Tredje världskriget

Freja som ser mannen undviker honom effektivt och ställer sig snabbt i ett led vilket hon försent märker är fel. Hon märker det då ett rungande slag får henne nästan att tappa balansen och hon knuffas till sitt ler av en general.

Vera fångas faktiskt upp av Kim när hon håller på att falla rakt ned på marken, smart nog. Kim flinar mot henne.
"Tack så mycket." Säger Vera och rätar på sig innan hon ställer sig i ledet.
"Ingen orsak." Säger Kim en aning lättad ser det ut som.

Freja nästan dras in i ledet av Max för att undvika flera slag av någon hon skulle misshaga, "Tänk efter lite innan så går det nog ur vägen." skrattar han smått roat.

Alla olika grupper börjar dela upp sig och av någon anledning ska Vera och de i hennes trupp upp på taket. Nu är det faktiskt första gången som Vera ser sig om noga på truppen S:1. Den är väsentligt mindre än många andra grupper, den här är mer eller mindre som en skolklass, troligtvis mer.

Freja tar sig vidare i sin grupp och lär sig olika formateringar och att ducka och låtsas att de blev beskjutna och liknande och vad de skulle göra då.

De får en grundläggande genomgång hur vapnen fungerar och instruktören visar hur en krypskytt ska agera i olika situationer. Om Vera förstod det rätt så ska de alltid hålla huvudet kallt och koncentrera sig på uppdraget. Om de blir upptäckta ska de dock hitta ett nytt gömställe så snart de kan, eller något. Instruktören gör kanske 2-3 "övningsskott" på en av träningsdockorna som står på flera olika ställen längre bort. Vartenda ett träffar, såklart. Vera träffar ett halvt mål när de är hennes tur och hon är dessutom bland medelmåttorna i gruppen, hur ska alla här kunna bli krypskyttar när den bästa i truppen träffat 2 mål av 10?

Freja hade fått ett vapen i sin hand, ett gevär och självklart var hon livrädd för det. Eller kanske inte för själva geväret och skotten utan ljuden, hon sköt skrämt till och höll inte i det hela ordentligt så geväret åkte rakt bak in i hennes revben och hon kved till av smärta. Soldaten såg det, men sa inget hon fick bara tillsägelse att hålla i det ordentligt och ignorera smärtan. Hon gjorde som hon blivit tillsagd och snart behärskade hon det någorlunda och hon vande sig vid ljuden.

"Ni..." Börjar instruktören med oläsligt ansiktsuttryck och sedan... "...är helt enkelt värdelösa. Hur kan det komma sig att ni blev utvalda till det här programmet!?" Det sista skriker hon till dem och Vera som stod längst fram ryggar snabbt bak för spottet som flugit in i hennes ansikte. Hon tittar ned i backen när hon torkar bort det. "Vad har ni att säga till ett försvar!?" Gastar hon vidare, ingen svarar. "Menige Månsson! Svara!" En darrig pojke som har nästan exakt samma kroppsbyggnad som Kim rycker till och rätar på sig.
"Jag kommer bli bättre, gene-sir-frun!" Han stakar sig och stammar på titeln och får ett hårt slag som straff.
"General Kike, hönshjärna!" Skriker General Kike ilsket till svar.

Efter avslutad träning då knappt någon klarat det de skulle står de uppställda framför generalen, alla med nedslagen blick och i Frejas fall smärtande och blåslaget revben. Han stegar fram och tillbaka och stannar slutligen framför henne och drar fram henne. Med ena handen drar han upp tröjan på henne och med den andra hållen han fast hennes armar. "Se här, detta kan hända när ni inte lyder." säger han och visar det stora blåmärke som nu hade spridit sig.

"Ni ska stanna här och göra om det tills alla har klarat av alla målen, uppfattat!?" Fortsätter Kike och Vera kväver sucken som annars skulle ha kommit. Som om detta vore en tråkig historielektion eller liknande. Alla andra verkar tänka lika när de inte säger ifrån utan bara plockar upp vapnen. "När jag är tillbaka ska alla ha träffat målen, jag kan se om ni ljuger." Säger Kike hotfullt innan hon lämnar dem på taket.