Harry Snape

Kapitel 11. Ses i höst


Dagarna blev varmare och sommaren närmade sig. Harry gick mot Stora Salen för att äta sin sista måltid på Hogwarts innan lovet. Ett helt år hade gått och Harry skulle snart fylla 12.

Han satte sig glatt ned vid Slytherins bord, Slytherin hade nämligen vunnit elevhemspokalen. Harry såg sig om. Alla var där, utom Draco.

Just då så kom den blonda gestalten in genom porten. Han såg dock inte alls lika glad ut som alla andra.
'Vad är det?' frågad Harry förvirrat när Draco satt sig ned.
'Smutsskallen Granger höll fast mig.' mumlade han och gungade bort något på kinden.
Harry kunde inte hålla sig för skratt. Men när han såg Dracos min så tystnade han och tog istället sin servett och doppade den i hans bägare och började gnugga bort det ljus rosa läppstiftet på hans kind.
'Tack.' mumlade Draco tyst.
'Inga problem.' sade Harry med ett leende.

Dagen efter så satte sig Harry på sätet på tåget mitt emot Draco.
'Så.. Vad ska du göra i sommar?' frågade Harry.
Draco ryckte på axlarna.
'Vad ska du göra?' frågade Draco.
'Jag vet inte..' sade Harry och kollade ut genom fönstret.
De vita molnen och det gröna ängarna såg himmelska ut och Harry kände hur han sakta började drömma sig bort.

Några timmar senare vaknade Harry av att någon ruskade om honom. Ett par silvergrå ögon stirrade rakt in i Harrys lysande gröna.
'Du måste vakna nu Harry! Vi är framme!' sade Dracos röst.
Harry gäspade högt och reste sig upp. Draco hjälpte honom att ta ned kofferten från hatthyllan. Sedan så trängde de sig fram i korridoren och kom slutligen ut på perrongen. Där stod Harrys föräldrar och väntade på honom.
'Hej Harry!' sade hans mor och omfamnade honom med en varm kram.
'Hejdå Harry.' sade en röst bakom honom.
Harry vände sig om och såg Draco.
'Hejdå.' sade han tyst och gick fram för en kram. 'Ses i höst.'

Bra!!!!

År 2. Kapitel 1. Andra gången

Andra gången. Det var den andra gången som han stod på perrongen med kofferten i hand. Han klev ombord på det röda tåget med ett svagt leende på sina läppar. Att få träffa sina vänner och ovänner igen var något han verkligen såg fram emot. Harry Snape puttade upp kofferten på hatthyllan och stängde kupédörren innan han satte sig ned på sätet. Han kollade på sin spegelbild genom fönstret. En gestalt med svart flottigt hår, en krokig näsa och klar gröna ögon stirrade tillbaka på honom. Han studerade sig själv, han var läskigt lik sin far.

Hans mor och far vinkade glatt till honom från perrongen. Han far och mor såg så lyckliga ut, så lyckliga och stolta.

'Är det här du sitter, Snape?' frågade en släpig röst.
Harry vände sig om och såg sin vän i ögonen. Han reste sig upp för att ge honom en vänskaplig kram.
'Ja, Malfoy. Och du är välkommen att sitta här med mig.'
Draco log och satte sig mitt emot Harry.
'Var är Vincent och Gregory?'
Draco ryckte på axlarna. Det var ett mysterium, dock så hade både Harry och Draco sina aningar, godisvagnen var en av dem.

'Ska du söka till Quidditchlaget?'
Harry skakade på huvudet. Quidditch hade aldrig varit något för honom.
'Ska du?'
Draco skakade på huvudet.
'Jag är redan inne.' sade han belåtet.
'Va? Hur?' frågade Harry förvånat.
'Köpte mig in.' sade han med ett brett flin.
Han tog fram ett avlångt paket. Han öppnade det försiktigt för att visa innehållet. I paketet låg något som såg ut som en svart sopkvast med texten "Nimbus 2001" ingraverat på skaftet.
'Den nyaste? Kostar inte den en förmögenhet?' frågade Harry och höjde på ena ögonbrynet.
'Vem sa att jag inte äger en förmögenhet? Malfoy är en av de rikare släkterna, Harry. Vi har råd.'

Harry satte sig vid Slytherins bord bredvid alla sina vänner.
'Så Harry, vad har du gjort i sommar?' frågade hans ena vän, Blaise.
Harry ryckte på axlarna medan han åt.
'Har varit i Frankrike men annars har jag inte gjort så mycket.'
Blaise nickade kort.
'Vad gjorde du där?' frågade Draco.
'Besökte någon gammal trollkarls stad utanför Paris.'
'Okej. Var det.. Kul?'
Harry bara skakade på huvudet och lade ifrån sig besticken. Hans mage var nära på att protestera och spotta upp allt igen tack vare all mat.

Harry sparkade av sig byxorna, hängde upp kappan och knäppte upp knapparna innan han hängde upp skjortan bredvid kappan innan han lade sig ned i sängen. Efter en lång dag av resande så var Harry helt slut. Han hörde hur någon kom in i rummet och vände på sig för att se vem det var. Draco hängde upp sin kappa på en krok. Harry vände sig snabbt om, han visste vad som skulle hända och man får väl inte kolla på sina vänner när de klär av sig? Och om han gjorde det så skulle Draco höra hur hårt hans hjärta slog.

Super! C:

Kapitel 2. Sol, sol, sol


Harry gick upp för trapporna för att komma till McGonagalls lektion. Utomhus sken solen och alla elever kände hur svetten rann ned för pannorna. Harry kavlade upp ärmarna på sin skjorta och lossade på slipsen för att knäppa upp en knapp till. Värmen var verkligen olidlig denna dag.
'Hej Harry!' sade en flåsande röst bakom honom. 'Fint väder va? Har hört att det ska regna resten av veckan sen.'
'Ugh.. Jag längtar.' mumlade Harry och vände sig om för att se vem som talat med honom.
Bakom honom stod en svettig Pansy Parkinson med ett leende på läpparna. Pansy var en extremt jobbig flicka från hans eget elevhem. Hon var en sådan som skulle klänga på alla pojkar som kom i hennes väg och Harry höll sig helst borta från henne.
'Hur mår du Harry?' frågade hon med en röst som skulle låta socker söt, men det lät mer som om hon fått något i halsen.
'Lite varmt, huh?' sade Harry aningens irriterat.
'Oh jo.. Det är klart. Men..'
'Om du ursäktar mig så har jag en lektion att gå till.' sade Harry snabbt innan hon skulle bli för påträngande.

Efter lektionen så var det lunch. Harry gick ned till lunchen med svetten rinnandes över hela ryggen och pannan. Väl inne i Stora Salen så gick Harry mot Slytherins bord och satte sig ned vid Draco. Harry grabbade genast tag i en stor tillbringare med vatten och fyllde upp sin bägare till kanten. Sedan tog han glaset och svepte allt i en klunk. Men trots det så var han fortfarande törstig.
'Hur mycket ska du dricka?' frågade Draco med ett skratt när Harry hällde upp sitt sjunde glas med vatten. 'Det är inte bara du som vill ha.'
'Eh..' Harry såg sig om på alla Slytherinelever som kollade surt på honom med glasen tomma och svetten rinnandes ned i deras ögon.
Harry ställde ifrån sig tillbringaren och sköt den mot Blaise som satt mittemot honom. Blaise skrattade kort åt Harrys illröda kinder innan han nickade som ett tack och hällde upp åt sig själv. Harry sträckte sig efter potatisen och slevade upp några åt sig och Draco.

Lunchen hade slutat med att husalferna hade skickat upp fem nya tillbringare och Harry hade tagit en helt för sig själv. Efter lunchen så gick Harry och Draco ut på gården och stött ihop med en viss Hermione Granger.
'Oh hej Draco!' sade hon och blev röd i ansiktet.
'Uh hej.' mumlade Draco och tryckte sig förbi henne.
'Hur mår du?' frågade Granger som tydligen hade följt efter.
'Kan du lämna mig ifred?!' sade Draco irriterat. 'Jag vill inte prata med en smutsskalle som dig!'
Hermione kollade sorgset på Draco och mumlade något innan hon vände sig om och gick iväg.
'Var det inte lite väl?' frågade Harry och kollade på när flickan gick iväg. 'Att skrika menar jag.. Och att kalla henne smutsskalle i hennes närhet.'
'Fattar du hur jobbig hon är?' frågade Draco och spände ögonen i Harry.
'Hon tyckte ju bara om dig.' mumlade Harry.
'Jo.. Men..' började Draco men han kom uppenbarligen inte på något slut på meningen då han istället vände sig om och gick.
Harry sprang snabbt ikapp honom och de började prata om något helt annat.

Mer!

Kapitel 3. Åskans vrede

Harry gick med tunga steg mot Stora Salen för att äta middag. Hans mage hade startat ett världskrig och Harry var tvungen att huka sig för smärtan. Harry tog ett djupt andetag och gick vidare mot salen.

Precis som Pansy sa så hade det regnat resten av veckan och när fredagen kom så var alla elever trötta på både regn och skola. Även om Harry gillade regn så var det väldigt tröttsamt med regn efter en hel vecka.

När Harry kom in i Stora Salen så satte han sig själv i ena änden av Slytherins bord. De flesta kollade underligt på honom och undrade varför han satte sig själv. Men de vände snabbt på huvudena när Harry blängde tillbaka på dem.

Efter maten så sprang Harry in i någon. En lång rödhårig gestalt. Ronald Weasley.

_____

Oops blev ett kort kapitel men.. aja.. måste gå

SUPER BRA!!!! SKRIV MER!!!!

Tack så mycket för att du fortfarande läser! Uppskattar det verkligen. ^^
Och om det är någon annan som också läser så tack till er med!
___

Kapitel 4. En rödhårig filur och en grå himmel full av osynligt regn

Harry kollade chockat upp på den rödhårige filuren som chockat kollade tillbaka på honom, båda undrandes vart den andra hade kommit ifrån. Harry kände hur det hettade till bakom kinderna.
'U- ursäkta mig. Jag såg dig inte!' försvarade Harry sig.
'Åh det gör inget.' mumlade Ronald. 'Ursäkta mig.'
'Gick det bra?' frågade Harry tyst.
Ronald nickade kort. Harry studerade kort Ronald och lade märke till hans röd och guldfärgade slips. Då kom han på vem Ronald var, en blodsförrädare var vad Draco kallade honom. Om Draco fick reda på att han pratade med Ronald utan att använda sig av ett gäng förolämpningar så skulle han bli besviken. Genast fick Harry bråttom iväg.
'Ehm.. jag måste nog gå, Ronald. Men det var trevligt att träffa dig.' sade Harry snabbt.
'Vänta!' ropade Ronald innan Harry han gå.
'Va..?' sade Harry innan han blev avbruten av att Ronald kysste honom.

Harry kollade chockat på honom.
'Oh förlåt.' sade Ronald och höll för munnen innan han sprang iväg.
Harry stod helt stum och kollade ut i luften. Vad hade nyss hänt? Hade Ronald Weasley, blodsförrädaren en crush på honom? Varför? Hur? Tusen frågor snurrade runt i hans huvud. Alla frågor fick magvärken att gå över till huvudvärk.

Efter att ha stått och stirrat ut i luften i över en timme så gick Harry ned till uppbehållsrummet igen och slog sig ned i en av fåtöljerna vid brasan. Vad hade hänt? Det var allt han kunde tänka på. Var fan hade nyss hänt?

Dagen efter så vaknade han av känslan av att någon kollade på honom. Han öppnade sakta ögonen och såg sig om för att till sin besvikelse möta Gregorys små grisaktiga ögon.
'Vad vill du?' mumlade Harry och vände sig om i sängen.
'Har du bestämt dig?' rågade han förväntansfullt.
'Bestämt mig om vad?'
'Om du vill bli dödsätare såklart.' sade han som om det vore den mest självklara saken i världen.
'Nej.. det kommer förmodligen ta år innan jag vet det.' sade Harry tyst.
Gregory suckade högt och gick ut ur rummet.

Harry gick sakta mot Stora Salen för att äta frukost. Salen var full av trötta men glada barn och några lärare som inte gått och förberett sina lektioner än. Harry själv var var varken trött eller glad. Han kände sig helt neutral den dagen, som om någon hade tagit hans känslor och låst in dem i ett skåp. Vädret passade hans humör perfekt, det var varken sol eller regn. Det var bara gråa stora moln som täckte himlen.

Harry gick långsamt till Slytherins bord men hungrig var han inte heller. Han satte sig bara ned vid en av tallrikarna och såg sig sedan om i Salen. För en gångs skull så var det absolut ingen som kollade på honom, han var nästan osynlig.

Harry kikade bort mot Gryffindors bord och hans ögon fastnade vid en rödhårig pojke i hans egen ålder. Harry kände hur känslorna sakta men säkert kom tillbaka, men vad för känslor var det? Kärlek, hat, vänskap eller respekt? Det kunde han inte sätta fingret på. Han visste bara att han ganska snart var tvungen att bestämma sig för det. För han visste att pojken med dem bruna ögonen och det röda flammande håret tyckte om honom. Men vem gillade Harry själv? Visste han det? Nej. Men om nu Harry skulle fatta tycke för Ronald, vad skulle hans bästa vän, med det underbart gråa ögonen, säga? Vad tyckte Draco om honom?

Harry klarade inte av mer frågor eller känslor och sprang genast ut ur rummet. Han sprang till toaletten och kände hur gårdagens mat kom upp. Det fanns för mycket att undra och tänka på.

Harry gick sakta ut på skolgården och kollade upp i himlen. Vart var det sköna svalkande regnet? Varför kom det bara osynliga droppar från skyn? Han behövde regnet. Regnet och en axel att luta sig mot, det var vad han behövde. Men det fanns varken regn eller en axel nu. Han kände sig ensam under de gråa molnen och han kände hur små varma tårar trängde fram. Varför var allt så komplicerat?

Jättebra, i love it ♥