HG roll (Privat)

(Är det den här privata träningen nu? Den de får poäng på sedan? xD)

(Aa det blir jättebra, så att vi kommer någonstans, ska du köra?)

(Jepp, fast du får börja med träningen^^ då 7 är innan 10 ;P)

Pecora stod ganska långt bak i kön, före Sam och 11an och 12an förstås men först skulle karriäristerna in och visa deras förträfflighet. Pecora suckade en aning vad lång tid det skulle ta och hon ville ha bra poäng med, allt under 9 skulle hon anse vara dåligt inte för hon trodde på en 12a men kanske en 10a eller en 11a.

(Aaa juste haha glömde xD)

Ashanti ställde sig i kön efter en anonym kvinnas tankspridda anvisningar och började tänka igenom den plan som sakta hade börjat ta form i hennes huvud under frukosten.
Hon bet sig nervöst i läppen och försökte ta sig samman och samla tankarna.
En efter en så försvann spelarna in genom den tunga metalldörren, vissa såg självsäkra ut medan andra såg...såg ut som hon kände sig.
Snart stod hon först i ledet. Hon kände sig lätt illamående och kunde smaka gallan i munnen. En överväldigande lust att springa därifrån, bättre fly än illa fäkta, eller var det tvärtom?
En röst ljöd genom väntrummet och Ashanti hoppade till "Distrikt 7" sade rösten som tillhörde en man och den föreföll att eka i tystnaden som hade varit så kompakt sedan distrikt 1 och 2 hade gått in.
På ostadiga ben gick Ashanti mot dörren, som för alla andra så väl som för henne delade sig och lät henne stiga in varefter den gled igen med en dämpad duns.
Hon fann sig stå i ett cirkulärt rum där det längst väggarna hängde vapen av alla slag och former.
Hon svepte med blicken över allting och fann till slut en bana i luften, mer komplicerad och längre upp än den i övningsrummet.
Hon bedömde tyst sina chanser att klara av den. Hon hade en rätt så skaplig chans. I vilket fall så hade hon inget annat att gå på.
Hon klättrade upp, hennes fingrar fumlade mot det sträva repet och hon bad, om det fanns någon Gud där uppe, att hon skulle klara det.

Pecora stod efter nians kille en lång, mager, blek sak och efter henne stod Sam lugnt, hur kunde han vara så lugn? Lugn för sitt öde eller? Hon hatade det, det gjorde hon verkligen, och ja hon skulle hjälpa honom så långt som möjligt och om han dog skulle hon ge honom en smärtfri död och hedra honom, ja verkligen. Hon ser Ashanti försvinna och lyckar henne tyst lycka till och hoppas det skall gå bra för henne.

Allt flöt förbi som i en dimma och innan Ashanti visste ordet av det så stod hon på den sista plattformen för den sista biten av hinderbanan, eller vad man nu skulle kalla det.
Hon gungade lätt framåt på tårna, testade träets hållbarhet under henne och sedan tog hon ett djupt andetag. Lugnade nerverna och såg att alla domarna bakom det osynliga skyddshöljet stirrade i en slags skräckslagen fascination på henne och hon tog det sista steget.
Hon susade genom luften, känslan av fritt fall var skön på något vis. Hennes hår fladdrade runt omkring hennes huvud när hon föll, neråt och neråt och sedan såg hon den, ringen. Hon grep tag i den, använde armmusklerna och svingade sig i en båge mot nästa ring, slungade sig mot den och när hennes hand mötte träringen och hennes han slöt sig om den i en hård omfamning så kände hon sig fri.
Nu var allt en lek, hon svingade sig fram mellan alla luftburna objekt och landade sedan med en lätt böjda knän på golvet, hårdare än avsett. Hon vinglade nästan omärkligt till när foten under henne inte verkade vilja hålla henne uppe. Hon bugade vingligt för dem och ansträngde sig för att gå normalt ut därifrån men misstänkte att hon inte hade lyckats så värst bra.

Fler och fler försvinner och Pecora hoppades att det hade gått bra för Ashanti, men snart stod hon först i kön och hon kunde inte tänka på henne nu. Pecora hör att de ropar in henne och Sam ler uppmuntrande innan hon försvinner in.
Hon ser upp på domarna och bugar artigt, bäst att fjäska. Sedan går hon direkt fram till vapenstationerna och domarna ser genast upplivade ut. Hon tar ett gäng dolkar, så fina och skarpa och går fram till de blinkande träningsdockorna. Snabbt och pricksäkert kastar hon var dolk rakt i dockans hjärta och flämtningar hörs. Hon ler visst, hon visste att de skulle bli imponerande vem hade trott detta av en ickekarriärist?

Efter uppvisningen så spelades allt som hänt därinne upp i repris på repris framför hennes icke slutna ögon. Allt hon kunde tänka på var, hade det gått bra? Visst hade det känts bra förutom det där med foten, så fort hon tänkte på foten så började den gör ont, men vem visste vilka krav som speljuryn möjligtvis kunde ha? Tja inte hon i alla fall. Så fort hon började tänka på speljuryn så började hon tänka på Pecora och Sam. Hon önskade med en innerlighet hon inte visste att hon ägde att det skulle gå bra för dem.
Hon linkade med dessa tankar snurrandes runt i sitt huvud, som i en labyrint, oförmögna att hitta ut, mot hissen.
Hissdörrarna öppnades med ett pling och hon klev in, för distraherad för att upptäcka vem som redan stod där. Det var inte förrän han ställde sig framför henne, stirrade på henne och utbröt i en rörelse utöver det vanliga,som hon såg honom, och skrek.
Hissen åkte uppåt, fortsatte röra på sig fastän blod täckte dess väggar, fastän någons liv slocknat.

Pecora väntade på Sam och de tog båda hissen upp till sin våning. De tecknade snabbt och pratade om hur det hade gått, Sam visade sina förmågor med snaror och växter. Och visst hade domarna imponerats men vad var det mot hennes mordiskhet? Inte för att hon tyckte det var bättre, men juryn tyckte det och publiken med, mer spänning och dramatik då.

Killens kropp trycktes mot hennes och hon fann sig fastklämd mot hissbäggen. Hon kunde inte komma loss.
Rädslan genomsyrade varje cell i hennes kropp och hon försökte putta bort honom. Hon tog i och till sin förvåning så lyckades hon putta bort honom. Han flämtade till och ramlade i golvet efter att det han stött sig mot, henne, inte attackerat, hade försvunnit.
Hon såg chockat ner på sina händer. De var täckta med mörkt blod. Hela hon var nersölad med det. Och det kom från honom.
Hon böjde sig hastigt ner bredvid honom och hjälpte honom upp i sittande ställning. Nu såg hon hans ansikte. Blekt och spetsigt. Hon kände igen honom.
Han var killen från distrikt 5.
Hon såg att han hade sår på armarna och att en röd fläck hade börjat sprida sig runt omkring magen.