Sirius Blacks dotter

Hoppas du kan skriva snart för det här är såååååååååååå bra

Ny läsare!!! Längtar supermycket!!!!! Den äger!!!!

Känner att jag måste kompensera för alla inlägg jag inte gjort.
Ikväll kommer det mer ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥



Kapitel 8:
Den natten somnade jag så fort jag lagt huvudet på kudden.
Jag hade aldrig varit lyckligare än nu. Ändå saknade jag mamma lite.



Jag vaknade med ett ryck. Bredvid mig hörde jag Hermione mumla något om läxor i sömnen.
Jag gäspade stort och kastade en snabb blick på min väckarklocka som stod bredvid sängen. 02.14. Jag suckade tungt. Att somna om har aldrig varit något av mina talanger. När jag en gång vaknat kan jag inte somna om. Jag reste mig upp och drog på mig min Hogwartsuniform. Den var lite för stor för mig.

Sedan satte jag mig på sängen och undrade vad jag skulle hitta på nu.
Ett tag provade jag att få en kudde att sväva, men eftersom den bara ramlade ner i Parvatis ansikte så gav jag upp försöken. Plötsligt slog en tanke mig. Jag kunde ju förvandla mig till en Pegasus och göra en liten utflykt i den förbjudna skogen! Jag reste mig upp och skyndade mig ner för trapporna.
Sällskapsrummet låg tyst och mörkt. Den enda ljuskällan kom från de sista glöden i gårdagens brasa. Jag kastade snabba blickar åt alla håll innan jag skyndade mig ut, till min förvåning utan att väcka den tjocka damen.

Stentrappan låg öde. Ljudet av mina egna klapprande steg skrämde mig, fick mig att rysa till.
Porten ut var låst. ”Alohomora” viskade jag. Med ett svagt gnällande gick dörren upp.

Natten var kall och tyst. Jag rusade över gräsplanen, förbi Hagrids stuga och in i den förbjudna skogen där jag förvandlade mig.
Min pegaskropp kändes lite ovan. Det var minst fyra månader sedan jag fått vara på vår bakgård hemma och öva. Mina hovars mjuka klappranden lugnade mig. Jag sträckte ut de långa vingarna och flög några varv över trätopparna. Att flyga var underbart. Jag älskade känslan av vinden i ansiktet, molnens mjuka stoft mot ansiktet…

Med en stöt landade jag på marken. Mina hovar fastnade i en klängranka och jag föll omkull i ett enda trassel av långa ben, man och svans. Jag gnäggade förnärmat. Jag måste se till att jag fick öva på det där. När jag hade trasslat ut mig igen kände jag mig iakttagen.
Jag vände mig om. Mitt ibland buskarna stod den stora svarta hunden från mina drömmar, hunden som hade förvandlats till en man.
Jag gnäggade skräckslaget och försökte backa bakåt. Hundens läppar sprack upp i ett grin och blottade alla de sylvassa tänderna.
Jag kände min kropp förstelnas. Hunden närmade sig med en låg morrning. Mina ben började styra sig själva, började galoppera iväg genom skogen med hunden tätt bakom mig. Ett tag var allt jag hörde ljudet av mina egna hovslag, hundens flåsande i min nacke och vindens sus genom träkronorna. Sedan hörde jag hur hunden gnällde till. Jag stannade tvärt och vände mig om. Hundens ben hade fastnat i en vass sten. Den verkade ha plågsamt ont, för dess nyss så hotfulla min hade blivit bedjande, ja nästan ångerfull. Jag förstod att jag inte kunde hjälpa hunden när jag var en pegas. Min hjärna koncentrerade sig på en bild av min människokropp. Snart kände jag det välbekanta suset inombords som förkunnade att jag var mitt mänskliga jag.
Hunden stirrade misstroget på mig. Jag höll upp händerna.
”Shh. Det är okej. Jag kommer inte att skada dig, jag försöker bara hjälpa dig.” sade jag. Min röst var hes, som alltid när jag hade varit en animagus. Hunden verkade slappna av lite. Jag började lirka loss hans ben. Hunden gnällde lite, men var i övrigt ganska lugn. Efter kanske en kvart av svett, gnällande och hundtårar lyckades jag få loss tassen.
Hunden gläfste till och började slicka mig i ansiktet. Jag sjönk ihop på marken, kiknande av skratt. ”Okej, okej. Jag förstår att du är glad.” sade jag mellan skrattattackerna. När hunden äntligen slutade slicka mig i ansiktet reste jag mig upp. ”Jag behöver nog inte duscha på ett tag.” sade jag samtidigt som jag rensade mitt ansikte på hundsaliv.
Jag grävde lite i min flicka och lyckades hitta några surrande smaskbin som jag gav till hunden. Hunden slukade dem på en sekund och såg förväntansfullt på mig efter mer. ”Tyvärr. Har inga fler. Men jag kan ta med lite stekta ägg från frukosten till dig. Okej?” sade jag. Hundens öron spetsades vid orden ”Stekta ägg”. Jag rynkade ögonbrynen.
Någonting med den här hunden verkade så mänskligt.
”Jag måste gå nu. Vi ses, vovven.” sade jag, klappade den rufsiga pälsen och började springa in mot slottet.

Korridorerna låg lika öde som förut. Jag trevade mig fram igenom mörkret. Plötsligt såg jag ett ljussken uppenbara sig framför mig.
Jag stirrade misstroget på det samtidigt som den kom allt närmare och närmare. Plötsligt stirrade en pojkes gröna ögon in i mina.
Jag gallskrek. Pojken också. Sedan tillät jag mig själv att studera honom lite närmare. ”Harry?” frågade jag. ”Evangelin?”
Jag nickade. ”Vad gör du här?” Han suckade. ”Eeh…”
Jag himlade med ögonen. ”Jag borde nog gå nu.” sade jag och rusade upp för trapporna.

När jag kom in i flickornas sovsal såg jag att Lavender och Parvati satt och samtalade ivrigt.
”Vet du, Evie? Lavender säger att hon såg en pegas!” sade Parvati.
Lavender slog ut med armarna. ”Det är sant! Den var jagad av en stor svart hund. Den såg helt underbar ut.” sade hon drömmande. Jag himlade med ögonen innan jag kastade min kudde på henne.
Först såg hon bestört ut innan hon började fnissa och kastade tillbaka den. Det hela resulterade i ett fullskaligt kuddkrig. Hermione vaknade också. ”Evangelin! Vad håller ni på med? Tänk om någon lärare kommer?” sade hon bestört. Vi fnissade åt henne.
”Slappna av och ha lite kul, för en gångs skull!” skrattade jag. Hon rynkade ögonbrynen men började också fnissa och kasta kuddar.
Efteråt sjönk vi alla ihop i en hög, utmattade av allt skratt.
Det var faktiskt härligt att umgås med några tjejer, för en gångs skull.

Lavender och Parvati somnade kanske fem minuter senare.
Men Hermione och jag satt vakna länge och pratade. Hermione berättade för mig om alla deras små livshotande äventyr för att komma undan Voldemort. Jag fick en väldig lust att berätta alltihopa för henne, om min pappa och om mitt liv. Men jag vågade inte.
Jag var rädd för att hon skulle hata mig.
”Hallå? Lyssnar du ens på vad jag säger?” sade Hermione irriterat. Jag rycktes upp från min drömvärld. ”Förlåt. Kan du ta det där igen?”
Hon suckade. ”Jag frågade dig vilket ämne du ser mest fram emot.”
Jag funderade ett tag. ”Trolldryckskonst.”
Hermiones ögon vidgades. ”Ursäkta? Vet du att den där läraren är en djävul?” frågade hon. ”Och min morbror.” tänkte jag.
Jepp, Severus Snape är min mammas storebror. De bröt kontakten med varandra efter att hon gift sig med Sirius. Min mammas flicknamn var Alice Prince. Hon bröt traditionen och hamnade i Gryffindor, till mina morföräldrars förskräckelse. Min mamma pratar aldrig om sin barndom. Jag har en känsla av att den inte var den bästa.
Jag stelnade till. ”Så hemsk kan han inte vara.” sade jag. Hermione suckade. ”Tro mig, jag fick inte ens fem poäng för min levande död brygd.” sade hon förnärmat. Jag började skratta. Hon boxade till mig på armen. ”Vi kanske borde sova. Klockan är halv fem.” sade Hermione med en kvävd gäspning. Så fort hon lagt huvudet på kudden så somnade hon. Men jag låg vaken i nästan en timme till innan jag lyckades somna över huvud taget.

Bra? Kommentera!

Lellilola, skriv MEEEEER!!!!!! Innan jag dööör!!!!! Snälla!!!! Det var superb. . . Jag skrev inget! Det går inte att beskriva med ord!!!

Underbar!
Tycker om att den är detaljerad.
Forsätt med skrivandet
*bevakar*

helt underbar och det där kudkrige lät kul, man skulle nog ha varit med

Åh, Gud vad bra!!!!!
Du skriver ju som Rowling! ÄRLIGT!
Snälla mer, måste veta vad som händer på lektionen!!!! SNÄLLA MEEEEEEEER INNNNNNNANNNN VI DÖÖÖÖÖÖR!!!!!!!!

Kapitel 9:

”Vakna! Vi måste gå upp nu!” skrek Hermione i mitt öra. Jag satte mig tvärt upp och slog huvudet i hennes haka. Hon gjorde ett irriterat ljud. ”Kom nu.” Jag bäddade min säng och vi började gå ner till frukosten.

Stora salen var ganska tom. Hermione verkade vara en person som hellre kom en timme för tidigt till en lektion än två minuter för sent.
”Hermione, seriöst? Det är exakt två timmar tills vi börjar.” sade jag irriterat. Hermione höll upp armarna i luften ”Lugna ner dig!
Jag är alltid tidig.” sade hon. Jag suckade. ”Kan tänka mig det.” muttrade jag. Hon himlade med ögonen och vi satte oss vid det helt tomma Gryffindorbordet.

När Hermione och jag suttit i stora salen och ätit i nästan en timme kom Ron och Harry insnubblande. Hermione och jag fnissade åt deras rufsiga hår och sömndruckna ögon.
”Är ni redan uppe?” hörde jag McGonnagall säga nät hon delade ut dagens scheman.
Jag synade det intresserad. ”Vår första lektion är…” Jag kisade på pappret. ”Skötsel och vård av magiska djur.” sade jag. Hermione log.
”Tro mig, du kommer bara att älska Hagrid!” sade hon hurtigt och bredde mer smör på sitt rostade bröd. Jag log tillbaka.
När det var en halvtimme till vi skulle börja så började vi gå ner till Hagrids lilla stuga, som Hermione beskrev den.
En liten klunga elever stod redan och pratade med varandra medan de väntade på att lektionen skulle börja. Plötsligt kom jag ihåg de stekta äggen jag tagit med. Jag lyckades smita in i skogen utan att någon såg det. ”Vovven” lockade jag när jag kommit utom syn och hörhåll från alla. ”Vovven! Jag har stekta ägg!” viskade jag. En svart skugga virvlade fram ur buskarna och brottade ner mig på marken, ivrigt skällande. Jag skrattade och tog fram äggen. Hundens ögon vidgades och den ställde sig med framtassarna på mina axlar med en bedjande blick. Jag skrattade och kastade ett ägg till honom. Hunden svalde ägget i en tugga och såg bedjande på mig efter mer. Jag log och kastade iväg några fler. När hunden hade ätit upp dem så skänkte den mig en tacksam blick. Jag log. ”Du är en snäll vovve.” sade jag.
Hunden gläfste, nästan stolt. Jag kliade hunden bakom de stora öronen. ”Jag tror att jag ska döpa dig till… Sirius!” sade jag.
Hunden tittade misstroget på mig. ”Jag vet, det kanske låter konstigt att jag förklarar mina problem för en hund såhär, men min pappa heter Sirius Black. Japp, den Sirius Black. Massmördaren.” sade jag med en suck. Hunden stirrade på mig för en stund innan jag klappade den på magen.
”Jag måste gå till vår lektion nu. Jag tar med mig något från lunchen.
Hej då, Sirius!” sade jag. Hunden tittade på mig med snälla ögon och gnydde lite. Jag rusade iväg genom skogen.

”Evangeline! Där är du! Vi har varit så oroliga? Vart tog du vägen?” utropade Hermione så snart jag satt min fot på lektionsområdet.
”Va? Jaha. Jag var på toa.” sade jag. ”I tjugofem minuter?” frågade hon misstroget. ”Jag stötte ihop med en lärare på vägen.” sade jag.
Hermione veknade. ”Tycker inte du att det ska bli intressant?” frågade hon. Jag nickade. Harry och Ron kastade en menande blick på varandra. Hermione himlade med ögonen.

Okej, Hermione hade rätt. Jag kunde inte låta bli att gilla Hagrid.
Det vill säga, jag trodde att jag inte kunde låta bli att gilla Hagrid,
ända till jag fick se vad det var vi skulle lära oss om. Mitt på planen stod någon slags djur… Bakre delen var en örn, främre delen var en häst. Det var ett av de konstigaste djuren jag sett. Ändå såg den på något konstigt sätt… majestätisk ut. Sedan kände jag igen djuret.
Det var en hippogriff. Mamma hade berättat en massa saker om dem.
När jag var liten brukade jag föreställa mig en vackrare prinsessversion av mig, ridande på en hippogriff.
”Då så. E det nån som vet vad det här är för nåt?” sade Hagrid.
Både min och Hermiones hand flög upp. Vi stirrade på varandra och började skratta. ”Ja, miss?” sade Hagrid och pekade på mig med ett gigantiskt finger. ”White, Sir. Det är en hippogriff. En korsning mellan häst och örn.” sade jag. Hagrid log. ”Tie poäng åt Gryffindor.” sade han. Jag log ett brett leende. Hermione gjorde diskreta tummen upp åt mig.

Jag lyssnade inte så mycket när Hagrid malde på om Hippogriffer. Först när han bad någon att rida på den vaknade jag till.
Alla backade iväg. Alla utom jag och Harry, som såg väldigt förvirrad ut. Hagrid puffade fram oss.
”Ni ska veta en sak, hippogriffer e stolta djur. Förolämpa dem inte.
Det kan bli det sista ni nånsin gör.” sade han. Jag hörde Harry svälja hårt. Jag däremot kände mig väldigt exalterad.
När jag sneglade åt sidan såg jag den stora svarta hunden stå och titta på mig med viftande svans i skogsbrynet.
”Då så. Buga för han. Om han gillar er så kanske ni kan få rida. Börja du, Miss White.” sade Hagrid. Jag tog några steg framåt och krökte min ryggrad. Hippogriffen tvekade inte att buga tillbaka.
Jag smekte den försiktigt över de mjuka fjädrarna.
”Din tur, Harry.” sade Hagrid. Hippogriffen bugade även för honom.
Jag tittade på den svarta hunden. Det var något konstigt över dess ögonkast på mig. Det var nästan… stolt.
Plötsligt kände jag marken under mig försvinna innan jag blev satt på hippogriffens rygg, bakom Harry. Innan vi visste ordet av knuffade Hagrid till hippogriffen. I nästa sekund svävade vi fram över trädtopparna. Jag klamrade mig hårt fast vid Harrys rygg för att inte ramla av. ”Hur får vi den att landa?” skrek han. Jag rynkade ögonbrynen. ”Jag har en känsla av att den bestämmer när den vill landa själv!” skrek jag tillbaka. Hippogriffen cirkade runt Hogwarts några varv innan den landade med en stöt på marken.
Både Harry och jag ramlade av och låg i varsin hög på den leriga marken. Vi sneglade på varandra och jag började gapskratta. Hippogriffen gnäggade och flaxade med vingarna.
Jag försökte samla mig, men det gick inte.
”Vad skrattar du åt?” frågade han ”Ingen aning.” svarade jag mellan skrattattackerna. Vi hörde resten av klassen komma springande och jag verkligen samla mig. Utan att lyckas. Jag hörde några Slytherinelever prata lågmält om mig och Hermione och Ron också skratta, men jag bara fortsatte.
Det var länge sedan jag skrattat såhär mycket.
Jag låg kvar ganska länge på marken innan jag överhuvudtaget lyckades lugna mig.
Hagrid hjälpte mig upp med ett leende på läpparna och puffade tillbaka mig och Harry in i klungan. Hermione skakade på huvudet, men log brett.

Alla elever fick börja klappa hippogriffen.
Bäst som jag stod där och strök de mjuka dunen med Harry Ron
Jag vände mig om. Bakom mig stod min kära kusin Draco Malfoy (ja, jag vet att det inte borde vara så egentligen eftersom Narcissa och Bellatrix var Sirius kusiner och Silver borde vara Malfoys syssling, men jag tycker att det är bättre om Bellatrix och Narcissa är Silvers mostrar ♥) med sina eviga anhängare Crabbe och Goyle (förresten, Sirius är släkt med familjen Goyle). Jag suckade.
”Vad vill du, Malfoy?” frågade jag. Han log hånfullt och tog ett steg närmare. ”Håll dig borta från mig. Dödsätarson.” sade jag. Malfoys leende försvann och han högg tag i min arm. ”Min pappa ska få höra om det här.” Jag hånlog. ”Som om jag skulle vara rädd för din pappa.”
Hans grepp om min arm hårdnade. ”Ska du säga. Titta på din egen far, Silver. Din lilla lögnare.” Jag ryckte till av att höra mitt riktiga namn. ”Jag vet inte vad du pratar om.” mumlade jag.
”Hallå, Malfoy! Kalla inte Evangelin för lögnare!” hörde jag Harry säga. Malfoy vände sig mot honom. ”Åh. Harry Potter vet inte sin bästa väns mörkaste hemlighet. Synd.” sade han. Jag fick lust att smocka till honom. ”Flytta på dig.” sade Malfoy, knuffade mig ur vägen och ställde sig framför hippogriffen.
”Din stora förvuxna ödla” sade han. ”Förolämpa honom inte!” skrek jag. Längre hann jag inte förrän Hippogriffen skriade och Malfoy i nästa sekund låg hopkrupen på marken och gnydde.
Hagrid blev vit i ansiktet, skopade upp honom och började springa mot slottet.
Det var helt knäpptyst mellan alla på vägen tillbaka.

Malfoy kom inte tillbaka på hela dagen. När vi äntligen var framme vid sista lektionen ville jag helst av allt bara skolka. Sedan såg jag att det var dubbeltimme i trolldryckskonst. Harry och Ron suckade medan jag fick dölja min förtjusning.

I fängelsehålorna var det kallt och fuktigt. Det fick mig ändå att känna mig konstigt lugn – stället påminde om källaren hemma.
Vi fick stå och vänta utanför dörren i kanske en kvart. Precis på klockslaget anlände han. Min morbror.
Han hade svart hår, krokig näsa och flottigt hår. Precis som på min mammas familjefoto. Den enda likheten mellan oss var vår ögonform. Mandelformade och ganska medelstora.

I klassrummet fanns det fullt av ingredienser. Mina fingrar kliade vid åsynen av dem. Flaskor, proppfyllda med olika ingredienser, stod prydligt uppradade i nummer och bokstavsordning.
Professor Snape svepte in med den långa manteln fladdrande. Hans sätt att gå påminde lite om mammas. Han lät sina mörka ögon svepa över klassrummets bänkrader. När han kom fram till mig stannade han och skyndade fram för att syna mig. ”Vad har vi här?” frågade han.
Jag kunde höra chocken av att se en perfekt kopia av sin syster sitta i hans klassrum. ”Evangelin White, Sir.” sade jag. Han lät sina ögon syna mig från topp till tå. ”Du ser bekant ut…” mumlade han.
Jag antog en förbryllad min. Jag hörde klassrummet hålla andan.
”Är du… renblodig” frågade han. Jag tvekade lite. Sedan nickade jag.
”Vad heter din mamma?” frågade han. Jag svalde hårt.
”Alice White, Sir.” Hans ögon vidgades en stund innan han svalde ner chocken. ”Slå upp sidan 789, tack.”
Jag slog upp sidan och möttes av en bild på en sömndryck som mamma brukade göra. Jag log. Det här skulle bli enkelt.

Efter en och en halv timme var jag färdig. Snape svepte runt i klassrummet för att kontrollera allas trolldrycker. Han hällde ut nästan allas. När han kom fram till min stannade han förvånad.
”Har… Du gjort den här förut?” frågade han släpigt. Jag skakade på huvudet. Han höjde sina flottiga ögonbryn. ”Fem poäng till Gryffindor.” sade han. Sedan var lektionen slut.

”Såg du hans förvirring!” utropade Ron för hundrade gången.
Jag suckade. ”Ja.” Hermione rynkade sina ögonbryn.
”Han har aldrig gett ett enda poäng till Gryffindor. Någonsin.”
Jag kunde inte låta bli att känna mig stolt.

Bra? Kanske kommer mer, måste göra mat till mina kusiner nu ♥♥♥
Tack för allt ♥♥

Lellilola, det är bäääääst!!!! Du måste skriva mer snabbt!!! Det är den bästa ff:n jag läst!!!!!!

Jag håller med FULLSTÄNDIGT!! Bästa jag någonsin har läst!