Eld och Vatten

Tack!! ♥ ♥

Bra!!!♥♥♥♥♥

TACK!! ♥ ♥ Jag trodde inte att någon läste denna ff!!

Omg!!

Kapitel 11
Draco

Dracos steg ekade mot det hårda marmorgolvet, han var där, men...han kände sig frånvarande. Han kunde se sina fötter dunsa mot marken, men han kände ingenting. Han visste också att han var hjärtkrossad, men han kände sig tom inuti. Han knackade in rätt kod på tegelstenarna och slytherins uppehålls-rum visade sig. Det såg ungefär ut som gryffindors förutom att att istället för allt det röda så var det prytt med gröna och vita slingrande schalar med ormar av diamant på. Draco hade till och med glömt bort allting om hemligheternas kammare, allt han visste var att hans hjärta var krossat av He...Granger, han tänkte inte ens säga hennes namn längre. Draco var ursinnig, och han visste att även om han förlät Granger, skulle han en dag...en otroligt vacker dag, så skulle han hämnas på Weasley.

Draco slog upp ögonen och stirrade stint ut i sovsalen. Det var helg, så han behövde inte oroa sig om att vara sen. Han klev mekaniskt upp och testade att ta några kliv mot spegeln. Han föll ihop.

Benen skakade när han lutade sig mot trappräcket på vägen till stora salen. Hans ögon var rödsprängda och han hade fortfarande den där skära färgen på sina kinder. Allt man såg i hans ögon var sorg och tomhet. Draco gick in i stora salen, det var fullt med folk, men han kunde inte höra någonting, han såg att munnar öppnades och stängdes, men allting han hörde var en klar fickstämma. Draco vågade inte ens kolla åt hennes håll utan fortsatte mot slytherin-bordet. Han slog sig ned bredvid Pansy. Hon började genast prata entusiastiskt med honom, men Draco brydde sig inte. Han försökte sig på att försiktigt titta mot Gryffindor-bordet, men allting han fick var Weasleys skadeglada blick. Han kunde ha rest sig upp, kastat en förbannelse mot Weasley. Men det var inte värt att skada Grangers mest älskade. Han tittade sorgsätt på sin tomma talrik. Ingenting kunde göra honom glad igen.

Omg vad sorgligt :'( Du skriver underbart!

SUPER!

Fantastiskt bra!♥

Tack!! ♥ ♥

Kapitel 12
Ron

Efter att Ron slugt hade iakttagit incidenten med Malfoy och Hermione kastade han obliviate på Hermione, så att hon glömde bort Malfoy för ett tag. Hon skulle glömma honom för alltid, eftersom Ron var Ron och han hade sin misslyckade trollstav så blir effekten bara kortvarig. Hermione var gladare än någonsin, hon hade det bättre utan honom! Under den senaste quidditch matchen hade Harry gjort illa sig [Dumma lockman] så Ron och Hermione gick i tystnad upp mot sjukhusflygeln. En annan förstelning hade inträffat, denna gång Colin Creevy och Nästan huvudlöse Nick. Man undrar ju vem det blir här näst? Ron samlade mod och sade till Hermione:
"Hermione, jag gillar dig!"{Första gången han sade det blev också raderat av Obliviate}
Hermione vände på huvudet och log ett stort leende mot Ron. Det hade bara varit Malfoy som stoppat henne! Tänkte Ron slugt och kysste henne. Hermione kysste generat tillbaka och de fortsatte att gå till Harry. Men vad de inte visste var att Draco hade varit på väg ut och hade gömt sig bakom en stenstaty för att se vad som hände. Han sänkte dystert huvudet och gick med tunga steg ut medan tårarna forsade ned för hans rosa kinder. Allt hopp var ute, hon gillade Weasley.

Neeeej! STYGGA RON! Du skriver helt wow! ♥