PRS mellan t i l d a och mig :3

"Jag minns inte senast jag var rädd", sa Mere och ryckte på axlarna. "Jag har kanske glömt hur det känns, eller också är jag en väldigt positiv person. Jag tror starkt på det andra."

"Du är en positiv alv", sa jag med ett litet leende. "Alla skulle behöva en vän som dig. Som gör en glad när man är ledsen, om du förstår."

"Alla, eller nej, nästan alla, får ha mig som vän", skrattade Mere. "Du är en av dem som fått den turen!"
Mere log.

Jag skrattade med henne.
"Jag har väldigt tur", log jag.
Jag hade inte haft många vänner, praktiskt taget ingen alls. Jag antog att jag var vän med Mere nu, den glada och positiva alven, som egentligen var motsatsen till var jag var.

"Jag måste gå och prata med Legolas, vi ses sedan!"
Mere vinkade glatt och sprang ikapp Legolas.
"Hej", började hon och blev genast lite allvarligare. "Det var någon med Sauromans märke i skogen. Jag tror att de kan ha funnits fler."

"Okej, ses", svarade jag och log lite smått.
Vad hade hänt med mig helt plötsligt? Jag hade plötsligt en vän efter några minuter. Innan jag gick till mötet hade jag ingen familj, inga vänner, ingenting.
Jag hade varit något av en ensamvarg utan att själv bry mig om det. Jag hade inte varit glad på riktigt, det hade bara varit en fasad. Men.. var jag lycklig nu?

"Varför tror du det?" frågade Legolas skarpt, medan de fortsatte att gå.
"För att han höll på att ropa på någon innan han dog."
Omedvetet vände de kurs mot skogen.

Jag fortsatte gå lite för mig själv med tankarna som flög runt åt alla håll.
Det var först när jag hörde prasslandet i en buske bredvid mig som jag stannade upp på helspänn.
Jag drog mitt svärd och gick långsamt mot ljudet.

De gick in mot gläntan där Mere sett honom.

Jag gick mot ljudet och hann inte reagera när en man slängde sig över mig. Saurons märke nästan lyste på honom. Jag rullade undan innan hans kniv han spetsa mitt huvud. Jag ställde mig upp och höjde svärdet mot mannen.
"Vem är du?" frågade jag ilsket.