Quel fara

Ledarkentauren nickar tyst åt Aurora och hennes sällskap och sedan vänder de om in åt skogen för att föra dem till sitt läger.
Lancelot hade helt slutat att spela och Lavinia torkat sina tårar. Hon ser på Aurora, "Någon av er råkar inte ha kläder över som jag skulle kunna få låna?" säger hon tyst då vagnen vänds och de följer efter kentaurerna in i skogen. Låna hade hon sagt, men hon skulle aldrig kunna ge dem åter, hon ägde inget i denna värd. Men de kanske hade något de inte använde? Kanske något efter den gamla gumman även om det skulle bli för kort, men bättre än inget. inte för att Lavinia brydde sig, men många, ja även kentaurerna hade verkat osäkra och det ville hon inte.

Aurora log emot Lavinia och nickade. Hon sprang ifatt vagnen som Vanog börjat köra. Hon fann en klänning som var hennes egna och såg ut att passa Lavinia då de verkade ha ungefär samma kroppstyp.
"Behåll den", sade Aurora då hon räckte fram den till Lavinia.
Aurora gillade ändå inte klänningarna och hon hade en känsla av att hon inte skulle behöva dem mer. Sedan följde hon efter karavanen och lämnade Lavinia till att byta om. Aurora tvivlade inte på att hon skulle komma ifatt dem.

"Tack" sa Lavinia och log. Hon var tacksam över att hon fått den. Men det lämnade Lavinia i taksamhetsskuld till Aurora och hon skulle göra allt som var i hennes makt för att betala tillbaka den. Inte för att det behövde vara i pengar, tjänster kunde det lika gärna vara. Lavinia ser efter dem och vet att hon åter skulle finna dem, "Se till Lancelot." skriker hon efter dem innan de försvinner bort i skogen. Hon var överbeskyddande, det visste hon, men inget fick hända hennes älskade bror.
Sedan tar hon av sig manteln och drar på sig klänningen, den var vacker och den passade henne perfekt. Dock var den ovan för henne då hennes brukade ha hårt åtdragna korsetter som sökt upp brösten och en djup djup urringning. Denna klänning var mer bekväm och hon var sal som det var och urringningen var inte allt för djup, mer anständig, hon gillade den.

Aurora tog Lancelot i handen och ledde fram honom vagnen.
"Jag hjälper dig upp på vagnen, det är lite ojämn mark", sade hon och greppade tag i honom och hjälpte honom upp.
De fortsatte tills de kom till en liten glänta. Kentaurerna hade stannat och väntade på dem. De tog sig snabbt igenom skogen snabbare än vanliga människor. Lite längre bort såg Aurora en stor gräsbekläddkulle. I gläntan befann sig en hel flock av Kentaurer av alla storlekar.

[Lite fantasibrist. ]

Lavinia som bytt om tar sig snabbt genom skogen. Hon hade aldrig känt sig så lätt och levande och det kändes som hon nästan flög över marken då hon barfota sprang i skogen och han snart ifatt dem inte ens andfådd av turen.
Hon stannade upp vid de andra och såg på kentaurerna, det verkade vara som ett litet samhälle både kvinnor och barn tycktes hon skymta.

Aurora såg Lavinia anlända. Klänningen passade henne väldigt bra och det verkade som om det lyste lite om henne.
"Kom med, här" sade ledarkentauren och började leda dem emot den gräsbekläddakullen.
De lämnade vagnen då vägen verkade alldeles för ojämn. Lancelot hoppade ur och Aurora gick fram till honom och Lavinia.

Lancelot tog Lavinias hand och de gick efter kentauren som ledde dem mot en stor grott vägg men ingångar och öppningar i. "Välkomna till våra boningar, här har vi ej haft besökande på århundrander." säger han stolt åt sitt hem och med en röst som säger att de skall känna sig ärade.

Aurora betraktade deras boningar intressant. Hon gillade inte riktigt att vara under jorden, det kändes fel men hon försökte inte att visa det. Det var ovanför jord i skogarna Aurora trivdes som bäst. Hennes tår grävde sig ned i den kalla jorden.
"Ni ska få träffa våra äldste", sade Kentauren.
Aurora följde efter Cennon och Vanog som följde Kentauren. Nathaneal gick jämte henne, han såg väldigt imponerad ut men verkade fortfarande svag efter att använt så mycket magi. Aurora kände själv av såret i sitt lår och hade börjat halta en aning.

Lavinia håller Lancelot hårt i handen och berättade lågt men beskrivande om allt de passerade och hur allt såg ut. De kom längre och längre in i grottan, skulle den aldrig ta slut? Då mörkret slutit sig om dem såg hon ett orange sken som rörde sig och snart kom de fram till en brasa där ett antal kentaurer satt runt om. De såg så vördnadsfullt och respektingivande ut att Lavinia automatisk föll i knäböjande ställning liksom Lancelot.

Aurora föll likt de andra på knä. Det var som om det fanns något där inne, något magiskt, något uråldrigt. Då hon kollade upp på Kentaurerna insåg hon att det var dem som utstrålade det. Aurora böjde sitt huvud utan att kolla på någon av dem i väntan på att få ett godkännande av något slag.
"Res på er", sade en djup och fyllig röst och Aurora gjorde som de blivit tillsagda.
"Ni har färdats ifrån staden och ni för med er förändring", sade en kvinnlig kentaur inte särskilt vänligt.
Aurora kollade på henne och Kentaurens ilskna blick mötte hennes för att sedan vandra till de andra.
"Era dumheter har fått Orcens son att bli kung. Och han är inte bara av Orcblod utan hans mor var en mycket vacker musa. Förstår ni vad det betyder?"
Aurora var chockad och stod tyst. Hon skämdes över sin handling och hon visste att allt var hennes fel, ingen annans.
"Det var mitt fel", ekade Aurora sina tankar.
Hon böjde åter på huvudet och väntade på hårda ord skulle hagla över henne.