Antikens Rom, privat

Antonius ryckte på axlarna.
"Du säger väl vad som anses rätt. Här kan du dock glömma allt om regler. Där kunde du kanske lära dig något av Sofie", tillade han retsamt, men med en road glimt i ögonen. Natten var ännu ung, de brukade fortsätta festa enda tills morgonljuset sken in genom fönstren. Och regler.. De glömdes rätt snabbt i takt med vinkonsumptionen. Klädesplagg föll av och sexuella aktiviteter tog plats framför andra, de unga männen råkade sig i slagsmål, även kvinnorna drog varandra i håret då det blev gräl över något.
Antonius undrade hur Nicci skulle anpassa sig till detta, hon skulle antagligen vara som en fisk på torr land. Första gången Antonius deltog på en av festerna hade han slocknat halvvägs in i natten och vaknat naken i trädgården, utan någon minnesbild av hur han hade hamnat dit.

"Jag säger vad som förväntas av mig" sa hon enkelt "Du vet aldrig vem som lyssnar, alla dricker sig inte fulla för att glömma allt och om min far får veta...Ja han kommer helt enkelt inte förstå" sa hon och tog en klunk av vinet "Han tror helt enkelt att jag kommer gå sönder. Det finns en anledning till att jag inte lämnar huset utan vakter" sa hon sorgset och vände sig sedan mot Antonius och skrattade torrt "Jag ber om ursäkt, det är inte acceptabelt att låta dig höra mina problem" sa hon och studerade människor som gick förbi dem. Hon kunde bara tänka sig vad de skulle göra. hon undrade om någon av dem tänkte på konsekvenserna?

Antonius visste inte riktigt vad han skulle svara till det.Han försökte tänka på situationen om han hade en dotter, men vinet dunklade hans tankegång. Han hade trotts allt redan tömt tre flaskor vin, och det började ha sin inverkan.
"Nej, inget mer om problem. Det här är en glad kväll. Kom, jag presenterar dig åt Aurelia och de andra", sade han och reste sig. Än var hans fötter stadiga, men det skulle nog kunna ändras.

Antonius hade inte behövt be sina vänner att välkomna Nicci, de verkade fatta tycke för flickan utan hans inverkan. Speciellt Aurelia, som inte hade växt upp i en av de rikaste familjerna, talade glatt med Nicci, som inte såg ner på henne trotts sin börd.

Nicci log
"Det vore än ära att få träffa dina vänner" sa hon och följde efter Antonius fram till dem. Hon tittade undrande på dem men de verkade acceptera henne. Hon var lättad, det var roande att prata med andra i hennes egna ålder utan att behöva vara väldigt artiga. Hon tog en lätt klunk av vinet, men ställde ner det på bordet när huvudet började snurra. Hon ville helst behålla kontrollen så hon visste vad hon gjorde. Hon var glad över att Aurelia pratade med henne. Flickan verkade vara smart och inte lika snobbig som de andra hon normalt pratade med

Antonius fortsatte dricka genom natten. En tanke på fadern fick honom att lyfte en flaska till läpparna, men han lyckades hålla sig på glatt humör.
Aurelia höll sällskap åt Nicci, vilket gav Antonius tid att tala med andra han kände. Han talade en stund med Paulus, som redan vinglade oroväckande, och hälsade på flera av kvinnorna. Han råkade till och med träffa på Regulus, son till en högt uppsatt senator, som Antonius aldrig hade tyckt om. De var högsta rivaler, och de giftiga blickarna Regulus kastade efter honom bekräftade detta.

"Du verkar inte så bekväm Nicci" sa Aurelia och Nicci log svagt
"Jag är inte van vid sådana här tillställningar" sa hon enkelt och Aurelia log.
"Man vänjer sig tro mig. Drick lite till så kommer du inte tänka på det" sa hon och gav Nicci ett glas som hon tittade på "Vi går ut en stund, du verkar behöva lite luft" sa hon och Nicci nickade. Hon började få ont i huvudet, hon visste inte om det berodde på alkoholen eller den höga ljudnivån. kanske båda. Hon följde efter Aurelia ut i trädgården och hon kände sig lättad över tystnaden.
"Är det okej om jag är ensam en stund?" frågade hon Aurelia som nickade och gick in i huset igen. Nicci gick fram till en fontän och satte sig på kanten. Hon lekte med fingrarna i vattnet och hällde sedan ut vinet i fontänen

Antonius skrattade högt och ursäktade sig sedan. Trotts att han njöt av sina tillvaro, hade all vin han druckit börjat ha sin effekt på honom. Det snurrade i hans huvud, och luften kändes kvav och varm.
"Jag går ut en stund", sade han åt personerna han talat med och lade ner vinflaskan på närmaste bordet. Han tog sig någorlunda smidigt genom det överfulla rummet och ut på gården. Då Antonius stängde dörren bakom sig dämpades ljuden från festen, och han tog ett djupt andetag av den något svalare, men betydligt friskare luften.
Det tog några sekunder innan han upptäckte att han inte var ensam i trädgården. Nicci satt vid fontänen, och Antonius kunde inte hjälpa ett leende då han betraktade henne.
"Fär jag göra er sällskap?" undrade han artigt och gick litet närmare.

Nicci hörde hur ljudet från festen blev högre när någon öppnade en dörr men hon slet inte blicken från vattnet. Hon lekte med fingrarna och studerade ringarna som bildades i vattnet. Hon tittade förvånat upp när någon tilltalade henne. Hon såg att det var Antonius och hon log stort.
"Det vore en ära" sa hon och tittade på glaset. Hon tappade ner det i vattnet och tittade förvånat på handen, hon kände den inte. Huvudet snurrade, synen blev grumlig och hon fick svårt att urskilja Antonius. Hon blinkade en gång innan hon ramlade ihop och allt blev svart.

Antonius satte sig leende bredvid Nicci, och öppnade munnen för att fråga varför hon satt här ute, då hon plötsligt vinglade till och sedan föll till marken.
Antonius föll förvånansvärt snabbt på knä bredvid henne och lyfte hennes huvud i sin famn. Hon andades, men Antonius svor inombords. Det fick inte hända något åt henne.
Då hon inte vaknade till hans försök lyfte han upp henne. Det skulle inte gå att ta henne genom festligheterna, så Antonius gick in genom en mindre dörr och tog henne upp till ett av de tomma sovrummen.
Nicci vägde inget i Antonius armar, och han placerade henne mjukt på den bäddade sängen och såg sig om efter vatten.

Nicci blinkade till. Hon var inte säker på vad som hade hänt. Allt hade snurrat, hon undrade om det var en bieffekt av vinet? Men hon hade inte druckit så mycket. Eller hade hon? Hon öppnade långsamt ögonen, men synen var fortfarande grumlig. Hon blinkade upprepade gånger och andades ut när hon började få synen tillbaka. hon såg att hon var i ett rum. Det förvånade henne, hur hade hon hamnat där? Hon såg att Antonius var i rummet, hade han burit dit henne? Hon försökte sätta sig upp, men kände sig genast illamående. Hon stirrade upp i taket och försökte skjuta undan illamåendet.
"Vad hände?" frågade hon försiktigt. Hon kände sig fortfarande borta. "Hur hamnade jag här?"