Murderer on the run

Jason befann sig som i en dimma, han hade rest sig upp och följt med någon man men annars hade han inte lagt märke till något. Han kunde inte ens minnas hur mannen såg ut. Första gången han verkade vakna befann han sig på sjukhuset. Det som slog honom var att han såg sin far för första gången på nästan en vecka.
”Jason, hör du mig?” frågade han.
Han såg varken rädd, ängslig eller oroligt ut utan han verkade endast koncentrerad. Som Jason lagt märke till det senaste hade han satt på sig ansiktet som han använde då han skulle berätta för någon att den skulle dö, eller för dess anhöriga. Jason hade varit med tillräckligt många gånger för att veta.
”Vad hände?” frågade han svagt men han behövde inte fråga, han visste, han mindes.
Det kunde inte vara sant. Snabbt ställde han sig upp och började kolla efter de andra tre. Han skulle få ur sanningen ur dem, någon av dem var tvungen att veta något. En mjukhand på hans axel försökte stoppa honom men Jason slet sig loss. Han var tvungen, han var medveten om att han slog till någon eller något sedan kände han ett stick i halsen och så blev han rysligt trött och föll till golvet.

Angelica ökar på stegen och springer, fast inte ut från skogen och hem som vilken annan människa skulle göra. Nej, nej, hon springer inåt, djupare i skogen. Regnet häller fortfarande ned, hon har dragit på musik i hörlurarna för att lugna ned sig men det tycks som att det ändå bara pumpar upp hennes humör mer och mer ju längre bort hon kommer. Angelica hade hört sirenerna, Angelica visste vad det betydde och nu flyr hon från dem, som en feg stackare. Hon är feg, riktigt feg som inte ens vågar stanna. Hon har inte gjort något. Fast spelar det någon roll? Angelica är redan vid sjön som ligger i skogen och hon är dessutom utmattad. Vid nästa steg halkar hon på leran och faller rakt ned och olyckligtvis slår hon dessutom huvudet i den steniga marken. Det sista hon ser innan det svartnar är vattnet som oroligt slår sina vågor mot hennes håll och tanken blir "Hoppas jag inte drunknar." men sedan är det svart.

Jack struntar i att ens höra svaret Rory säkert kommer säga. Det kommer ändå vara barnsligt och ironiskt, och hon vill inte höra mer av det idag.
Ambulansförarna och poliserna börjar småspringa mot Jason, Rory och Jack. Angelina sprang iväg, Jack hade en känsla att hon borde följa efter, men sköt bort tanken.
När två ambulansförare började undersöka kroppen kom en fram till Jack och började ställa frågor. Men otroligt nog ingenting om hur mannen dog, utan hur hon mådde.
Men hon bara nickade och skakade på huvudet till svar. Hon kände inte för att prata just nu.

Alla dessa frågor! Rory nickar ibland, skakar på huvudet ibland, säger ett fåtal ord ibland. Mest av allt vill han hem, men eftersom han antar att han är va de kallar "misstänkt" eftersom han befann sig på brottsplatsen så förstår han att han kommer få tillbringa åtminstone den här natten i häktet. Så gör de i alla fall på Midsomer Murders.

Rory skrattar svagt vid tanken på det och på hur typiskt det ät att han ska bli anklagad för det här likväl som han blev när Alexandra dog.
"Vad är det som är så roligt?" frågar poliskvinnan han talar med i en neutral men smått irriterad ton, vilket man kan förstå, det är kanske inte det bästa att skratta på en mordplats inför en polis.
"Äsch, tycker bara att ironin i det hela är så kul. Att bli anklagad för det här när jag också har blivit anklagad för att ha anlagt branden som dödade en av mina då bästa vänner." svarar Rory som om det vore den självklaraste saken i världen.

[Detta blev kanske en aning långt, sorry, Och om jag skrev något dumt eller gjorde något jag inte borde får ni säga till.]

Jason vaknade upp. Det ljusa stickande ljuset bländade hans ögon så han först inte kunde se var han var. Så vande sig hans ögon och hans blick for runt i det lilla rummet. Han låg i ett sjukhusrum med fyra andra sängar varav två var tomma. I den tredje befann sig en ung pojke som satt i skräddarställning och stirrade intresserat på honom. Först visste han inte vad han gjorde där men så mindes han.
”Det står en polis där utanför och vaktar dig”, sade pojken med en ljus röst.
Han kunde inte vara äldre än tio år och var otroligt spinkig med rött krulligt hår.
Jason ryckte till vid ordet polis. Han hade känt igen mannen, han hade träffat honom vid Alexandras och vid Olivers död.
”Jag kan ju inte vara så farlig om de lämnade dig här inne med mig”, muttrade han till pojken.
Jason skänkte en tanke till sina tre vänner, före detta vänner påminde han sig sedan om.
”Äsch, jag insisterade. Hur många gånger få man se en brottsling ligga avsvimmad på sjukhuset i väntan på förhöret? Precis som i film”, sade pojken glatt.
Jason log lite. Pojken använde alldeles för fina och välgjorda meningar för någon i hans ålder. Ifall pojken var liten knubbig med glasögon hade han förstått det men inte nu.
”Föresten kom det ett paket med choklad till dig innan.”
Jason kollade på det lilla bordet jämte sig. Då han sträckte sig efter det öppnade paketet insåg han att han satt fast i sängen med ena handen. Nyfiket drog han lite så att handfängslet kördes in i hans handled. Sedan sträckte han sig med den andra handen emot chokladkartongen. Då han tog den så insåg han att den var nästintill tom.
”Jag tog mig friheten”, sade den lilla pojken fortfarande med ett leende på läpparna. ”Ifall du skulle bli arg så kan du ändå inte nå mig.”
Pojken fick Jason att le för första gången på mycket, mycket länge.
”Jag lämnade lappen kvar, en konstig lapp.”
Jason kollade på pojken men öppnade sedan kartongen. Vecklade upp den lilla vita lappen.
Du står på tur, Jason. Din och dina söta vänners tid är kommen.

"Vakna! Angelica! Vakna!" Ropar en röst och ruskar om Angelica som vaknar, motvilligt såklart. Fast hon vaknar och får syn på Magnes oroliga ansikte. "Åh, jäklar, du skrämde mig." Säger hennes bror lättat och han låter verkligen skakis också. Angelica minns inte mycket, vatten minns hon. Men så länge varar inte den tillfälliga friden hon givits av sin stöten. Utan minnena rusar tillbaka.
"Han... han..." Börjar hon försöka förklara, men dramatiskt nog brister hon ut i gråt och Magne kramar om henne.
"Jag vet, jag vet. Alla vet, andas bara. Ingen vet att du var där..." Mässar Magne lugnande och efter ett tag så avtar chocken av att ha sett ännu ett lik. Ärligt talat, hon fick hjälpa med att identifiera Alexandra. Fick en bild av Jasons brorsas lik uppkörd i ansiktet och nu har hon upptäckt ett. Hur fan ska hon överleva det den här gången, hon kommer såklart bli anklagad. Det spelar ingen roll om de ens hittar något om henne i närheten eller om Jason, Rory och Jack anger henne. Eller något. Allt kommer skyllas på dem ändå.

Jack vaknade av att en dörr stängdes igen någonstans bredvid henne. Hon öppnade sina ögon och påmindes direkt av händelserna som hade hänt henne och de andra dagen före.
Jack hade inte skadat sig alls, men blev ändå tvingad till sjukhuset så sjukhuspersonalen ändå kunde ta sig en titt på henne.
Hon blev också delvis förflyttad till sjukhuset så att poliserna kunde hålla ett öga på henne, plus att de säkert trodde hon ville spendera lite tid med sina vänner. Eller snarare föredetta vänner.

Hon satte sig upp i sängen och tittade runt i det tråkiga rummet. Det var bara hon där inne, även om det fanns två extrasängar.
Hon fortsatte inspektera rummet tills hennes ögon fastnade på ett kuvert på bordet bredvid hennes säng.
Hur märkte jag inte det här förut? tänker hon för sig själv medan hon med en skakig hand sträckte sig efter kuvertet.
På det stod det skrivna med stora, slarviga bokstäver;
Jacqueline
Hennes händer började skaka något mer innan hon faktiskt övervägde att öppna kuvertet. Där inuti låg det en lapp som hon snabbt vek upp.
Med samma slarviga bokstäver stod det skrivet;
Nästa gång är det eran tur, Jack. Din och dina vänners tur. Vänta bara.

Angelica får inte resa sig, enligt Magne så är det bara farligt.
”Förresten, den här låg på trappan därute.” Säger Magne när han kommer tillbaka med vatten, lite mat och en blomma – en blodröd en. Samt ett vitt oöppnat kuvert. ”Anemoner bringar sorg.” Svarar Angelica och betraktar den blodröda blomman. Hur vet hon det? Hennes mamma berättade, det var blomman de lagt på Alexandras grav… och Olivers grav. En blomma som betyder sorg och ett kuvert. Tre saker, alla tre tycks endast bringa henne olycka för tillfället.

”Du vet väl att jag alltid är här, va?” Säger Magne menande när hon troligen suttit tyst ett lite för långt tag och bara stirrat. Hon gör så, ibland.
”Jag vet.” Mumlar Angelica till svar och Magne lämnar rummet, det är bra att ha Magne där. När Alexandra dog så hjälpte han henne varje gång hon fick ett sammanbrott. När Oliver dog var det nästan som magi att han automatiskt visste när hon inte mådde bra. Samtidigt så bråkar föräldrarna, och de ser ingenting. Angelica är rätt säker på att deras pappa slagit deras mamma någon gång, flera gånger. Kanske är det därför hon inte längre vågar sig på att komma hem när hennes pappas bil står på uppfarten. Men då tycks Magne vara där. Angelica suckar och lägger blomman åt sidan, kuvertet nästa sak på dagens agenda. Hon öppnar det, med onda föraningar såklart.
I en slarvig handstil, som lutar svagt åt vänster men den är så pass hemsk att den troligtvis är fejkad, står det:

Snart så är det din tur, din tur och dina vänners. Se er för, jag ser allt.

Och än en gång så knyter sig magen, Angelica kryper ihop och gömmer sig bakom sina ben.
”Det måste vara ett sjukt skämt. Det måste det.” Mumlar hon för sig själv och önskar att hon bara kunde försvinna.

[Gillar inte att vara den tjatiga men tror vi väntar på dig, LunaLovegood1. " ]

(OMG förlåt! Råkade avbevaka tråden xD)

"Rory? Lever du?" säger en hes röst. Snabbt öppnar Rory ögonen och tittar in i sin mors ljusblå. Den hesa rösten bror antagligen på den förkylning som nu hela familjen lider av. Förutom Amy, vilket är en himla tur. Lagom svar nickar Rory, gäspar och vänder sig om för att sova igen. Det dröjer inte länge innan han blir omruskad och återigen tittar på sin mamma.
"Vad" muttrar han surt och sätter sig upp. Han hade inga planer för den här dagen, förutom att sova länge men nu var ju det försent.
"Du har fått ett brev, om du är intresserat" fräser hans mamma tillbaka i samma ton. Hon har säkert varit uppe hela natten med Amy, hon har hostat mycket, vilket även stört Rorys sömn.

Kort därefter sitter Rory med ett pappersark i handen. Med urklippta bokstäver från tidningar kan an läsa skriften
Det är din tur nu. Du och dina små "bästisar" får gärna bråka igen. Det gör allt så mycket lättare för mig. Ni står på tur, Rory