Du lovade att aldrig ändras!

Kapitel 14: Ett barndomsminne - Draco

Draco:
Jag hade lovat Per att sitta vid Wilmas säng tills han kom tillbaka. Jag hade fått han att gå iväg och äta lite.
Jag satt och småpratade med Wilma.
" Kommer du ihåg första gången vi träffades?" Jag suckade lite smått och tänkte tillbaka.

" Det hade varit en sommardag. Jag hade varit ute och lekt i trädgården där jag bor i en herrgård. Pappa hade kommit ut och ropat på mig.
" Draco, kom vi ska åka och hälsa på vänner." Jag sprang in och vi transfenterade oss till Van Googh herrgården.
Det var ett stort hus. Stort, vitt och luftigt. Fint.
Utanför på gräsmattan lekte en flicka. Hon satt med korslagda ben endast iklädd shorts och t-shirt.
" Hej Per." Hälsade pappa när vi kom fram.
Flickan tittade nyfiket på mig.
" Hej Lucius. Hej Draco. Detta är min dottér Wilma." Jag tittade på flickan och log blygt. Hon log tillbaka.
så började min och Wilmas vänskap. Vi har varit oskiljaktiga sen dess."

Jag suckade efter att minnet tagit slut. Jag saknar de tider. Då Wilma och jag var bästa vänner. Nu pratar vi knappt .
" Jag kan ta över igen. Du borde gå och sova. Klockan är halv 11." Per klev in i sjukhusflyglen och gick fram till Wilmas säng.
jag nickade och reste mig upp.
" Godnatt Mr Van Googh." Han log trött.
" Godnatt Draco Malfoy."
Jag lämnade sjukhusflyglen och började gå mot fängelsehållorna.
" Draco, vänta." Jag stannade och tittade över axlen.
" Hej Pansy. Hur är läget?" Hon log snett.
" Bra. Vart har du varit under hela kvällen?"
Jag ryckte på axlarna och svarade enkelt:" Hos Wilma." Hon nickade och såg lite.. orolig ut.
" Draco, gillar du henne mer än som kompis?" Jag tittade på Pansy och skrattade. Vilket jag inte borde ha gjort.
" Jasså du gör det.." Pansy rusade gråtandes iväg. Suck kan dagen bli värre?
Jag gick sakta nedför alla trappor och in i sällskapsrummet. Förbi alla nyfikna som tittade på mig och upp för trapporna till sovsalen.

ALVA:
Ungefär 2 veckor har gått sedan Wilma höll på att drunkna. Under dessa två veckor har det inte hänt något mer än en massa strunt.
Per kom och berättade att Wilma hade rört på sig igår natt. Ett gott tecken på att hon kommer att vakna.
Mitt under lektionen i trolldryckskonst kom Madame Pomfrey ned springandes.
" Jag behöver låna miss Reen tack." Professor Snape tittade på mig och nickade.
Jag följde efter henne. Madame Pomfrey stegade iväg upp för trapporna med långa, snabba steg.
" Miss Van Googh har vaknat." Sa hon innan hon öppnade dörren och lät mig gå in.
Wilma halvsatt i sängen med ett trött leende. Jag rusade fram och la försiktigt armarna om henne medans tårarna rann nedför kinderna.
" Åh Wilma du lever." Jag hörde ett tyst skratt.
" Jo jag dör inte så lätt. " Jag skrattade till.
Jag släppte henne.
" Försökte du ta självmord eller?" Jag tittade oroligt på henne. Hon skakade snabbt på huvudet och berättade att hon bara tänkt simma. Hon visste inte att repen fanns där under vattenytan.
Jag kramade henne igen och viskade:
" Tur att du överlevde. Jag älskar dig Wilma. Du är min bästa vän. Utan dig är jag inget."

Tihi mera? :3

Jaa!
Jag vill alltid ha mera!

Merameramerameramerameramerameramerameramerameramerameramerameramerameramera osv.

Awesome.

awesom!! meeer snälla

Kapitel 15: En dag att minnas

Efter exakt en månad blev jag utsläppt ifrån sjukhusflyglen. Jag var åter på benen och helt återställd sen olyckan. Pappa hade åkt hem för att planera begravningen och lovade att skicka en uggla när det var så jag kunde medverka. Det var en självklarhet.
" Godmorgon alla." Jag gäspade stort och sjönk ner mellan Blaise och Alva vid Slytherinbordet en onsdagsmorgon.
" Godmorgon, mår du bra?" Jag tittade på Blaise, tog en stor sked med flingor och nickade.
" Det gör jag!"
Jag tog en klunk pumpa jouice innan jag tittade på klockan och reste mig upp.
" Kom Alva, vi har dubbeltimma i drolltryckskonst nu." Vi lämnade bordet och gick ner till Professor Snapes klassrum.
Utanför stod Gryffindoreleverna. Och den berömda Harry Potter..

BLAISE:
Vi gick sakta efter tjejerna ner till fängelsehålorna. Utanför klassrummet stod Potter och hans gäng.
Draco började direkt mucka. Jag stod tyst. Sneglade lite på Wilma då och då.
Hon är så fin.
" Ehm Blaise, varför står du och dreglar?" Draco flinade mot mig. Jag drog handen under munnen och shit jag dreglade.
Jag slog till han och tittade bort. Jag kände hur kinderna blev varma. Gud vad pinsamt.

Jätte kort inlägg. Ska iväg nu

Kort, men bra

du skriver väldigt spenande /jättebra

Super!

Kapitel 16: Begravning.

Efter en vecka var det dags för begravning. Jag hade packat en liten väska som jag skulle ta med hem eftersom jag skulle vara hemma över helgen.
" Jag kommer sakna dig." Jag kramade Alva med tårar i ögonen.
" Vi ses snart gumman." Jag kramade henne en gång till innan jag lämnade sällskapsrummet och gick upp till Professor Dumbledores kontor. Därifrån tog jag flampulver och tog mig hem till vår brasa.
" Välkommen hem gumman." Pappa omfamnade mig. Jag tittade mig runt i det stora ljusa vardagsrummet. Just idag var det tänt en massa ljus och massa blommor stod här och var. En bild på mamma stod mitt på vardagsrumsbordet med 2 ljus brevid.
Min syster kom ut ur sitt rum.
" Wilma, välkommen hem!" Jag omfamnade min syster.
" Åh syrran. Hej."
Pappa stod och log lite smått. Han nickade sedan mot köket.
" Maten står på bordet. Det är bara att ta för dig." Jag nickade och visade upp väskan.
" Ska bara upp till rummet först." jag gick ut i hallen och sedan upp för den stora spiraltrappan som ledde till min lilla lya på övervåningen. Övervåningen består av ett stort sovrum, en toalett och ett litet vardagsrum.
Jag öppnade dörren till mitt sovrum och klev in. Mitt gamla rum. Som jag haft sedan jag var 3 år gammal.
Väggarna var gröna med silvriga fjärilar på, golvet var av ek.
Sängen som var bäddad i grön/silvriga färger stod längst ena långväggen. Skrivbordet med datan och alla gamla böcker från mugglarskolor stod mittemot sängen.
Min inbyggda gaderob full med kläder var precis brevid dörren.
Jag la ner väskan på golvet och sjönk ner på sängkanten. Min blick vandrade direkt till hyllan över dörren där foton på mig och mamma står. Foton sen jag var 1-6 år gammal.
Jag log snett och torkade snabbt bort en tår som rann nedför kinden.
" WILMA, KOMMER DU SNART?" Jag ryckte till, reste mig och gick ut i min hall.
" Jag kommer." Jag gick nedför trappan och ut till det luftiga köket. Jag satte mig på min vanliga plats mittemot pappa och började äta.
" Så hur går det på Hogwarts?" Pappa tittade på mig.
Jag tuggade ur maten, svalde och svarade sedan:
" Det går bra. Inte så mycket skolarbeten just nu. Men jag har iallafall lärt mig massor nya trollkonster och så." Pappa nickade gillandes.
" Det är bra. jag har hört att du är en flitig elev. jag är stolt över dig."
Jag tittade på pappa, log snett . Men innerst inne grät jag. Jag önskar att mamma också kunde säga att hon är stolt över mig.

Gud jag har inga ideer. Kan någon uggla en ide?