Zayven (PRS)

Raven kan knappt röra sig och även när hon försöker så går det knappt. Hon kan inte ens slappna av när minsta rörelse känns som tusen knivblad som hugger in i kroppen, men det gör det iallafall. Prästinnan är gammal till utseendet, runt femtio år om man ska bedöma hennes blodsdoft. Det är något speciellt med äldres blod. Som om det på något sätt börjat mogna. Som vin eller liknande alkohol sorter. Irriterande nog verkar hon dessutom känna till hur man kontrollerar vampyrer, med tanke på att hon först försvagade henne och efter det utförde förbannelsen. Kungen måste ärligt talat ha en idiotisk tur som hittar såhär skickliga magiker.

((Haha xD Alkohol, Det låter så.. exotiskt ;D))

Zyne morrade doft när de tillslut anlände till salen, där flykten börjat.
Häxan skrattade förvirrat när Zyne försökte förbarma hennes liv, och göra det till ett mörker. Hon kände tydligen av det.. Men kunde kontrollera kraftvågorna han någorlunda.
En usel häxa, tänkte han bittert och tyckte synd om henne. I Dokusha kunde man hitta groteska Alver, färgglada katter, men även häxor. Häxor med makt som slog omkull den här häxan med en ända formel. Även fast det är ytterst få magiska varelser i landet.

((Ja ellerhur? Men det måste också finnas. ♥))

Raven entrar salen, kungen och hans vakter är fortfarande på sin plats, men de fyra andra var som bortblåsta. Det bådar inte gott, inte alls och det vet Raven genom uråldrig erfarenhet. Det här är solklart någon sorts plan B.
"Välkomna tillbaka." Säger kungen med ett sjukt dåligt falskt leende.

((Ja ♥ Vad skulle annars hända?))

Zyne avfyrade ett strålande falskt leende mot kungen.
"Vad trevligt att råkas, det var ett tag sedan va?" trotts att orden var oskyldiga så hördes hatet som var nedgrävt bakom raderna tydligt.
Kungen svalde krampaktigt och försökte le. Fast för Zyne såg det mer ut som en grimas. Kanske var det en?

((Precis! ))

Kungens puls är hög, hans hjärta dunkar hårt i bröstet. Svettpärlor bryter fram ur hans panna och hans misslyckade försök till att ha ett faktiskt ansiktsuttryck drog en hel rad tankar genom skallen. Mest över hur fruktansvärt korkad situationen var egentligen.
"Ska jag släppa henne, ers majestät?" Frågar prästinnan avslappnat och ärligt talat, Raven får lust att slå till henne.
"Inte än, men om du kan ta över hennes arbete också skulle det vara en lättnad." Svarar den gamle kungen och prästinnan, utan att släppa Raven vänder sig om mot maskpojken.

Den kassa häxan såg nervöst på kungen.
"Herr allsmäktig.." andades hon förtvivlat fram innan den bättre häxan kastade några små ord, som Zyne inte alls förstod sig på, över kvinnan. Och hon försvann. Den osynliga väggen mellan honom och friheten försvann bara så att Zyne hann sträcka ut armen. Sedan var den tillbaka. Starkare och hårdare. Han hade inte em chans i detta läge. Han försökte le, men hejdade sig snabbt när han märkte hur ont det gjorde.
Och han lade på minnet att en dag döda henne med. Efter kungen då.

"Så, nytt avtal. Jag kommer lägga en väldigt... kontrollerande förbannelse över er båda." Raven skulle har slagit till honom, om hon kunnat röra en jävla muskel utan att hon höggs sönder och samman. Den här prästinnan kan knappast vara helig, hon har ju jävla satanistska metoder. Eller har hon bara inte hängt med i de heliga tjänarnas utveckling över de senaste hundra åren? Nej, verkar absurt när det är det hon varit som mest intresserad av under hennes tid i världen.

Zyne gnislade tänder, men avbröt sig när den huggande känslan började tära på honom. Hans blick mörknade och de annars grumligt gråa ögonen fick plötsligt en mörkare klang.
Kungen tycktes se smärtan i deras ansikten oh kunde inte bara låta bli att le. Ett stort misstag.

Raven lugnade ned sig, ignorerade smärtan och log mot kungen.
"Förbannelse säger du?" Att tala var en enorm ansträngning, och hon ångrar att hon öppnat munnen. Men effekten blir spektakulär när den gamle stirrar skräckslaget på henne och flackar med blicken mellan henne och prästinnan, vad underbart.

"Förbannelse? Låter inte bra." säger han så kortfattat som möjligt, utan att det låter för kort.
Blickarna dras genast mot honom istället och han kan inte låta bli att le. Men snart ångrar han sig, det gör så ont att han bara vill skrika. Sparka, slå omkring sig och aldrig mer röra sig. Men det gick inte för sig.