Tiden lämnar djupa spår

bra!


FRÅGOR:

Heter Ben fullständigt, Ben Potter?
McGonagall säger ju Mister Potter!

Superb!

O-M-G!!! So ******* good!!!!!!!!

Super!!!!!!!!!!!!!!!!

Mooooooreeee!!!! Pleaseeeee!!!!!!

Okej, tack allihopa!

Och Lillan: Ja, jag tror det... är för trött för att tänka men sa jag inte det förut? När de ropade upp vid sorteringen...

Mer imorrn.

mm det nämns (som sagt ovanför mig) vid sorteringen.

Okej!

Förlåt om jag har varit lite inaktiv på senaste dagar, men nu kommer i alla fall en till del! ♥

Kapitel 12
Elsie kände på bröstet som för länge sen hade slutat röra sig.
"Madam Pince..." viskade hon, fastän hon visste att det var för sent. Trots att det inte fanns något hopp kvar.
Hon blickade bakåt och upptäckte professor McGonagall stå i dörren. Hon torkade sig i ögonen med en violett näsduk som hon hastigt la undan när hon såg Elsies blick.
"Du måste säga vad det är", sa Elsie. En ilska bubblade upp i henne. Alla hade vetat, det hade hänt något. Brevet, illvrålet och så det här. Sånt händer inte! Inte utan att det finns något! Något farligt...
"Det är nåt", fräste hon. "Det vet alla. Brevet, Bens illvrål.."
"Vilket brev?" frågade McGonagall. Hennes röst var sträv, men Elsie hörde att den också lät grötig och söndergråten.
"Professorn, jag hittade ett brev under sängen."
Hon stoppade hastigt in handen under klädnaden och drog fram brevet, skrynkligt var det och stilen hade bleknat, men det gjorde ingenting. Elsie kunde vad som stod utantill.
McGonagall stod tyst i många minuter. Elsie var alltid på vippen att viska "professorn?" men höll igen munnen. Professorn skulle få vara den första som talade.
"Jag pratar med Dumbledore och ber honom att komma hem. Han är den enda som kan skydda oss nu."
Sen vände hon på klacken och försvann.

Elsie ägnade eftermiddagen åt att tänka, och att leta efter Ben. Eller ja, göra båda sakerna på samma gång. Hon hade så mycket mer att tänka på nu, än bara livet och döden.
Vad var det som hände? var frågan som ringde i huvudet.
Kunde det vara ett monster?
Vad skulle det annars vara?
Okej, ett monster då.
Men varför kom det hit? Vad ville det?
Så gick det runt. Som en cirkel. En cirkel har inget slut. Tyvärr.
Han hade gått tillbaka. Det var den enda slutsatsen hon kunde dra. Dumma Ben. Dumma allt.
Plötsligt hörde hon ett skrik. Sen blev allt svart.

Vad har hänt????? O.o :-( jättabra kapitel iaf!

Tack Minihäst! ♥

Ja, jag reser bort imorgon och jag KAN ju inte lämna er utan bekräftning på detta! Så fortsättning kommer faktiskt, trots att det är olikt mig att orka sånt här varje dag. .__.

Kapitel 13
Ben vaknade med ett ryck. Hans pergament som låg framför honom var skrynkligt och fjäderpennan hade ramlat ut ur bläckhornet, som i sin tur vält och allt bläck låg i en pöl på golvet.
Men det visade sig vara det minsta bekymret.
Hela sovsalen var uppriven. Täcken, kuddar, lakan, allt låg på golvet tillsammans med utspridda papper med instruktioner på.
Fönstret var öppet.
Ben darrade. Han hade tyckt att Hogwarts verkade så tryggt, men nu tvekade han. Vad hände? Vad hade hänt? VARFÖR SKULLE DET HÄNDA JUST NU?
Det var en människa, helt klart. Inget djur kunde riva upp så mycket på så kort tid. För han hade väl inte sovit så länge? Eller?
Det låg en svart sko på toppen av en hög med sönderrivna kuddar, som om någon placerat den där med flit.
Den var liten. Mycket liten. Så liten att den bara kunde tillhöra en förstaårselev.
Han kände igen den, det gjorde han. Vart ifrån kom den?
Det kändes ödsligt tomt i korridoren. Men när han gick ner till Stora Salen var det rena motsatsen. Alla elever skrek och grät. Det var helt KAOS.
Många ville hem, andra var beredda att kämpa mot det onda som krupit sig in i Hogwarts, omärkligt som en skugga, men ack så mäktigt. Det upprivna verkade inte ha drabbat bara Slytherinarna, utan både Hufflepuff och Ravenclaw.
Ben slog sig ner vid ett bord bredvid Malfoy, som faktiskt var blek för första gången i livet (kändes det som. Han var ju alltid så lugn och cool annars. Ja, inte cool på det sättet, men...).
Ben funderade. Skon? Den som hade skon måste ha gjort det. För man lämnar liksom inte en sko i ett upprivet rum bara sådär.
Han satte apelsinjuicen i halsen. Han hade kommit på det. Men han hade hellre funderat hela livet.
Skon tillhörde Elsie.

BRA! MERA!