~De fyra elementen~

[Undrar också hur hon lyckades få honom att glömma... Hon kan inte hypnos, va? ]

Nästa dag lastade fru Irene deras lilla mini-truck med mjölk, ägg, tyg och andra saker de skulle sälja på marknaden. Fru Irene hoppade in i förarsätet och Michelle hoppade upp på flaket där bak, tillsammans med korgarna och lådorna. Bilen startade och grisen, som Michelle nu hade döpt till Nasse, följde bilen till grinden. Där stannade han lydigt och såg storögt på när mini-trucken svängde ut på landsvägen.

Joanna skyndade sig så gott hon kunde. Hon visste vem Houni var, han hade alltid gett henne ett vänligt leende då han sett henne. Sakta öppnade hon den knarrande dörren som ledde ut till stallet. De flesta avskydde stallet, många ansåg att det luktade något förskräckligt illa och att skyffla hästskit var inget som ansågs vara fint.
”2951, välkommen.”
Houni sade inte hennes nummer med ett hån i rösten utan mer som en hälsning. Han blinkade med ena ögat emot henne och gick emot henne.
”Jag tror att du måste upp till sjukstugan.”
Han blick hade vandrat över henne. Den trasiga klänningen, blåmärkena och hennes stela gång.
”Houni, jag…”
Hennes röst dog ut då hon såg hans ögon som för ett ögonblick blixtrade till av ilska.
”Ja, Houni.”
Joanna vände sig åter om och öppnade dörren.
”Säg att jag skickade dig.”

[Väntar på att någon annan ska svara. Skulle vara kul om alla kunde ses på marknaden. Ok, fortsätter lite då... XD]

Michelle satte sig på knä och lät Vinden leka med hennes hår. Hon gillade Vinden. Ibland kändes det som om Vinden var den enda som kunde förstå henne, det kanske var knäppt, men så var det. Hon tittade sig omkring igen. Om hon skulle tänka om Vinden högt skulle hon vara mer än död. Hon kollade sig för mycket omkring och såg inte vägen rakt fram. En trädkvist dök upp från ingenstans och rispade henne över ögat. Hon gnydde till, satte händerna över skadan och skjönk ihop till sittade ställning bakom en låda.

Sue tittade på sin far, hon visste att han inte kunde läsa av hennes känslor, vilket gjorde henne mer uppskattad som dotter. Sue älskade sin far mer än allt annat, hon brydde sig inte om straffen hon ibland fick av honom, som utegångsförbud eller slippa mat. Det värsta straffen han gav henne var piskrappen, som hon fick i ryggen av en vakt.
"Du ville träffa mig far" sade hon. Sin fader log.
"Jag tror du är redo" Sue gav inte ifrån sig en reaktion. Eller jo...
"För... Buren?" Hon hade fruktat det stället. Det var som en står arena, inte speciellt stort. Rika som fattiga, slavar som vakter samlades i en publik för att se folk slåss. Hennes far hade länge tränat henne för detta. Nu skulle folk samlas för att se Sue slåss mot någon. Liv eller död.
"Ja" svarade hennes far.

[5_lollipop_5, har för mig att man kunde läsa tankar med jord, och då var det självklart att man även kunde manipulera de xD ]

Jag vänder mig lagom för att se en flicka i min egen ålder komma in i sjukstugan. Jag ställer mig upp, torkar mig om munnen så att det lilla blod som runnit från läppen försvinner.
"Kan jag hjälpa dig på något vis?" ler jag. Jag kan inte låta bli att le trots allt.
Det här är trots det jag älskar mer än allt annat; att få hjälpa andra.
Vad spelar då några hinder någon roll?

[Mort, hoppas det är okej att du kom in? ]

[Selma..., helt okej, det var min tanke. ]

Joanna såg hur den unga kvinnan torkade bort blod. En liten undran smet in i hennes huvud men hon slog den ifrån sig. Smärtan tog över handen och sina order ifrån Houni. Även om Houni var rättvis och inte bestraffade för misstag så hade han blivit tvungen att rapportera henne om hon gick emot något han hade sagt.
”Houni, skickade mig”, sade hon och hatade hur svag hennes röst lät.
Joanna drog lite i sin trasiga klänning och skämdes. Inte enbart för hur hon såg ut, utan också för att det syntes långa vägar att hon blivit bestraffad vilket avslöjade att hon inte hade varit lydig. Det var viktigt att vara just det men Joanna hade fått sin värsta bestraffning hon någonsin fått.
”Jag tror det är något fel på mitt knä och sedan har jag en del sår som borde läggas om.”
Hon hade ingen aning ifall det stämde men de hade lagt om hennes sår som blivit orsakade av piskrappen även om det egentligen var meningen att de skulle läka ut av sig självt. Ifall de inte gjort det hade hon inte kunnat arbeta.

"Okej", ler jag och drar med henne bort mot en av sjukhusbäddarna. "Vänta här så att jag kan hämta allt som behövs", säger jag. Jag smiter iväg och hämtar alla saker.
"Få se på såren först", säger jag och tar ut lite salva ur burken.

Joanna log lite och blottade dem. De var inte särskilt stora eller många.
”Vad gjorde mannen som var här inne emot dig?” frågade hon den unga kvinnan efter att hon noga sett till att ingen befann sig runt omkring dem.
Hon försökte att se varje känsla, tanke som visade sig i det vackra ansiktet men hon var svår att läsa.

"Far jag vet inte vad jag ska säga" Sue log och bugade.
"Jag ska väll bege mig till stridslokalen" sade hon och hennes far nickade.

Så fort Sue kommit in i stridslokalen så greppade hon tag om ett svärd som hängde på väggen. Hon började svinga det i luften mot en av övnings dockorna. Med ett ända slag så tappade dockan sitt huvud. Hon hade varit rädd. Rädd... Rädd för att behöva döda någon. Det gjorde inget att hennes far dödade folk. Hon... Hon kunde väll inte döda någon? Hon satte sig ned på golvet.

Michelle tittade storögt ut över torget när trucken svängde upp på det. Fru Irene parkerade och de hjälpte tillsammans åt att lasta ur varorna och ställa upp ett marknadsbord. Det var fullt av folk på marknaden och lite längre bort kunde Michelle skymta en arena. En kort man stod på en pall mitt på torget och gastade:
"Kom gott folk! Bara 10 guldmynt för en vuxen och 5 guldmynt för ett barn! Kom och se Kung Erytrius dotter, sköna Sue, tävla i strid!"
Michelle blev nyfiken och följde med strömmen av människor som skulle se på striden.