Hungerspelen PRS

När jag ser Hughs genomborrande ögon i mina viker jag undan blicken och kollar lite nonchalant runt omkring i rummet för att inte verka så spänd.
"Tja, det är väl bättre att vara två, tänkte jag. Då verlever man väl längre i arenan, om den ena är vakt då den andre sover" säger jag så lätt som jag kan. De orden var inte hela sanningen, men det var en del av den. Och jag skulle itne klara av att berätta allt. Hela jag skulle spricka då, och inte minst mitt 'rykte'. "Och du är ju från mitt distrikt och ganska juste, av vad jag har märkt."
Jag tar ögonkontakt med honom igen och rycker på axlarna åt honom, som att det inte var någon stor grej alls, men i själva verket var den det. Tänk att studera honom när han sover utan att det verkar konstigt. Jag skulle ju ses som störd om jag skulle leta upp honom på arenan om nätterna, undvika att döda honom men bara sitta där någonstans och se på honom, och kanske skydda honom ifall att något skulle hända.

Jag lyssnar medans Trinah förklarar om våra förökade chanser att överleva, men jag kan uppfatta att det är något mer. " Jag är med, Trinah" säger jag och tar ett andetag, hon måste få veta.
" Trinah. Det är en sak till! Om du inte visste så dog min bror i spelen för några år sedan" jag undvek direkt ögonkontakt med Trinah " Han teamade med upp med tjejen från fyran och de var två av de tre sista kvar vid liv, men tjejen från 1:an dödade båda, och i år är två som är besläktade med dem med i spelen, och jag måste döda tjejen från ettan, vars släckning dödade min bror, och jag måste döda henne, för min brors skull. Och jag måste även försöka bilda en allians med släktingen till min brors allierade, om inte karriäristerna tar henne först, jag hoppas du förstår att jag måste detta. Men är det okej om yttligare en person är med i vår allians, eventuellt?"
Han såg in i Trinah ögon och väntade på ett svar, ett svar som förhoppningsvis var positivt

På något sätt berörde orden mig. JAg vet inte varför riktigt, tiotals barn dör ju varje år i spelen och det är riktigt stor chans att deltaga i spelen, så därför skulle jag ju egentligen inte bry mig så hårt. Men ändå känns hans ord. De känns som en hink med iskallt vatten. Inte mer, för då skulle jag bli tokig om jag ändrar mig helt och hållet på så här kort tid. Det här är en bra takt, ta det lite som det kommer, och några goda gärningar per dag.
"Ojdå... Ja, såklart att en person till får vara med. Då har vi ju en till person som kan hjälpa till att skydda oss" svarar jag. Egentligen tvekade mitt psyke på frågan. JAg skulle vara tvungen att skydda en person till, men eftersom Hugh vill det så kan ajg väl lika gärna svara ja. Dessutom så har det ju sina fördelar.

Jag fylls av värme när Trinah accepterar min önskan, och sedan gör jag något oväntat, min kropp reagerar före min hjärna och jag omfamnar Trinah, sedan när jag insåg vad jag höll på med backade jag generat
" Eh tack Trinah" sa jag svagt och tvingade fram ett leende.
" Såå.. Jag ska prata lite med Holmes, vi ses senare." Säger jag och ler mot Trinah. Sedan stormar jag ut ur rummet för att dölja rodnaden på mina kinder. En varm och härlig känsla sprider sig i min kropp, leendena från Trinah och omfamningen gjorde mig alldeles dåsig och en sak är säkert: Jag är helt klart kär i Trinah

Jag sitter helt stel då han omfamnar mig. Det hade jag inte förväntat mig alls. Istället för att lägga mina armar runt honom också och hålla honom närmre tar jag istället och andas in hans doft. Konstigt nog var det en doft som jag till min förvåning tycker doftar underbart. Det skulle säkert vara annorlunda om vi skulle ha gjort samma sak för en dag sedan, men då skulle jag troligen putta honom ifrån mig.
"EHm, varsågod. Tror jag..." svamlar jag och rynkar ögonbrynen av chocken. Utan att hälsa hejdå låter jag honom försvinna ur min åsyn, och efter en stund reser jag mig upp (då ajg kommer på att jag är i hans kupé) och går ut jag med. De första stegen är något vingliga då en yr känsla sprider sig och bedövar min kropp. Idag har det hänt förvånansvärt mycket på så lite tid. Och mer skulle det bli också. Jag tar ett djupt andetag och försöker att lugna mina nerver innan jag styr mina steg till Yaras kupé och knackar på.

Eftersom jag inte har något bättre för mig styr jag stegen mot Holmes kupé och knackar på.
" Ja?" Hörs Holmes röst inifrån
"Det är Hugh" svarar jag " kan jag komma in?" Inget svar kommer utan Holmes öppnar dörren med ett leende som helt klart är framtvingat
" Kom in". Jag går in i hans kupé och ser att den inte är jätte olik min egen
" Såå.." säger Holmes "vad var det du ville?" jag hör att han försöker hålla irritationen borta från sin röst
" Lite råd inför spelen" Holmes nickar kort
" Som vad?" Säger han och höger på ena ögonbrynet
" Typ mina chanser mot de andra distrikten, vad kan det bli för typ av landskap och ifall man klarar sig igenom spelen vad händer då? Blir livet mycket påverkat av spelen.." Holmes hajade till och jag insåg att jag hade gått över gränsen, jag tog ett steg bakåt och i Holmes blick uppfattar jag ett meddelande " Lägg ner det".
" Låt mig bara säga en sak, Det finns överlevare, men inga riktiga vinnare i spelen." sa Holmes
"Men.." sa jag försiktigt, men Holmes håller upp handen för att tysta ner mig
" Och vad gäller landskapen i arenan är de väldigt varierand.."
Plötsligt flög både jag och Holmes genom rummet och landade på hans säng tätt mot väggen, och genom att kasta en blick ut genom fönstret så kunde man helt tydligt uppfatta det. Tåget hade stannat.

( Sorry för det dåliga inlägget!)

Dörren till hennes kupé svänger upp och där står hon, mitt i dörröppningen iförd endast en morgonrock och en badlakansturban runt huvudet. Jag ser att hon blir väldigt överraskad av mitt besök eftersom hennes ögon vidgas och hennes mun förvrängs.
"Vad vill du?" frågar hon efter en stund av tystnad. Jag har neutral min och ställer in min blick mellan hennes ögon, precis där hennes näsa börjar, och bara står där några sekunder utan att svara. "Hallåå?" säger hon och viftar med handen framför mitt ansikte.
"JAg vill ha svar" säger jag kort men bestämt. Hennes ögon rynkas oförstående och hon lägger huvudet lite på sned.
"På vad? Vänta, stig in." Yara kliver åt sidan och låter mig inträda hennes kupé, som också den inte är alltför olik min egen. Istället för att sätta mig mitt på golvet som hos Hugh ställer jag mig vid en vägg och följer henne med blicken då hon slår igen dörren efter mig. "Vad vill du ha svar på?" frågar hon, och nu inte med sin strikta och hårda röst, utan en lite lugnare och oförstående.
"Varför du kysste mig" fräser jag och genomborrar henne med iskalla ögon. Hon blinkar oförstående till och skrattar sedan.
"Kyssa dig?! Herregud vad löjligt! Nej, det där har du drömt!" skrattar Yara och skakar på huvudet, men jag kan ändå höra osäkerheten i hennes röst.
"Men vad i-!! Jag vet ju själv vad som hände! Sluta låtsas som ingenting!" skriker jag och min vrede börjar växa sig stark och bubblar över. Även om det bara var en kyss så går jag med arga steg i riktning mot Yara och höjer min knytnäve i höjd med hennes ansikte. JAg ska just till att slå till henne hårt då tåget instannar häftigt och vi båda flyger bakåt.

Holmes reste sig flämtande upp medans jag satt kvar mot väggen
" Vi får prata senare. Jag måste prata ned tågpersonalen". Jag nickade och Holmes skyndade ut ur rummet.
Jag reste mig upp och lämnade rummet för att ta reda på vad som hade hänt.
jag funderade på vad Holmes hade sagt
"Det finns överlevare, men inga riktiga vinnare". Vad betydde det? Vad hände egentligen med segrarna av hungerspelen utanför kamerorna, vad gör huvudstaden för att hålla dem i schack? Plötsligt inser jag vilken tortyr det måste vara att förbereda barn inför spelen varje år och veta att det är till en stor del hans fel. Och det är säkert en helt del mer fruktansvärda saker huvudstaden kan tänkas göra. En våg av hat forsar över mig och min första impuls är att störta spelen och huvudstaden sedan väx jag upp ur mina fantasier, jag är bara en människa från distrikt 11, hur skulle jag kunna göra någon skillnad?
Mina tankar avbryts av att jag hör röster från vardagsrummet, jag tar ett djupt andetag och går in

Jag tar tillfället i akt att springa iväg från Yaras kupé medan jag fortfarande kan, precis som en liten unge som nyss har gjort ett hyss och itne vill bli tagen, och planerar att springa in till min kupé för att rädda mig själv. Jag vet inte vad det är som ajg ska rädda mig ifrån. När jag tänker på det kanske det är mig själv som jag ska springa ifrån. Det var ju jag som var nära att slå till henne... men det var hon som forcerade mig till att göra det.
Innan jag kommer till min egen kupé ser jag att det är personer i vardagsrummet, så jag viker in där istället. Med andan i halsen lutar jag mig mot dörren och hoppas att inte Yara kommer hit, och om hon gör det så kan hon ändå inte göra något då det är en massa andra personer här inne. När jag återfått andan går jag med lugna steg fram till den nu stirrande skaran av människor i sofforna.
"Vad gör ni?" frågar jag, då jag har bestämt att jag ska verkställa min plan om att verka trevlig mot alla från och med nu. Men aldrig sådär äckligt trevlig. Aldrig i livet.

När jag kom in i rummet såg jag att Trinah såg i dörröppningen på andra sidan. Jag tittade ner på mina fötter och försökte att inte titta på Trinah. Sedan tog han sig samman, mötte Trinah blick för ett ögonblick och sa sedan till personerna i soffan
" Ehhm.. Hej"