Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Förlåt, det var inte meningen att döda honom. Han anföll." sa Thalia och såg på Johanna. Det var inte hennes mening att döda hennes distriktskamrat. Thalia känner på sin ömmande käke och ett blåmärke börjar synas. Hon spottar ut blodet i munnen, men inget verkar skadat av slaget.
Hon rengör sin dolk och stoppar den och killens på sig och ser på Johanna. "Bäst vi går, de måste hämta honom." säger hon och går därifrån. Hon vll inte se hans livlösa kropp, inte se det hon åstadkommit, det hon säkerligen skulle få sponsorer och gåvor för, hon ville det inte.

"Det är inte mig du ska be om ursäkt" svarade Johanna, och såg på kroppen. "Förresten, så har han det bättre död än levande."
Johanna gick ifrån kroppen, försökte att inte tänka på att hon snart skulle behöva mörda en massa andra barn. Oskyldiga barn. Karriärister bland annat.
"Kom nu så får vi fler mord utförda så vi kommer härifrån" sa Johanna. Inte entusiastiskt, utan snarare rätt dystert. Hon ville inte, men hon var väl antagligen tvungen.

"Antar det." svarar Thalia likgiltigt. Men hon gillar det inte, och hon vet att orden är lögn. De kommar inte därifrån. Någon av dem, men inte båda, kanske inte ens någon av dem. De fortsätter och Thalia ser sig om då svävaren kommer och för bort kroppen. Hon gör samma gest som Katniss gjorde, på sätt och vis passar det in. Att hedra honom, de döda, ja alla oskyldiga.
Hon suckar och går vidare och hör snart porlet av vattnet.

Johanna uppfattar gesten Thalia gör, men hon kunde inte åstadkomma sig till att göra den. Hon skulle föreställa en kall mördarmaskin. Men hon spelade inte sin roll särskilt bra, hon hade inte mördat någon än. Hon hörde porlet av vatten, och en glädje uppstod inom henne. För först nu upptäckte hon att hon var törstig. Och hon blev bara gladare av att bäcken porlandet kom ifrån var tom.
"Inte för att låta bossig, men hämtar du vatten så håller jag koll så att det inte är någon som.. anfaller?" sa Johanna.

Thalia nickade lätt, hon tyckte inte att Johanna var bossig. Det var smartast att göra så, Johanna var hur som helst bättre än hon. Thalia tog vattenflaskorna och hukade vid bäcken och fyllde på dem. Hon tog sin drack sig otörstig och fyllde på den igen innan hon ställde sig upp och gav den ena till Johanna.

Johanna letade efter alla möjliga tecken på att någon var där. Men hon upptäckte inget i den närmaste delen av skogen. Tills hon hörde en gren knäckas en bit bort. Hon höll hårt om yxorna. Skulle detta bli den första gången de får blod över sig? Hon fick syn på spelaren. Det var killen Sam ifrån Thalias distrikt. Honom kunde hon inte mörda. Hon tecknade åt honom att gå härifrån, att hon inte tänkte ge sig på honom denna gången. Han verkade förstå vinken och gick därifrån.
Sedan tog Johanna emot vattenflaskan. Hon drack tills hon kände att hon inte var törstig längre, sen fyllde hon på flaskan själv igen, eftersom hon var ganska säker på att ingen skulle komma och anfalla dom.

Thalia såg tacksamt på Johanna när hon lät Sam passera. Trots vad hon nyss gjort med Johannas distriktskamrat.
"Bäst vi letar reda på ett träd nu." säger hon och ser dig om och pekar på ett lämpligt en bit bort och ser frågande på Johanna.
"Vad tycker du? Vi måste skynda oss innan mörkret faller och så vi inte missar nationalsången."

"Ja.. det trädet blir nog bra. Det märker vi ju annars" sa Johanna. "Men herregud, Thalia. Nationalsången blir man ju nästan döv av. Så det är ingen chans att du missar den." Johanna börjar gå emot trädet. Hon kunde inte skaka av sig den där lilla ilskan över att Thalia mördade honom. Hennes distriktskamrat. Fast besluten att ifall Sam blev upptäckt av Johanna skulle hon mörda honom, klättrade hon upp i trädet.
"Jodå, det här blir nog jättebra" säger Johanna, som sätter sig på en tjock gren.

"Menade att se vilka som har gått bort." sa Thalia undvikande, hon ville egentligen inte se. Inte se pojkens ansikte, hon avskydde vad hon hade gjort. Men när han bara hade hoppat på henne, handlade hon utan känsla, utan att tänka. Det var först efteråt hon hade reflekterat över vem det var.
Thalia klättrade upp efter Johanna och sätter sig på en gren i närheten och ser sedan upp mot himelen då nationalsången börjar dåna.

Nationalsången dånade och ansikten började visas. Först var tjejen från ettan. Inte så förvånande, efter skadan Johanna gett henne. Men vem hade mördat henne? Därefter visades killen från trean, båda från femman och båda från sexan. Sen visades killen ifrån hennes eget distrikt. Johanna låtsades att hon inte brydde sig, trots att hon faktiskt gjorde det. Hon skulle säkert få se honom i sina mardrömmar, och anklaga Johanna för att hon inte räddade honom.