Striden om Friedewi. (Roll för alla)

Alduya kom av sig en aning då hon hörde stridsropen. Snabbt var hon uppe på fötterna och log lite emot sin nya slav eller kanske ett bättre ord, leksak. Det tog henne inte någon lång stund förrän hon hade tagit på sig sitt bälte med sina vapen och fäst svärdet på ryggen igen.
”Vänta här på mig, du har tillåtelse att vila”, sade hon och försvann genom tältduken.
Blodet ifrån kniven torkade hon av på sin byxa innan hon fäste den i bältet jämte yxan. Runtomkring henne for soldaterna, vissa var så berusade att de inte kunde stå på benen. Hon knuffade till en av männen då han vinglade in i henne och ryckte åt sig hans armborst.
”Du kan lika gärna träffa en av de våra”, röt hon men han hade redan däckat på marken.
I nästa sekund så fylldes natt himmelen av små lysande eldklot. Alduya kände hur adrenalinet pumpade, äntligen en riktig fight. En av de brinnande pilarna träffade hennes egna tält men hon hade med sig allt som var viktigt så istället för att försöka rädda det så begav hon sig emot fronten. Ingen i lägret verkade kunna organisera människorna, hon hörde viskningar hur någon eller något tagit sig in i lägret och dödat alla officerer. Alduya fick lite av en chock då hon såg jätten. Han var flera manslängder hög och enormt ful. Hans andedräkt kunde hon känna även om hon var flera famnar ifrån honom. Bakom honom kunde hon skymta fler av dem, jättarna anföll.

"Mona spring! Det är några som kommer!" Sa Lia. Mona vände sig om och började springa, men hann inte så långt innan någon grep tag i henne.
"Mona!" Ropade Lia. Hon tänkte precis springa mot henne då allt blev svart.

[Jag tror jag missat endel nu... Vad har hänt]


Zoeia hade en ganska tråkig dag. Som vanligt ville ingen lära henne att slåss med svärd trots att hon var stark nog att göra det, T ill och med när hon frågade Feriny som var en av dom kvinnor som slogs svarade hon bara:
"Det vore inte lönt att förstöra ditt ansikte eller dina händer på det sättet! Och du är inte stark nog att hålla i ett svärd!" Detta sista på stående motbevisade Zoeia dock snabbt. Genom att hugga sönder en tränings docka totalt. Efter det gav Feriny henne en verderande blick.
"Lär du dig att slåss utan vapen först...och bevisar för mig att du kan det...så ska jag lära dig att slåss med andra vapen också." När Zoeia hörde detta kunde hon inte låtabli att roppa till av fötjusning.
"Men", sa Feriny snabbt. "Du kan inte ha den där klänningen när du lär dig att slåss! Kom så letar vi reda på något annat."

Susi svalde och tog några steg bakåt. Mannen log då han såg hennes rädsla och reste sig från sin tronliknande stol. Hans kläder var täckta av medaljer och hans iskalla ögon blixtrade. "Så. Vilken söt liten present jag har fått...", sa han hånfullt och skrattade. Han skrattade onormalt länge innan han tystnade och såg allvarlig ut. Susi gjorde sitt bästa för att inte se skrämd ut, men det var svårt. "Få se om du är något av..." Hans mening avslutades tvärt av ett regn av gnistor ovanför hans huvud. Susi spärrade upp ögonen och skrek efter hjälp innan hon insåg att det här var hennes chans! Den gormande och svärande mannen lade inte märke till hennes förvandling innan det var för sent. Hans förskräckta "vad" blev det sista han sade för just då föll tältets tak och begravde honom under flammor. Den rödbruna enorma vargen störtade ut genom öpppningen och in i tumultet.

( Mort jag har ändrat min mall ^^ kan du klistra in den nya på framsidan? söta du c: )

Zia hade suttit och betraktat lägret av soldater från en närbelägen klippa medans hon satt och dinglade med sina bara fötter över stupet. Det var ganska roande att se hur människor betedde sig, eller visst hon visste det. Hennes nu sedan ett par århundraden tillbaka avlidna mor hade varit en människa, en bortbyting. Hennes mor som var orsaken till att Zia var lång och ståtlig och utan svans. Inte för att hon tyckte om svansar särskilt, men tillslut hade det blivit outhärdligt att höra alla glåpord så hon försvann från trollens viste för att söka lycka och äventyr någon annanstans.
Hon hade nu i några dagar betraktat lägret och med sin goda syn, hörsel och lukt registrerat det mesta. De verkade laga god mat, det där grillade köttet verkade smaskigt. Just därför hade hon tagit sig ner till lägret, kanske olägligt för nu strömmade det in dumma stora och korkade jättar, ja det var så Zia såg dem.

[Vildvittra: Fixat, gillar hennes kläder. Hade vi samma inspiration tros? ]

Alduya höjde snabbt armborstet hon tagit ifrån soldaten och avfyrade emot den jätten som befann sig närmast henne. De flesta soldaterna blev mosade under jättarnas enorma fötter då de försökte fly, inte många stannade för att slåss och de som gjorde det blev slaktade. Alduyas pil träffade jätten rakt i ögat men det verkade enbart göra honom ännu argare. På snabba fötter tog hon sig fram till honom och dansade mellan hans fötter medan han försökte mosa henne. Hon var enbart som en lite irriterande fluga för honom. Alduya drog sitt svärd och hörde hur det sjöng för henne. Modet växte inom henne och hon skar upp längst hans ena fotled. En brunaktig smörja kom ut och han, jätten snavade till men Alduya verkade inte ha gjort någon större skada. Jätten svingade sin enorma näve emot henne men hon dansade ännu en gång undan men istället för att fly, klängde hon sig fast i den och började snabbt klättra upp med hjälp av kniven hon nu höll i den hand hon inte höll svärdet i. Då hon nådde hans axel stötte hon gång på gång svärdet i hans hals men ännu en gång verkade han knappt besväras. Tillslut svingade hon sig i jättens hår så hon såg dess ansikte och stack upp svärdet i näsan på honom. Ett enormt vrål hördes igenom lägret och jätten föll emot marken. Alduya slog i marken hårt. På samma sätt lyckades hon ta ännu en jätte. Då hon skulle ge sig på en tredje överraskades hon och föll hårt till marken. Hon kände hur hennes huvud träffade något hårt och hur blodet rann nerför hennes hjässa. Alduya försökte resa sig upp men allt började snurra för att sedan bli svart.

(Takar Jo, hade nog det tog massa lajvkläder som inspiration med och dig ofc ^^ )

Zia som inte alls är med i striden men betraktar den smått intressant och roat inser att risken att bli ihjältrampad av en jätte är mycket överhängande. Så istället för att bli ihjältrampad förvandlar hon sig till en sten. Men även som sten kan hon se höra och känna även om hon är stenhård. Den ända faran hon kunde stöta på var att om någon jätte skulle få för sig att kasta henne, då visste man inte riktigt vart man kunde hamna.
Vapenskramlet och skrikandet är mycket öronbedövande och Zias stackars trollöron gör nästan ont i allt oväsen. Men jättarna är stora och hårdförda och de flesta män flyr sin kos, Zia är då högst imponerad över en kvinna, en alvkvinna som lyckas ha ner två jättar innan hon oturligt nog faller och slår huvudet i......ja just det i Zia.
Den stackars kvinnan hade helt svimmat av konstaterar Zia då hon förvandlat sig från sten. Hon lyfter upp henne i sina armar, varför vet hon inte och tar dem snabbt ifrån allt. Tills hon kommer till en glänta många mil därifrån, där lägger hon ner kvinnan på den mjuka mossan och börjar försiktigt tvätta hennes sår med vattnet från bäcken och ren mjuk mossa.

Någon har bundit fast Lia. Hon försöker lös göra sig från repet men det går inte. En vakt står framför henne.
"Mona? Vart är min syster!" Kraxar hon.
"Hon skickas till säkerhet. Bort från dig" sade vakten.
"Du ljuger!" Väste Lia och blundade. Hon måste bort härifrån. Vakten lämnade henne. Hon koncentrerade sig. Hennes armar försvann, benen med och snart var hon en lång grågrön orm. Inte direkt vad hon velat bli. Hon slingrade sig ut ur tältet som befunnit sig i och ändrad tillbaka sig till sin vanliga skepnad innan fann sin dolk. Hon högg en av vakterna i bröstet, som märkt henne. Sedan försvann hon bort från deras läger.

Jag vet inte vad jag ska göra nu för att min karaktär blev kidnappad och ramlade ner i en fängelsehåla!

[Fellrendión: Du kan ju alltid rymma? Eller så kanske det händer något spännande nere i fängelsehålan? Kanske de förhör henne? Eller något? De kanske finns andra nere i fängelsehålan? Kanske släpper de henne lös i skogen för att sedan jaga ifatt henne och döda henne? Kanske soldaterna är snälla och behandlar henne som en prinsessa? eller något sådant ? ]


Alduya vaknade till, hennes huvud bultade något fruktansvärt. Hon kunde både känna lukten och se röken ifrån lägret eller det som en gång varit lägret. Då hon kollade sig runtomkring insåg hon att hon befann sig i en liten glänta och inte långt ifrån henne kunde hon skymta en ung kvinna med rött rufsigt hår. Hon kände sig fortfarande en aning snurrig för hon tyckte sig se att den unga kvinnan hade alldeles för spetsiga öron, likt henne själv. Den unga kvinnan bar inte heller något man kunde kalla människokläder utan istället var hon mer klädd som Alduya. Då hennes hjärna hade registrerat allt kände hon först en panik. Hade amasonerna tagit henne till fånga? Men så lugnade hon sig, de hade såg inte alls ut som den unga kvinnan. Sakta satte hon sig upp och förde händerna till huvudet. Såret hon fått hade någon, troligtvis den unga kvinnan tvättat rent och blodet hade slutat att sippra ut. Vingligt ställde hon sig upp och började söka efter sina vapen.