Åren efter (privat)

Mirtha tittade på Hel och log olyckligt.
"Känslor är det som utgör vilka vi är" sa hon bestämt. "Att förtrycka dem eller bli tillsagd att förtrycka dem är bara fel. Inget gott kan komma ur det. Utan känslor blir vi inget mer än slavar." sa hon argt
"Mirtha" sa Legolas lugnande och hon slog ner blicken. "Det är inte ofta hon blir arg. jag antar att din historia berör henne" sa Legolas och log mot Hel.
"Jag ber ödmjukast om ursäkt. det var inte min avsikt att lägga mig i" sa Mirtha och tittade ner

Hel nickade bara, men tyckte sedan att hon borde säga något. Egentligen förstod hon inte alls varför Mirtha blev upprörd över det. Det var precis som Aragorn sagt när han funnit henne och sen sett till att hon fick det bättre, även om ingen ville umgås med henne. Varför blev hon så arg? Och varför berörde hennes historia henne? Ingen hade förut brytt sig om henne så.
"Inget att be om ursäkt för. Det är bara så det är." sa Hel och log en aning, det var det närmsta honkunde komma till att skratta och bara det lilla leendet hade tagit Aragorn år att locka fram. Hon döljde det dock snabbt, en gammal vana från förr då ett straff väntade henne om hon log.

Mirtha sa inget utan nickade bara. hon var inte säker på varför men hon hade alltid tagit illa vid när andra människor skadades. Hon visste inte varför. Kanske berodde det på att hennes föräldrar övergivit henne och hon inte ville se andra människor behandlas illa eller bli övergivna. Hon saktade in Dragor så hon kunde rida längst bak och tänka. Hon var fundersam, hon undrade varifrån hennes föräldrar kommit och varför de lämnat henne i mörkmården.

De red under tystnad, inget som störde Hel nämnvärt då hon alltid föredragit tystnaden. Mest för att ändå ingen ville tala med henne och att det var allti andra som talade med varandra, vad hade honför trevligt av det? Nej, hon brukade bara känna sig utanför. De flesta hade mycket att prata om, om någon fråga vem hon var, vad skulle hon svara på det? Hon visste inte vem hon var.

"Vi slår läger för natten" sa Legolas och stannade sin häst. Mirtha satte av och klappade Dragor på halsen. hon tog fram sitt tält och började resa det. Hon fann ingen mening med att vänta på att någon skulle säga till henne. Hon gick bort till Dragor och började göra i ordning honom. Hon kände sig sorgsen över att sagt det innan. hon kände det som om hon trängde sig på Hel

Hel hoppade av sin häst och sadlade av innan hon surrade loss packningen och började sätta upp deras tält medans Aragorn samlade ved till en brasa. De hade gjort såhär dock med lite olika arbetsuppgifter under hela vägen från Gondor att det mer skedde på automatik än något annat. Snart hade hon fått upp tältet och en brasa hade redan börjat spraka under Aragorns skickliga fingrar.

Legolas såg på Mirtha och gick fram till henne, han la en filt runt hennes axlar. Hon såg på honom men sa inget.
"Oroa dig inte" sa han och kramade om henne. Han satte henne vid brasan och gav henne lite mat. "En dag kommer du få svaren du söker" sa han tröstande och hon nickade

Hel såg undrande på dem, men sa inget det låg inte i hennes natur att fråga eftersom det var aldrig någon som svara, ja förutom Aragorn då. Han gav henne en skål med soppa och hon skänkte honom ett av sina ovanliga leenden, ett av dem som ingav att hon litade på honom, att hon gillade honom mer än vad hon kunde säga.

"Jag kan ta första vakten" sa Mirtha och reste sig upp. Hon behövde göra något och om hon tog första vakten slapp hon tänka. Hon tog upp sina moonrings och pilbågen innan hon gick utanför eldens räkvid. Hon kunde inte sitta för nära elden för då såg hon inte faror som lurade utanför elden. Hon bestämde sig för att sätta sig i ett träd och klättrade upp

De andra la sig vid elden, Aragorn och Hel låg vid varandra, nära en inte så de nuddade varandra, hon klarade inte av att någon rörde vid henne inte ens Aragorn även om det ibland gick. "Du kan väcka mig sen." sa Hel till Mirtha, "Men ropa på mig, rör mig inte." sa hon allvarligt, det kunde gå illa för henne då utan att Hel egentligen inte ville det.