Det sista året

Awesome.

Jätte bra

Här har ni äntligen nästa del ^^ Jag ber verkligen om ursäkt för att det har tagit så lång tid ^^

Dörren stängdes bakom honom och han stod ensam i korridoren, slottet verkade ligga helt öde. Något som egentligen inte förvånade Scorpius då de flesta eleverna var på lektioner. För Scorpius spelade det verkligen ingen roll, den enda han ville möta var Albus. Han började långsamt gå ner emot sällskapsrummet. Hans skador hade långsamt börjat läka. Hilda hade velat hålla kvar honom längre, men han hade vägrat. Han gillade inte att ligga i en säng och bli behandlad som ett barn. Han hade redan som liten lärt sig att en Malfoy inte låg i sängen om de inte var döende. Scorpius hade vilat på gränsen till dödens brant men han var inte längre döende. Han tittade upp när han hörde steg i korridoren, han kände en oro, han ville inte möta Hugo och hans vänner igen. Ett nytt möte med dem skulle leda till hans död.
”Scorpius, mår du bra?” sa en orolig röst och han mötte Stars Lovegoods blick. Hon var lika underlig som sin mor. Scorpius hade inget emot henne, hon var väldigt söt med det blonda håret och stora rådjursögonen, men han var helt enkelt inte intresserad av tjejer. Stars var en av de få på skolan som inte brydde sig om elevhem eller vilken familj man kom ifrån.
”Jag har mått bättre men även sämre” sa han och log artigt emot henne och hon nickade.
”Du ser inte så frisk ut och nu syftade jag inte på din aura som är i oordning” skrattade hon och Scorpius såg skeptiskt på henne men sa inget. ”Jag följer dig ner så du inte ramlar eller något”
Han sa inget men log vänligt emot henne. Han trodde att han kunde ta sig ner själv till uppehållsrummet, men han hade inget emot hennes sällskap.
”Vill du berätta vad som hände? Det har gått en massa rykten på skolan men ingen vet säkert” sa hon och började gå baklänges ner för trappan ”Jag fångar dig om du ramlar”
Scorpius skrattade lite åt henne, han hade velat se henne fånga honom. Han var förvisso inte stor och hon inte svag, men han tvivlade på att hon kunde fånga honom.
”Vi kan enklast säga att jag stötte ihop med människor som inte gillar mig” sa Scorpius enklast. Han fann ingen mening med att säga vilka det var, det skulle inte hjälpa honom.
”Folk borde lära sig att älska mer” sa Stars och Scorpius höjde ett ögonbryn. ”Ja nu när Voldemort är död och allt som hände med Cara och din bror, så borde folk ha lärt sig att hat inte löser något”
”Historien har en tendens att upprepa sig” svarade Scorpius bara och de stod snart i entréhallen.
”Ja tyvärr har den det” sa hon och suckade lite och pussade honom sedan på båda kinderna och log. ”Ta hand om dig och bada i ketchup blandat med melonsaft för att få ordning på auran” sa hon innan hon vände och började gå upp emot Ravenclaws uppehållsrum. Scorpius log lite roat för sig själv.
”Hon verkar vara lika speciell som sin mor” sa Cara och Scorpius nickade.
”Kände du henne?” frågade han lågt och gick emot uppehållsrummet.
”Flyktigt, jag och Luna pratade inte direkt, men hon var aldrig otrevlig” sa Cara och Scorpius nickade, han förstod vad hon menade.
”Salazar” sa Scorpius och gick in i det tomma uppehållsrummet och satte sig framför brasan. Han såg upp när en husalf kom fram med en kopp te utan att han bad om det. Han log som tack innan alfen försvann. Han slängde benen över armstödet och smuttade på teat. Scorpius funderade på om Hugo och hans vänner fått något straff? Han undrade om de fått tag på Draco, hur Draco ens hade kunnat kontakta Hugo? Varför ville hans far inte lämna honom ifred?
”Han vill förstöra människors liv. Jag antar att det är mitt fel, jag ber om ursäkt för det Scorpius” sa Cara sorgset och Scorpius skakade på huvudet. Han hatade när någon av dem anklagade sig själva.
”Det är inte ditt fel. Du stod upp för dig själv och Fai, du ville endast få ett bra liv. Den enda som går att anklaga är Draco, han ensam är skyldig till sina handlingar” sa Scorpius bestämt.
”Du är en bra pojk Scorpius, glöm aldrig det! Det hade varit enkelt att anklaga oss alla, men du väljer att försvara oss!” sa Jezebel och Scorpius rodnade lätt. Han blev glad över deras lovord, men de var sanna, de hade alltid hjälpt honom. Scorpius tittade upp när porträttet öppnades och några elever kom in. Det betydde att lektionen var slut och att han snart skulle få träffa Albus. Eleverna som kom in nickade åt honom, inte bara av respekt utan också för att visa sympati. Han nickade enkelt tillbaka, han var trotts allt en Malfoy. Trotts det hans far och bror gjort var han för det mesta inte illa omtyckt, särskilt inte bland Slytherinarna. Många av dem såg upp till honom, han antog att det delvis hade med Cara att göra. Han var förvånad över hur mycket hon och Fai hade ändrat. Scorpius slängde blicken på klockan, Albus borde ha kommit nu. Han lutade huvudet bakåt och väntade tålmodigt, vilket inte alltid var hans starka sida. Han ville inget anat än att Albus skulle komma in genom ingången och prata med honom.
”Scorpius” Det var Fais röst och han lät nästan panikslagen. ”Det är Albus, han är på väg för att hämnas på Hugo, de är på väg emot astronomitornet. Han tänker slänga ner Hugo från tornet.”
Scorpius kände paniken stiga, han reste sig plötsligt upp. Eleverna runt honom såg nästan skrämt på honom men han brydde sig inte om det. Han stormade ut genom porträtthålet och började springa upp emot astronomitornet. Han hoppades han skulle hinna. Vad skulle hända om han inte gjorde det? Vad skulle de göra med Albus om han mördade någon? Vad skulle hända om Hugo lyckade putta ner honom i stället. Scorpius kände de snabba hjärtslagen då han tog trappstegen två och två. Han kände smärtan över bröstkorgen, revbenen och lungan hade inte läkt helt än, men han struntade i det. Han ville inte se Albus mörda någon för honom. Han slängde upp dörren till astronomitornet. Han stannade när han fick se både Albus och Hugo, vad skulle hända nu?

Superbra! =D

Tack Andrea ♥

Awesome! ;D

naw tack kära spelmakare ♥

och här har ni nästa del ^^

Scorpius andades häftigt efter språngmachen, han försökte hämta andan samtidigt som han febrilt försökte komma på hur han skulle hindra Albus.
”Albus det är jag, din kusin!” sa Hugo och försökte få bort Albus hand som höll ett stadigt grepp om Hugos krage.
”Vi må vara släkt genom blod men det är det enda vi har gemensamt” sa Albus i en låg röst.
”Jag ber om ursäkt” skrek nästan Hugo och Scorpius tittade på honom, ingen av de båda männen verkade ha upptäckt honom än. Scorpius blick var kall när han såg på Hugo, han bad om ursäkt? Var det allt han kunde säga efter att nästan ha dödat honom?
”Du ber om ursäkt! Jag höll på att förlora Scorpius på grund av dig, och du ber om ursäkt” sa Albus och drog med sig Hugo mot kanten av tornet.
”Vänta!” skrek Hugo förskräckt. ”Han lever, han lever ju, det är väl det viktigaste?”
”Det viktigaste är att du aldrig mer skall kunna skada honom! Inte du eller någon annan! Han har fått genom lida tillräckligt. Sedan kommer sådana som du och gör det värre. Vad trodde du skulle hända? Trodde du jag skulle förlåta dig och allt skulle bli som förr?” Albus röst var knappt högre än en viskning, men än så iskall.
”Jag vet inte vad jag trodde, jag ville bara ha honom ur vägen. Draco sa åt mig” skrek Hugo och tittade förskräckt ner över kanten.
”Du lyssnar på en mördares ord framför din familjs ord?” sa Albus kallt.
”Han sa att du ändå aldrig kunde på Scorpius, att han tillhörde Draco och att Scorpius skulle bli din undergång!” sa Hugo och försökte försvara sig.
”Även om Scorpius aldrig kommer älska mig så kommer jag alltid älska honom. Draco äger ingen, han är inte ens vid liv, han har ingen rätt att ställa några krav på de levande.” sa Albus argt. Scorpius hjärta hade hoppat över ett slag när han hörde att Albus älskade honom, han var älskad och inte av vem som helst utan även den som han älskade.
”Om han blir min undergång så låt han då bli det” sa Albus och Scorpius gick fram emot dem.
”Jag vill inte bli din undergång Al” sa han lågt och de båda vände sig om emot honom. Scorpius gick fram till sin vän och la en hand på hans arm. ”Gör inget du kommer ångra”
”Jag kommer inte ångra det” svarade Albus och såg på honom. Scorpius log svagt när Al granskade honom för att se om han mådde bra.
”Scorpius hjälp mig” sa Hugo förskräckt och Scorpius blick vändes emot honom. Hans blick bestod endast av kyla.
”Hjälpa dig? Hjälpa dig!” skrek han nästan. ”Du försökte döda mig! Jag bryr mig inte om i fall du dör eller inte, men jag vill inte att Albus skall behöva göra det”
”Jag menade det inte” sa Hugo skrämt, han hade blivit förvånad över Scorpius plötsliga reaktion. Albus gav Hugo ett hårt slag med baksidan av handen.
”Var tyst” sa han hotfullt och såg på Scorpius. ”Han måste försvinna annars kanske han gör om det, jag vill inte se dig skadas. Du är som en ängel, en ängel som inte kan bloda ner sina händer”
”De är redan fulla av blod” sa Scorpius och syftade på mordet han begått när han dödat sin bror.
”Du mördade inte, du hjälpte honom” sa Albus och strök Scorpius över kinden. Den blonda mannen blundade och njöt av beröringen. Scorpius öppnade ögonen när Albus åter började tala. ”Jag vill inte se dig behöva skadas eller tvingas göra något du inte vill.”
”Jag vill inte tvingas se dig göra det här för min skull” protesterade Scorpius, han ville inte att Albus skulle tvingas ha mardrömmarna han hade, eller känna skulden han kände.
”Då råder jag dig att blunda nu” sa Albus och Scorpius tänkte protestera när Albus drog in honom i en omfamning och la hans huvud emot sin axel så Scorpius inte skulle se något.
”Nej!” skrek Hugo förskräckt. Scorpius hörde hur Albus drog upp sin kusin och höll honom ovanför marken tills han släppte. Hugos skrik ekade över området när han föll ner innan det tystnade. Scorpius ville inte se hur illa tilltyglad Hugo var.
”Det är över nu” sa Albus och vred Scorpius ansikte emot hans.
”Nej det har bara börjat” sa Scorpius sorgset. ”Du vet inte vad du gett din in på. Mardrömmarna är hemska, tomheten och skulden kommer äta upp dig inifrån”
”Så länge jag har dig vid min sida spelar det ingen roll” sa Albus och slog armarna runt Scorpius. Han hade velat ha Albus armar runt sig så länge, men han ville inte se sin vän bli en mördare för hans skull.
”Jag kommer alltid finnas här” sa Scorpius lågt och Albus lutade sig fram emot honom. Deras läppar möttes och Scorpius glömde allt för ett ögonblick. Han kände sig inte längre ensam eller sorgsen. När Albus avslutade kyssen kom ensamheten tillbaka och Scorpius kunde inte annat än att krama om Albus, rädd för att han också skulle försvinna om han gjorde.
”Jag är här” sa Albus och Scorpius nickade. ”Men vi måste återvända till uppehållsrummet innan folk hittar honom”
”Jag vet” sa Scorpius lågt och Albus la en beskyddande arm runt hans axlar.
”Inget kommer hända, överlåt allt till mig” sa Albus och log när de började gå ner för trapporna. Scorpius fruktade vad Albus planerade att göra, samtidigt som han inte ville stoppa honom. Så länge Albus inte lämnade hans sida var han nöjd, för nu var de äntligen tillsammans.

Scorpius X Albus 4ever. ♥

Ja men eller hur ♥

Har de något shipnamn? xD