Hogwarts bakom kulisserna- lyckliga dagar & blödande farväl

att var ett bra kapitel

Kapitel 13- Cat
Allting händer så fort. Från det att Audrey svimmat av, jag springer efter hjälp och till det att jag kommer tillbaka med Filtwick och Madame Pomfrey har det bara gått ett par minuter. Men blodet runt Audrey har multiplicerats. Madame Pomfrey trollar fram en sjukhus säng och tar med sig Audrey till sjukhusflygeln. Hela sällskapsrummet är fullt med nyfikna elever som viskar ivrigt med varandra när Pomfrey skyndar förbi med den medvetslösa och blodklädda Audrey.
– Ms Davies, kan du gå och berätta för Ms Goldsteins bror vad som har hänt hans syster? frågar Filtwick.
Jag suckar. Mason. Jag har inte ens tänkt hur kan kommer reagera. Det känns som att mina ben är doppade i bly när jag går genom korridoren. En del av den vägg som jag går, är samma väg som Madame Pomfrey tog med Audrey. Det syns på de bloddroppar som hamnat på golvet. Jag känner hur det tåras i ögonen. Men jag biter ihop. Eftersom klockan är långt in på småtimmarna är inte tjocka damen i sitt porträtt. Jag får stå och harkla länge innan hon dyker upp.
– Du hör inte hemma här, säger hon irriterat.
Jag skäms lite. Alla vet att tjocka damen inte tycker om att bli väckt.
– Jag måste prata med Mason Goldstein. Hans syster ligger på sjukhusflygeln, säger jag.
Då ser hon genast intresserad ut.
– Du måste prata om den stackars flickan som började blöda. En riktig tragedi. Jag hörde det av den grå damen.
Jag nickar och ber henne öppna så att jag kan hämta Mason snarast. Hon blir sur över att jag inte vill skvallra men släpper in mig. Gryffindorssällskapsrum har dunklare ljus än vad Ravenclaws har. Jag antar att de inte brukar läsa lika mycket här. Men annars är det samma sorts soffor, gardiner och mattor. Bara det att våra är blåa istället för scharlakansröda. Jag skyndar mig upp för trappan som leder till pojkarnas sovsalar. Men tittar inte efter vart jag sätter mina fötter och ramlar huvudstupa framåt. Jag slår huvudet i kanten på ett av trappstegen och blir liggandes för ett par sekunder. När min blick är fokuserad igen fortsätter jag upp för trappan, mer försiktigt den här gången. Framme vid årskurs 5 går jag bara in utan att knacka.
– Mason, säger jag och tänder lampan.
Rummet fylls av protester. Inte bara manliga, utan även kvinnliga. Tur Mason att det inte ligger någon lättfotad Hufflepuffare i hans säng.
– Cat? Vad är det?
Han går nyvaket fram till mig.
– Det har hänt en grej, säger jag.
Då blir han plötsligt väldigt pigg.
– Vad har hänt? Men gud, du blöder, säger han och lägger handen på min högra tinning.
Det har jag inte ens märkt.
– Åh, det. Jag snubblade bara i trappan. Men det är inte mig det handlar om. Det är Audrey.
Jag behöver inte säga något mer. Mason skyndar sig förbi mig och jag springer efter. I sällskapsrummet kommer jag i kapp honom och tar tag i hans hand. Hand i hand springer vi genom slottet till sjukhusflygeln. Det känns som om vi är med i en skräckfilm. Ni vet, en sådan där scen när de förälskade huvudrollerna springer ifrån den hemska mördaren. Fast de gör det, oftast, inte i pyjamas som vi gör. Framme vid sjukhusflygeln springer vi in. Gwen sitter framför ett skynke. Hon gråter. Gwen kommer fram till oss.
– Hon har inte vaknat än. Madame Pomfrey säger att det ser illa ut. Att de närmsta timmarna är avgörande.
Då drar Madame Pomfrey bort skynket och vi får se Audrey. Hon är kopplad till en hjärt- lungmaskin. Madame Pomfrey har tagit av henne det blodiga nattlinnet och ersatt det med en vit sjukhusrock.
– Herre gud Audrey, viskar Mason och slänger sig runt min hals.
Jag håller om honom hårt. Han storgråter. Hela kroppen skakar. Det är först då som jag släpper på min tårkanalsspärr. Tårarna som jag har hållit inne bara forsar ut. Jag tittar på Gwen som fortfarande gråter. Vi tittar båda två på Audrey. Jag vet vad vi tänker. Kommer vi få behålla vår bästa vän?

kommentera, berätta, älska! dela med era vänner! ni är bäst ♥

Omg... Finner inga ord för hur awesome du och denna är ♥

Åh, nej Mason får inte förlora sin syster. skrev en oneshot igår om en tjej som tog självmord på sin brors grav. Det får inte hända här .___.

"Gwen, hon som aldrig gråter" känns det som om hon varit, men så får man se hennes vackra insida. :o ♥

Jag hoppas verkligen att Audrey inte dör, jag skulle dö då ju :<<<

Kapitel 14- Gwen
Madame Pomfrey tillåter bara att två personer sitter vid Audreys sida. Eftersom Mason vägrar lämna sjukhusflygeln låter jag Cat ta den andra platsen. Hon kan trösta Mason bättre än vad jag kan. Jag menar, jag har precis insett att jag faktiskt kan gråta. Min pyjamas börjar bli obekväm och jag går upp till sovsalen för att byta om. Hela jag skakar när jag går upp för den långa Ravenclawtrappan. Det är som om någon har gett mig en elchock. Örnen öppnar dörren åt mig, märker antagligen att jag inte klarar av att tänka just nu. Det är tomt i sällskapsrummet. Alla är på lektioner. Filtwick gav mig och Cat ledigt från lektionerna tills chocken lagt sig. Jag undrar hur länge det dröjer. Just nu skulle jag säga aldrig. Det är med hjärtat i halsgropen jag går in i sovsalen. På den blåa mattan syns den röda fläcken. Jag plockar fram min stav.
– Renskrubba! Renskrubba! Renskrubba! säger jag.
Men fläcken är kvar. Den har inte ens minskat en millimeter. Blodet från min bästa vän finns fortfarande kvar. Jag börjar gråta igen.
– Gwen?
Jag snurrar runt. Will står i dörren. Han slänger sin väska på golvet och går fram och håller om mig. Jag borrar in mitt ansikte i hans axel och Will stryker mig lugnande över håret. Efter en stund har jag lugnat ner mig.
– Borde inte du vara på lektion? snyftar jag och tittar på honom.
– Jag var precis på väg ut ur sovsalen när jag såg dig gå in här. Jag tänkte att du behövde en vän, säger Will.
Han har fortfarande armarna om min midja. Jag nickar. Tårarna rinner fortfarande men inte lika dramatiskt som förut.
– Du gråter, säger han som om han inte insett det förut.
– Jag vet. Jag ser hemsk ut, säger jag och torkar mig under ögonen men baksidan av handen.
– Det är första gången jag ser dig gråta. Du är lika vacker som förut, säger Will.
Jag rodnar men backar ur hans grepp.
– Till och med jag är förvånad över att jag gråter. Det händer inte så ofta, säger jag och sätter mig på min sängkant.
– Din bästa vän ligger på sjukhusflygeln. Det är naturligt att du gråter, säger han och lägger en arm runt mina axlar.
– Jag antar det, säger jag och tar undan hans arm.
Gesterna är lite för mer än vänskapliga. För vi är inget annat än vänner.
– Jag måste byta om, säger jag och knäar framför min koffert.
– Jag blundar, säger han och lägger händerna för ögonen.
Jag plockar fram mina kläder och byter om.
– Klar, säger jag och vänder mig mot honom.
Will tar bort händerna och tittar på mig.
– Du är fin, säger han.
– Det är bara ett par jeans och en tröja, säger jag.
– Men du är fortfarande fin, säger Will och ställer sig framför mig.
– Den finaste.
Han lägger sina händer på mina kinder och kysser mig. Jag gillar det och särar lite på läpparna.
– Nej, det går inte, säger jag och backar ut igen.
– Varför inte? Vi gillar ju varandra, säger Will.
– Men jag vill inte gilla dig! skriker jag.
Mina ord slår honom som en örfil.
– Jag förstår. Det borde jag ha förstått. En populär tjej som du kan ju inte gilla en kille som mig, säger han. Det vore ju hemskt om det kom ut över skolan att Gwen Baker gillar en kille som inte är lika populär som hon själv.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det var inte så jag menade men det är för sent att rädda mitt misstag.
– Jag är sen till min lektion. Jag hoppas att Audrey kommer klara sig, säger han och lämnar rummet.
Jag vänder ryggen mot dörren. Steg hörs och jag vänder om.
– Will?
Men det är inte Will. Det är Cat. Hon gråter.
– Snälla sig inte...
Mina ord dör ut när hon nickar. Tårarna rinner igen. Jag kan inte fatta det.

Du dödade henne!!!! Varför? Eller så är det en helt annan sak, men det tror jag inte!!!

...
AHHHHHHHH!!! Nej!!! Audrey!!!

SÅ KAN DU INTE GÖRA. -.--------------

WÄääääääääääääääääääääääääääääääh!
Audrey kan inte dö så, vad ska hända med Mason? Och varför gjorde Gwen sååå? Hon älskar ju Will! Måste jag banka in det i huvudet på henne eller? </3