Narnia

Sam vet inte om han hör, men han börjar springa så hon vänder sig åter mot huset och springer. Hon kommer upp på trappen, under tak och försöker ruska av sig regnet, men det var lönlöst, hon var dyblöt in på bara kroppen. Hon väntar in Andrew och känner hur hon börjar darra, hon fryser. När hon öppnat porten och de klivit in känner hon värmen strömma mpt henne, men fryser gör hon ännu.

Andrew nästan rusar in i dörren, innan Sam öppnar den och de kliver in. Han fryser, det går inte att förneka, men han tar snabbt av sig skorna, de är ju ändå blöta, så de borde ju inte blöta ner golvet. När han ser på klockan så står den på kvart över nio.
"Klockan vill verkligen inte gå snabbt idag alltså" säger Andrew.

Sam följer Andrews exempel och tar av sig skorna vilket får henne att hacka tänder. "Vi bör...." börjar hon då husan, hon som skötte köket skriker till när hon ser dem. "Kära barn, jag ska genast be om att de ska tappa upp varmt bad till er och sedan ska ni få var mjölk i biblioteket, seså iväg med er." säger hon sedan raskt och de blir uppshasade till sina badrum som låg vid deras sovrum.

Andrew hinner inte få fram ett sista ord till Sam innan han blivit bortförd till sitt rum. De hade snabbt tappat upp ett varmt bad och lämnat handdukar i badrummet också. Sedan hade de snabbt lämnat rummet och Andrew klädde självklart av sig innan han gick i badet, vilket spred en värme genom kroppen snabbare än vad en bomb åkte ner emot marken. Okej, det var faktiskt ett ytterst dåligt exempel men Andrew kunde för tillfället inte tänka på annat. Fast han kom på andra tankar en stund då det mullrade till där utifrån.

Sam går in i badrummet någon har hällt upp ett ångande varmt bad i badkaret och lagt fram handukar. Med hackande tänder drar hon av sina dyblöta kläder och kryper ner i det härligt varma badet. Hon ger ifrån sig ett skönt ljud då hon känner värmen sprida sig i kroppen och ligger där bara och njuter medans det åskar och går på ute.
När vattnet har börjat svalna kliver hon upp och torkar sig och drar på sig de svarta pyjamasbyxorna och ett vitt linne. Hon ser på de svarta ränderna som sminket har lämnat efter sig och suckar medans hon gör sitt ansikte sminkfritt, hon orkar inte ens borsta igenom det fuktiga håret. Hennes mormor skulle antagligen skrika om hon visste att Sam visade sig såhär offentligt, men hon orkade inte och det inte moror visste om dog hon inte av, och visst Andrew kanske skulle avsky henne, men hon visste inte, han verkade inte vara sådan.
Sam går ner till biblioteket och kryper upp i en av fotöljerna och tar en av muggarna med varm mjölk mellan händerna och väntar på Andrew.

När Andrew kliver upp ur badet hade vattnat blivit nästan ljummet. Han klar snabbt på sig sin pyjamas, en t-shirt och ett par pyjamas byxor. Han bryr sig inte om att torka håret utan går ner till biblioteket direkt. Där satt redan Sam, med blött hår och helt klart utan smink, med sin kopp varm mjölk. Han sätter sig i fåtöljen bredvid henne och tar sin egen kopp.

Sam väntade spännt på att Andrew skulle vända om så fort han såg henne, men eftersom han inte gjorde det slappnade hon av och log smått mot honom då han satte sig. "Varm nu?" säger hon undrande och smuttar på den varma mjölken, de verkade haft i honung med för att det var sött och gott.

"Jodå, du själv?" säger Andrew innan han smakar på mjölken. Han kände direkt den söta smaken ifrån honungen. Men det var gott, och det spred extra värme i kroppen. Han gäspade, han hade faktiskt blivit rätt trött. Fast det hade faktiskt inte varit en sådan stillsam dag heller så man kunde ju inte klandra honom för det heller.

Sam nickar till svar och ler hon gäspar även hon efter han gjorde det och känner sig konstigt nog trött. Det var sällan hon var trött hon hade alltid haft svårt för att sova och ja, hon visste inte. Men nu kände hon sig varm och behagligt trött för första gången på länge. "Jo, och jag är faktiskt trött." säger hon förvånat och skrattar sedan lite när hon hör hur dumt det borde låta.

"Ja, jag också" säger Andrew och skrattar. Han visste inte riktigt vad han skrattade åt, men det kändes bara som om han behövde det. Han visste inte varför han kände så, fast å andra sidan så brukade man inte förstå sig på det man känner förrän det är försent.