Rollspel för bara Gryffindor.

Att mina otroligt söta små vänner leker den fåniga Hänge gubben-leken får blodet att koka i mina ådror - självfallet kan jag skriver anteckningarna, men bara när de är upptagna att prata om något viktigt, och inte spela ett spel där man ska hänga gubbar. Det nästa som händer är väl att de spelar Hänga Harry & Hänga Ron, om jag fick bestämma.

Med en otrolig djup suck doppar jag fjäderpännan i bläcket och börjar skriva, med ena handen på pappret och den andra som har ett stadigt grepp runt pennan. Jag skriver ner vartenda ord som Binns själv skriver på tavlan, vänder mig om då och då för att se Harry och Ron fnissandes, med ögonen på pappret framför dem.

Minutrarna tickar och slår - och jag vrider och vänder mig för att jag vill att slutet av lektionen kan komma, så att jag åtminstone kan prata med Harry. Jag tror inte han mår så särskilt bra just nu - han är alltid i sina tankar och hänger inte med i konversationerna som vanligt. Just nu verkar han dock må bra - men det är för att Ron distraherar honom.
Jag vänder mig om för den kanske tionde gången idag, för att kolla på mina vänner, och ser hur Harry kollar upp. För en sekund möter han min blick, men sedan slår han ned den igen, leendet som han först hade i hans ansikte försvinner.

Och där fick jag beviset - han vill inte ha kvar sina ögon för att möta mina, som tyder på att det har hänt något. Proffessor Binns ber oss att skriva klart den sista meningen, innan lektionen slutar. Jag rusar efter Ron och Harry.

Hermione kommer rusande bakifrån.
"Harry, kan jag få prata med dig?" Frågar hon änsligt/oroligt.
"Hermione, jag är säker på att Harry mår bra, låt honom andas," Svarar jag lågt och irriterat innan Harry ens uppfattat hennes meningar, så insjuken han är i sig själv.
"Ron. Det är något med honom, ser du inte? Det har hänt något."
"Jag vet, Hermione. Det är bara Försvar mot svartkonster kvar, sedan drar jag och Harry mot planen. På väg dit kan vi prata, inte nu." Viskar jag skarpt tillbaka med ett diskret böjt huvud för att nå ner till hennes öra.
Jag känner mig själv en gnutta orolig, men fortsätter gå som vanligt. Harry verkar inte ha märkt våran lilla pratstund utan går lite frånvarande på framför oss.
När vi kommer fram till honom ser vi hur hans ansikte blivit blekt och ännu en gång kastar Hermione en orolig blick mot mig som jag desperat försöker ignorera i hopp om att han snart blir som vanligt.

"Ron", väser jag igen, tyst så att Harry inte hör när han ännu en gång går med sin rygg som en avskärmande tavla framför oss, påväg mot uppehållsrummet. "Ron, du måste prata med honom, du ser ju själv hur han ser ut!"
Innan Ron hinner öppna munnen för att svara, vänder Harry blicken bak mot oss, möter mina oroliga ögon.
"Du vet att jag har två öron, Hermione?", säger han ilsket. "Jag är inte döv!"
Vi stannar upp.
"Harry - kompis - vi vet att något inte står rätt still, jag bad henne att låta dig andas för en gångs skull...", skyndar han sig att säga innan han ger mig en anklagande blick. "Men du vet att du alltid kan prata med oss."

Harry ger oss en lite nickning, innan han ger lösenordet till den feta damen i porträttet som leder oss in i Gryffindors uppehållsrum. Det är fullt med första och andraårselever, de i vår årskurs verkar redan ha gått till lunchen.
"Ska vi dra oss ner för att äta något, Harry?" säger Ron. "Var det något du ville här?"
"Gå ni," hör vi Harry säga med sin ryggtavla mot oss. "Jag är ändå inte hungrig."

Ron ger mig ännu en blick som tyder på att han hade rätt - och vi tar oss ned mot den stora salen för mat.

Hermione är tyst under lunchen och jag undrar vad hon tänker på, förmodligen Harry. För att undvika att gå in på samma ämne i huvudet lägger jag en dum fråga:
"Vi har försvar mot svartkonster sen, va?"
Hermione vaknar upp plötsligt och stirrar på mig.
"Du sa ju det själv förut!" Fräser hon till och återgår till sina tankar.
Sårat vänder jag mig om och tar en korv till för att tröstäta lite.
"Hur kan du?" Hör jag en röst säga.
Jag vänder upp huvudet och det är Hermione som är vaken ur sin dvala igen. Hennes lockiga hår guppar argt när hon pratar.
"Hur kan du inte tänka på Harry? Din bästa vän! Du sitter bara och äter, äter och... Hm.. Äter!" Anklagar hon mig irriterat.
Jag rätar på mig och ser henne in i ögonen, laddar med att fräsa till ett svar, men ut ur munnen kommer inte ett ljud.
Någon sekund senare säger jag enkelt:
"Nu går jag." Och börjar med arga steg gå mot Gryffindors uppehållsrum.

Jag ser hur Ron med ilskna steg går bort ifrån mig, och för en sekund tror jag att hans ryggtavla skriker åt mig att hålla min mun. Jag skakar av mig tankarna och äter upp det sista av min mat, med ett försök att tänka på något annat än Harry och Ron - men jag misslyckas. Oron för Harry har blandats med en arg känsla mot Ron, att han ens inte släpper allt annat och tänker på sin bästa vän för en sekund får mig att ta första bok och slå honom i huvudet med den för att få honom, för en gångs skull, att förstå.

Jag reser mig upp och går samma väg som Ron till uppehållsrummet. När jag kommer fram till porträttet av den feta damen, ger hon mig en arg blick innan hon säger med sin ljusa röst;
"Varför är du inte med dina vänner? Den orangehåriga kom hit för ett par minuter sen och nästan fräste lösenordet till mig. Lös problemet du har med dem, vad det än är."
"Äh, håll tyst," muttrar jag åt henne, följt efter att jag ger henne lösenordet.

Jag går in i rummet prytt med varma färger; rött, gult och guld överallt. Jag ser Ron och Harry sitta på deras favoritplatser framför brasan, och när jag går fram för att hälsa svarar ingen av dem på mitt "hej".
"Okej, då," säger jag irriterat. "Kom inte tillbaka sen och be om att kopiera mina anteckningar."

Hermione vänder sig om för att gå. Min ena halva säger åt mig att låta henne medan den andra vill säga åt henne att stanna och likaså gör jag.
"Hermione..," väser jag och tittar menande på Harry, som stirrar tomt in i brasan.
Hon vänder sig om så snabbt att hon väntat på att få höra min bedjande röst att få henne att stanna och slinkar snabbt ner i en fåtölj brevid.
Vi sitter en stund tysta; Harry verkar inte ens vara medveten om att vi är i närheten nu och min oro stiger från 20% till 100.

Jag märker hur Ron vrider och vänder på sig i den röda fotöljen. Han ser bekymrad ut - kanske mer än det - och Harry visar ingenting som tyder på att han vill prata med oss.
"Harry...?", säger jag försiktigt. "Harry, snälla"
"Snälla vadå?", säger han stelt utan att kolla på mig.
Jag ger en blick till Ron, som med sina ögon berättar "inte nu". Jag skakar bestämt på huvudet; det får inte vänta.
"Vi vi-", börjar jag, men hör hur Ron ger mig en vass blick. "Förlåt, jag menade jag - jag vill inte pressa dig. Men visst har det hänt något, Harry? Det är oroar mig att du inte vill berätta. Jag undrar bara för att jag bryr mig om dig."
Kanske är det min ängsliga röst, blandad med oro, eller så var det just orden som fick Harry i nästa sekund att slå upp blicken mot mig.
"Jag vet inte om jag kan berätta."
Hans röst är olik den vanliga, varma rösten han hade - men den är inte kall, hård eller stel. Den är tom - lika tom som hans ögon, när han ställer sig upp och säger tyst "jag går och lägger mig", som är den sista meningen han ger oss innan han vänder sin rygg och går upp till sin killarna sovsal.

Hans ord hänger kvar i luften, och varken jag eller Ron säger någonting när vi reser oss upp för att gå och lägga oss.

Den natten ligger jag vaken hela natten. Först försöker jag förtvivlat tvinga ner mina ögonlock men det går inte. Utan att veta varför ligger jag vaken och lyssnar på nattens tysta röst, vindens slukande och ugglornas dämpade hoande. Jag tror aldrig jag varit såhär angelägen av att sova någon natt under detta året; Harrys bekymmer oroar mig och en god natts sömn skulle få mig att släppa allt. Så frestande att bara sova, men hjärnan protesterar trots att jag är sömnig.
Harry ligger och jämrar sig, men jag hör inte vad han säger. Det är som att nattens lugn överröstar honom och jag vill bara skrika åt den att hålla klaffen, men samtidigt vill jag inte väcka Seamus, Dean och Neville (och det skulle verka dumt). Harry ligger och stönar oroligt, vrider sig och kvider. Till slut kan jag inte ta det längre. Jag känner mig helt tom. Vad ska jag göra? Väcka Harry och säga att "lugn, allt blir bra strax ska du se" eller "försök att drömma om något annat istället". Jag går upp, ner för trappan till uppehållsrummet. Helt knäpptyst är det, alferna har redan varit där. Brasan skriker tomt efter eld och jag sätter mig ner i en fåtölj i ett försök att rensa tankarna. Helt plötsligt hör jag ett knakande ur flickornas trappa och jag tittar skrämt upp.

Jag ser Ron sitta på samma fotölj han gjorde innan, när vi alla tre satt och inte sa ett enda ord. Han kollar förskräckt på mig, innan han blir lugnare; han mumlar något om att han trodde att jag var någon annan, innan han vänder blicken till de varma lågorna från den öppna spisen framför honom. Brasorna lyser på hans ansikte, dess värme smeker hans välmarkerade konturer från hakan till kindbenen. I ögonen reflekteras de dansade rödoranga lågorna, och jag sätter mig försiktigt ned bredvid honom. Det har gått en tid och ingen av oss har sagt någonting - en sådan tystnad som är besvärlig för hjärtat. Mina ögon vänds hela tiden mot honom, granskar hans beigerosa läppar, för att sedan klättra sig upp mot de blondröda ögonfransarna som mjukt faller på hans kind när han blundar; och jag tanken slår mig att jag aldrig någonsin har sett någon vackrare än honom.

Jag biter mig tveksamt i läppen, öppnar munnen för att säga något, men stänger den sekunden efter. Det känns som om hela min kropp skriker efter hans uppmärksamhet, men hela han är vänd mot det andra hållet. Det känns som om mitt hjärta ska hoppa ut ur bröstet när jag smakar på hans namn, efter många, långa nästan outhärdliga minuter.
"Ron...," säger jag trevande. "Förlåt mig."

Jag vänder mig och tittar henne rakt in i ögonen. Jag känner hur min blick kallnar och borrar in sig med ett hårt ansiktsuttryck. Utan att bryta ögonkontakten sitter jag så en stund och begraver mig i hennes bekymmer som reflekteras i ögonen. Hon ser på mig med förtvivlat uttryck, men jag kan inte falla för det. Ju längre vi sitter och tittar på varandra, desto mer förtvivlad blir hon. Till slut makar jag på mig och ger en gest åt henne att komma och tränga ner sig brevid. Tveksamt tittar hon snabbt ner på sina fötter innan hon reser sig och sätter sig i fötöljen brevid mig. Jag lägger min arm runt hennes axlar och drar henne intill mig medan jag hör henne snyfta. Förutom Hermiones snyftande sitter vi helt tysta och tittar in i den lekande elden.