Caroline, Mitt Perekta Liv - Förstört?

Förlåt för dålig uppdatering...
Alltså... Kapitlet ÄR på väg. Ska bara skriva lite till på det. x)

Dyr uggla. O___O
Super

Ni. Är. Bääääst ♥
Förlåt för att det har dröjt, men mitt internet har inte funkat på typ hela veckan. D:
Men det blev iallafall långt

Kapitel. 7
Perrong 9 och ¾

Nu hade det äntligen gått en vecka, det betydde att det var måndag nu, och Caroline och hennes pappa Erik skulle starta tidigt för att komma till London i tid.
Caroline hade inte kunnat sova natten före, och var väldigt trött på morgonen när Erik väckte henne. Efter att hon klätt på sig började hon att borsta håret och satte upp det i en prydlig hårsnodd. Hon var väldigt nervös över vad som väntade, och det var alltid då hon satt upp håret. Hennes pappa visste om det här med hårsnodden, men sade inget medans de åt en ordentlig frukost.
Så snart de satte sig i bilen började det riktigt att kurra i magen på Caroline – av nervositet. Inget bra trodde Caroline, och pappa försökte göra allt han kunde för att Caroline att lugna ner sig, men det hjälpte inte direkt.

”Hur längt kvar är det?” frågade Caroline för andra gången den här timmen, och betedde sig som en 5-åring. Hon hade fortfarande en känsla i magen av att det här inte skulle bli som något annat år, utan att det skulle bli helt annorlunda – vilken inte var bra.
”Vi är framme” sa Erik lugnt och steg ut ur bilen. Caroline blev chockad av att hon inte hade hunnit förbereda sig bättre, och tittade oroligt på sin pappa.”Ta det bara lugnt, var dig själv så kommer allt gå bra” uppmuntrade Erik henne. Men fjärilarna i magen dog inte, de slutade inte ens att flaxa – de fortsatte och fortsatte, Caroline blev tvungen att andas djupt och inte bry sig om dem för att kunna stiga ut ur bilen.
Visst, vara sig själv. Skulle nog inte fungera alls... Fast så kunde ju Caroline inte tänka, hon visste varken hur eleverna som gick i skolan var, eller ens hur allt fungerade på skolan. Men hon hade fortfarande inte lugnat sig, och var på ett uselt humör. Caroline hade allt som var nytt, helst skulle hon ha allt som det varit från början – hon skulle sitta och prata med några kompisar på skolan om hur dålig filmen de såg på biologi var – eller något liknande.
”Ta den här” sa hon och räckte över en tung kappsäck till Erik och så började de gå mot perrongen. Erik hade berättat för Caroline om perrong 9 och ¾, men det var fortfarande något som hon i hemlighet inte trodde på, hon hade ju trots allt inte alls sett mycket magi alls.
När de hade hittat pelaren som Erik påstod att skule vara magisk, bad Erik Caroline att ställa ner väskan och promenera med ett par människor som gick förbi, fast sedan smita och gå rakt in i väggen. Carolinte tittade på honom en lång stund för att försäkra sig om att han var helt allvarlig, så lång att människorna som hon skulle gömma sig bakom nästan hann gå iväg. Så Caroline fick springa för att hinna.
Hon saktade in när hon kom närmare pelaren och blundade, var beredd att använda händerna i nödfall och sprang in i pelaren. Men det var inte som hon väntat sig, utan istället kände hon hur klimatet blev varmare, och hörde ett högt tutande... Nästan som ett tåg. Hon öppnade försiktigt ögonen och såg till sin lättnad ett stort blodrött tåg, med texten ”Hogwarts Express” på. Hon hade klarat det!
Hon flyttade på sig i sista sekunden innan henne pappa slöt sig vid hennes sida, med hennes väskor och Rocky – hennes uggla som satte tyst inne i buren.
”Jaha...” började Erik och log sorgset. Rocky pep till inne i buren och klappade otåligt med näbben – hon kände nog på sig att det fanns andra ugglor i närheten. ”Sköt om dig, gumman. Och skicka många brev” sa Erik och gav Caroline en lång kram. Hon och hennes pappa hade aldrig haft samma förhållande som hon hade haft med sin mamma – de kramades inte lika ofta och undvek känslomässiga samtal.
”Det ska jag” sa Caroline innan hon steg på tåget, och såg hennes pappa ansikte – ansiktet hon kanske inte skulle se på så jätte länge – om allt gick som planerna.
När det hade gått fem minuter, och ungefär 10 personer hade frågat henne om hon kunde flytta på sig (Eftersom hon stod och glodde som en tönt ut genom fönstret) så förstod hon att det var nu som hon skulle hitta ett coolt gäng att sitta brevvid.
Men varje dörr hon öppnade till en kupé, var det fullt. Tillslut, när hon hade kommit längst bak i tåget hittade hon 2 ledig plats. Brevvid en tjej som såg väldigt välklädd ut, med fint uppstoppat hår och en falskt leende. Caroline gillade henne från första blicken, och undrade om det kunde vara hennes nya bästis om 1 år.
Mitt emot henne satte det tre andra tjejer, med lika söta och falska leenden – fast ingen av dem var lika söt som tjejen med de tomma platserna brevvid sig. Hon var säkert ledaren.
”Är det ledigt?” frågade Caroline med ett sockersött leende. Tjejen nickade och fortsatte att tala med de andra tjejerna – och låtsades inte om mig.
”Jag har hört att Viktort Krum tänker gå i pension” utbrast en av tjejerna förfärat.
”Jo, jag hörde de också” sa en rödhårigtjej och såg med stora ögon på mig, av nyfikenhet. ”Så vem är du?” utbrast hon mittiallt och all uppmärksamhet riktades mot mig.
”Jag heter Caroline Stewart” började jag och undrade vad mer jag hade att berätta. ”Och mina föräldrar har stor betydelse i trollkarlsministeriet”. Första lögnen sagd, check. Meningen blev inte helt som Caroline hade tänkt, för hon hade sett en viss näsvis hos en av tjejerna – hon med det långa blonda håret.
”Jag heter Laura” sa ”ledaren” Laura och blinkade menande med ögat. Hon sade det med en bestämmande ton, för att visa att det är hon – och ingen annan – som bestämmer här. ”Det här är Ginny” fortsatte hon och pekade på den rödhåriga tjejen, och det sade hon med en mycket ointresserad ton. ”Och där sitter Michelle och Rebecka” sa hon och pekade först på den blonda tjejen – som satte längst mot dörren mittemot oss – och sedan på tjejen brevvid henne.
Jag nickade förstående.
”Hej, som ni alla vet heter jag Caroline... Stewart. Och jag får egentligen inte säga det här, men min pappa är biträdande minister – om det skulle hända något med den nuvarande ministern” fortsatte jag försiktigt och prövade mina lögner – kollade ifall att det var något de inte förstod med dem.
”Åh, NU vet jag vem du är! Carolina McLill! Visste att jag hört ditt namn förut!” stönade tjejen längst mot dörren – Michelle. Jag tittade oförstående på henne, hade hon inte fört mitt namn rätt? ”Jag kommer alltid ihåg alls namn” förklarade hon och log stolt.
”Så du är ministerns dotter?” fnittrade Ginny, men efter att Laura tittade på henne, blev det väldigt tyst, och hon gömde sig bakom hennes hår.
”Carolina? Caroline? Varför sa du inte det med en gång?” Laura log så stort hon kunde, stolt för att ha någon så betydelse full person i henne gäng. Caroline visste inte vad hon skulle säga – skulle hon sprida en ny lögn? Och leva i berömmelse (Förutom den dagen då någon säger upp hennes riktiga namn, och allt blir trubbel – för någon kanske säger åt läraren hennes ”riktiga namn”)? Trubbel ja, men bättre än att vara såhär – längst ner på listan av tjejerna.
”Ja. Jag sa det inte eftersom min pappa har sagt att jag inte får det. det finns folk där ute som vill skada min pappa, och då skulle de ju skada mig med. Så han tyckte att det var bättre om jag hade namnet Caroline Stewart” förklarade jag och försökte oskyldigt le. ”Och ni får inte säga det till någon måste ni ju förstå” tillade jag snabbt – förhindrade de mesta av katastroferna som kunde hända. Alla tjejerna i kupén tolkade min orolighet i fall att någon av dem skulle berätta något av det här till någon – vilket det till hälften var sant.

guud va bra ♥ mErA ♥

Suuuiuuper!

Jätte bra :3

Awesome

SUPERBRA!!! ♥♥♥

Nej men Caroline, vissa saker ska man bara inte ljuga om. *Låta som en bekymrad mamma*

Alltså, jag är jättejätte ledsen. Men jag hade ingen aning om att skolan skulle ta så här mycket tid. Och nu har jag absolut inte tid med att skriva på den här ff:en. Och det hade jag ju delvis räknat med, men inte med att det verkligen skulle ta ALL min tid. Så jag är ledsen, men jag måste sluta skriva på den här ff:en.