakade på huvudet.

Jag log och nickade. "Varsågod",
flinade jag och fällde ihop vingarna på ryggen igen.
"Såå... Vem är den där Marcede?"
frågade jag och lutade huvudet åt sidan samtidigt som jag betraktade henne.
"Din käresta?" Jag visade tänderna i ett hånfullt grin och satte mig på rumpan.
Sedan sträckte jag fram klorna mot henne, noga med att inte skära upp henne och väntade på att hon skulle ta dem.
"Wounded. Och du är?"

Jag tittade ner på klon och tog försiktigt emot den.
"Shina Fowks", svarade jag och log, "Och nej, Marcede är inte min käresta. Jag är hans lärling."
Jag sträckte på mig och försökte dra ut det blöta vattnet ur håret.

"Hm", svarade jag utan fortsättning och spanade upp mot himlen. "De är efter oss", muttrade jag för mig själv och vände mig sedan åter till Shina. "Borgmästaren är snart ikapp oss. Vi måste fly...", sade jag lågt och svängde med svansen, "In där". Med huvudet riktat åt gruvgången nickade jag kort för att visa vad jag menade.

Jag tittade upp på Wounded, nickade för att visa att jag förstod. Sedan reste jag mig upp och packade ihop alla saker. Sedan slängde jag väskan över axeln och såg in i gruvan. Tog några steg i den riktningen.

Jag följde snabbt efter och såg till att alltid ha Shina på min högra sida.
Om hon gick för långt stoppade jag henne enkelt med tassen.
"Håll dig nära mig... Många människor har dött när de försökt ta sig in här",
viskade jag och klev över ett skellet från en gruvarbetare.
"Inte ens de som jobbade här tog sig ut igen". Jag stannade kort för att skrapa av kol från en vägg och svalde det innan vi fortsatte.

"Vad finns i slutet?" var det första som slank ur min mun. Det oroade mig lite att folk dog här inne. Tänk om Miranda följde med in? Och aldrig kom ut igen... Skulle det vara mitt fel då? Förr eller senare skulle de svälta ihjäl, och kol gick ju inte att äta.
Jag betraktade Wounded då hon åt kolen.