Roll mellan Shaana och Stevie Rae ^^

Taaack! ^w^
____________________________________________

''Planen?'' mimar jag till Shaunee.
Hon skakar oförstående på huvudet så jag försöker igen.
''Planen?'' mimar jag för tredje gången, och då fattar hon.
''Kalona?'' andas hon. Jag böjer ner huvudet och försöker se efter om Kalona är kvar.
''Neferet.'' hör jag plötsligt Kalona säga.
''Kalona.'' svarar Neferet med högdragen röst. Sedan lät Kalona bedjande.
''Det var fel av mig att någonsin lämna din sida. De fick mig ur balans för ett litet tag, men nu är jag vid mina sinnens fulla bruk.'' sa han, och fortsatte i samma stil en stund till.
''Sprutan!'' andades jag till Shaunee. Hon verkade förstå vad jag menade, för hon började frenetiskt rota i sin handväska. Till sist fick hon upp den fula lilla sprutsaken, precis när det började höras barnförbjudna slafsande ljud från andra sidan soffan.
''Blä!'' mimade Shaunee, och jag kvävde ett skratt. Jag fick absolut inte göra ett ljud. Efter allt så hängde ju faktiskt operationens viktigaste del på mig.
Kalonas 'tecken' var att han skulle säga till Neferet att han älskade henne. Snuskljuden kom närmare, och soffan krängde till. De hade slängt sig ner på soffan.
Neferets röst hördes.
''Min gemål! Jag har saknat att ha dig i min säng.'' sa hon andlöst.
''Och jag dig.'' sa Kalona. Snuskljuden fortsatte. Det var seriöst som tortyr att sitta bakom soffan och höra dem äckla sig. Blä!
Till slut verkade Kalona ha bestämt sig för att Neferet var tillräckligt uppmjukad.
''Tsi Sgili. Jag älskar dig som ingen annan man har älskat en kvinna förut.'' sa han. Det var min signal. Jag sneglade på Shaunee, och hon gav mig en uppmuntrande nick.
Tyst som en mus kravlade jag mig upp bakom soffan. Det jag såg fick mig nästan att vilja dyka ner bakom soffan igen.
De låg på soffan, helt utan kläder, och Neferet låg på Kalonas bröst med ögonen hårt slutna. Kalona stirrade på mig med skrämda ögon och mimade ''Gör det''. Jag toch den lilla sprutgrejen och sträckte ut den mot Neferets ena arm. Hon rörde inte på sig. Kalona började smeka hennes andra arm, kanske för att ge mig mer tid. Jag tog ett djupt andetag och körde ner nålen i armvecket på henne.

Shaunee kunde inte fatta att Afrodite kunde.
Hon själv ville springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Och hon såg dem inte ens.
Efter en stund så dök Afrodite upp från soffans minimala skydd på Kalonas signal. Shaunee såg att hon ryste till som av obehag. Hon kunde verkligen inte förebrå henne.
Hon skulle definitivt få mardrömmar av detta tänkte hon och skruvade äcklat på sig.
Ungdomar som kysstes var okej men vuxna...bara, nej.
Hon hörde ett svagt kvidande och sedan blev allt tyst.
"Fick ni henne?" Viskade Shaunee och stack upp huvudet.
Scenen som mötte henne var fick henne att rysa till hon också, groteskt det var vad det var.
Där låg Neferet, naken som ett nyfött barn och Kalona höll just på att gå tvärs över rummet där hans kläder låg i en hög, intrasslade i en svart klänning helt klart tillhörandes Neferet.
Shaunee slängde en blick på Afrodite som hade ett uttryck av motvilja i ansiktet.
"Så...Vad gör vi nu då?" Frågade Shaunee överslätande och försökte förgäves att distrahera sig själv.

Jag svalde för att trycka ner en kväljning.
''Vi springer'' viskade jag och nickade mot dörren.
''Okej'' nickade hon.
Jag räckte Shaunee den nu fyllda sprutsaken så att hon kunde lägga ner den i sin väska.
Jag släppte ner den i hennes hand med en suck av lättnad, och hon tog emot den med en min av avsmak.
Hihi, hon skulle också drömma mardrömmar om Neferet.
Jag tog hennes hand och struntade i hennes blick. Sedan sneglade jag upp över soffkanten. Neferet vände sig på sidan och snarkade till lite. Jag klämde åt om Shaunees hand och hon fattade vinken. Vi krånglade oss upp och smög mot dörren.
Kalona hade tagit på sig sina byxor och skyndade mot dörren med oss. Dörren gnisslade lite när vi drog upp den, men Neferet vaknade inte. Till slut var vi ute och på väg bort från rummet. När vu var utom hörhåll hoppade jag upp i luften.
''Vi klarade det!'' skrek jag.
''Det gjorde vi!'' skrek Shaunee tillbaka.
''Och jag kommer att ha mardrömmar för resten av mitt liv!'' fortsatte jag att skrika.
Jag och Shaunee stirrade på Kalona.
''Det. Var. Det. Mest. Fruktansvärda jag någonsin gjort.'' sa han med avsmak.
''Så du menade inte vad du sa?'' frågade jag.
''Vid gudinnan, nej!'' utbrast han.
Lättade att det hade gått bra gick vi mot uppehållsrummet.

Väl tillbaka i uppehållsrummet så fångade Shaunee Afrodites blick och nickade nästa omärkligt mot trappan som ledde upp en våning, till var hennes rum låg och Afrodites också för den delen.
När Afrodite slank förbi henne uppför trappan så mumlade hon "Mitt rum, det var där vi skulle träffa dem", hon skyndade uppför den enkla men ändå så eleganta trappan med små oansenligt utsirade symboler som löpte längst de båda räckena på trappan. Shaunee var inte sen att följa efter.
Hon kunde känna hur de andras blickar brände i nacken (bildligt talat) när hon gick upp för trappan. Hon kände ett sting av vämjelse. En gång, förut, så hade alla i detta rum respekterat varandra, alla hade mött varandra med ett leende och ett lättsamt godmorgon varje dag. Det var dessa små detaljer som hade fått Shaunee att känna sig hemma. Och det hade Neferet och Kalona tagit ifrån henne. Tagit ifrån dem.
Det skulle Kalona aldrig kunna gottgöra hur mycket han än försökte. Det här hade varit det första hem hon haft, det enda hem hon haft.
Med nedsjunkna axlar så gick hon upp och in i Afrodites rum, nedtyngd av dessa tankar såväl som av profetian och av sprutan som förhoppningsvis inte hade läckt ut något av Neferets äckliga DNA i hennes väska.
Påskyndad av den senare tanken så skyndade hon sig att ta upp sprutan ur väskan.
Hon höll ut sprutan en armsbredd framför sig med pekfingret och tummen, som om den var en stinkande gammal socka.
"Så, vem vill ha äran att ta emot detta, hrm, förtjusande Neferet DNA?"

''Aldrig i livet!'' gallskriker jag och brister ut i skratt. Jag vet inte varför jag skrattar, kanske för att jag är lättad över att det är över.
Stevie Rae ser roat på mig, jag ser på Shaunee, Shaunee tittar på Kramisha, och Kramisha stirrar på Stevie Rae. Sedan brister vi ut i skratt allihop. Det känns så mysigt, som om skolan blir en ljus plats igen, om så bara för en minut.
''Så ni fick tag i det!'' säger Stevie Rae med lättad röst när vårt skratt har dött ut.
''Jepp. Och vi kommer att ha mardrömmar för livet.'' säger Shaunee.
''Få hit de andra i cirkeln. Ni ska väl göra ritualgrejen nu, eller hur?'' säger Kramisha, men Shaunee avbryter.
''Skulle man inte göra den när det var fullmåne?'' säger hon.
''Det är fullmåne om fyra dagar, så att ni vet.'' säger jag och granskar mina naglar.
De stirrar på mig med chockade miner.
''Vad!? Försöker ni seriöst säga att ni tror att jag är värsta bimbon? Jag var intresserad av astronomi, och jag kanske har råkat memorera månens cykel av misstag. So what?'' säger jag. Ett kvävt fniss från hörnet tvingar mig att vända runt. Men jag kan inte hålla uppe masken av irritation, så jag fnissar jag också. En knackning hörs på dörren.
''Får jag komma in?'' frågar Damien tyst.

Shaunee öppnade dörren och kollade medlidsamt på Damiens trötta ansikte. Hon kunde ha svurit på att han hade magrat, hans annars så omsorgsfullt ordnade hår låg i ett kråkbo ovanpå hans huvud. Hon kände ett styng av dåligt samvete. Inte en enda tanke hade hade hon haft på Damien. Allt detta hade säkert varit jätte jobbigt för honom. Känsliga Damien. Först Jack och nu Zoey. Han såg helt förstörd ut.
"Kom in", hon log uppmuntrande mot honom.
"Vad är ni så glada över?" Frågade han. Skuldkänslorna stod skrivna också över de andras ansikten. Ingen hade tänkt på att upplysa Damien om profetian. I alla fall inte vad hon visste.
"Jo..." Började Stevie Rae men blev avbruten av ännu en knackning, mer bestämd än Damiens hade varit.
Hon stirrade på dörren, bara det inte var...
Afrodite öppnade dörren och slängde sedan en blick på Damien som inte kunde beskrivas som annat än chockad. "Vad gör han här?" Var det ända Damien sade.
Afrodite mumlade tyst till Kalona "Värsta. Möjliga. Timing."
Stevie Rae började berätta "Jo det är en ganska kul historia..."

Under hela tiden Stevie Rae berättade historian om varför vi skrattat ihjäl oss för två sekunder sedan så stod jag och trummade med foten mot golvet. Och kastade irriterade blickar mot Kalona.
När Stevie Rae var klar med sin långa förklaring tittade alla spänt på Damien.
''Och ingen... Tänkte på att berätta för mig?'' frågade han dystert med tårar i ögonen.
''Förlåt oss!'' skrek Stevie Rae. Vi stämde in allihop och sprang fram för att krama honom. Utom Kalona, då. När vi stod där i vår lilla gruppkram så sa jag:
''Du, Damien. Vi sa inget till dig för att vi inte trodde att du skulle orka med det. Med allt som har hänt så tyckte vi att du förtjänade en paus från alltihop. Vi är så ledsna.'' tillade jag.
''Det... Det är okej.'' sa han, och alla började typ gråta. Det var jätteklyshigt, men ganska gulligt ändå. Jag fick kämpa för att se ut som att jag hellre hade varit någon annan stans än här.
''Hrm.'' Kalona harklade sig för att få slut på vår kram,
''Jag hade en sak att berätta.''

Shaunee kollade undrande på Kalona genom ett skikt av tårar. Med en snabb rörelse torkade hon bort tårarna på sin tröja. Varför grät hon? Det måste a varit spänningen. Och möjligtvis också att Zoey hade dött. Möjligtvis.
"Ut med det då." Sade hon otåligt och tryckte Damiens arm lite lätt.
Kalona hade ett märkligt ansiktsuttryck. Spänning blandat med... Vad? Längtan? Nej det kunde det inte vara.
"Ut med det. Har du tung häfta eller?"
Kalona gjorde en grimas och med ens var den känsla som hon först trott var längtan ersatt med en sorgsenhet. Uråldrig.
"Jo Neferat vaknade och tja... Hm... Det var väl inte mitt stoltaste ögonblick men... Tja, desperata tider kräver desperata åtgärder..."

''Så du menar... Att du inte ville vara med Neferet?'' frågar jag.
''Eh... Ja, så är fallet.'' sa Kalona generat.
''Jahapp.'' säger Stevie Rae när tystnaden blivit för lång (igen).
''Såååååååååå... Vad gör vi nu?'' frågar Kramisha. Alltid lika praktisk.
''Kan vi inte bara sova?'' stönar jag och föser undan någon som sitter på min säng. Jag kollar inte så noga. Sedan slänger jag mig ner på överkastet.
''Sovaöverparty hos Afrodite!'' gallskriker Shaunee.
''Jaaa!'' skriker Stevie Rae tillbaka.
''Men hallå! Vem bestämde det!? Ni kan ju inte bara---'' börjar jag, men de andra är redan på väg ut genom dörren för att hämta sovgrejer.
''Jaha.'' säger jag för mig själv och börjar flytta lite på ett prydnadsbord så att någon får plats med sin madrass där. Jag fixar lite till, sedan går jag ner och hämtar en film. Sedan får jag självklart leta överallt efter micropopcornen.När jag traskar upp för trappan mot mitt rum nynnar jag lite för mig själv. Det känns som att det äntligen börjar gå lite bättre för oss.
Jag trycker upp dörren och hinner se allas oroliga miner innan de börjar skrika på mig.
''Vi trodde att Neferet hade---''
''Korphärmarna---''
''Du var inte här så vi---''
Och mer i den stilen. Sedan ser de vad jag bär på.
''Afrooooooo!'' skriker någon, och sedan kramar de mig. Mig! Av alla människor, så var jag den sista som kunde förvänta sig något sådant från dem.
Något skräp i mina ögon får dem att tåras.
''Släpp mig! Jag kommer att spilla ut alla popcorn!'' skriker jag.

Bara för att retas så höll Shaunee kvar sitt grepp om Afrodite en sisådär trettio sekunder längre och fick som respons en kudde slängd i ansiktet.
"Åhhh Afro! Nu ska du få!"
Sedan var det alla mot "Afro"dite och en stund senare var det alla mot Karmisha.
Shaunee skrattade så mycket att hon fick kramp medan hon slängde någons himmelsblå kudde på Damien och sedan lindade in honom i någons täcke.
Medan Damien kämpade för att ta sig loss från det hemskt ondskefulla täcket så fick Shaunee ännu en kudde i huvudet fast denna gång av Darius som någon uppenbarligen ade släppt in. Shaunee gav upp ett stridsvrål och kastade sig upp på hans rygg och snart fick hon uppbackning av Damien som var så atletisk att han klängde sig fast vid Darius fot.
Shaunee började skratta så mycket så att hon nästan ramlade av Darius rygg då synen som mött henne var så komisk.