Harry Potters syster

Kan det tänkas komma ett nytt kap. nu?

Tack Hermia!
Här kommer kapitel 3:

Kap. 3
Remus Lupin lutade sig tillbaka i sätet. Helgen hade sannerligen inte varit lätt. Nu förtiden var hans förvandlingar så oerhört smärtsamma. Det var tur att han haft gårdagen till att försöka ta igen sig. Idag var han dock fortfarande utmattad, långtifrån återställd.
Att Albus Dumbledore erbjudit honom en plats i lärarstaben betydde mer för honom än han kunde beskriva i ord. Det skulle bli både underbart och sorgligt att återvända till Hogwarts igen. Det var där han upplevt de mest fantastiska dagar någonsin. Han hade haft de bästa vänner man kan ha, och det var plågsamt att tänka på att han inte hade en enda en av dem kvar längre. Marödörernas tvära splittring gjorde honom fortfarande deprimerad. Han saknade dem så mycket, allihop. Han kunde inte förstå att Sirius föråt James. Att han nu var på rymmen kändes...konstigt. En liten del av Lupin skulle hemskt gärna vilja träffa honom igen, om det för att prata eller rasa på honom var Lupin inte säker på själv. Men resten av honom, den övervägande delen, var fast besluten om att ignorera Sirius Black och att göra sitt yttersta för att vara en så bra lärare som möjligt. Och inte minst skydda Harry, James son. Sömnen kom smygandes inpå honom och han kände hur huvudet föll ner på axeln...

Han vaknade av vad Lily brukar kalla hopplöshetens kyla. En kyla endast dementorer kunde frambringa.
Javvist ja! Tåget skulle ju genomsökas av dementorer, det hade han glömt. I mörkret skymtade han skräckslagna ansikten från att antal elever, en pojke tycktes till och med ha hasat ned från sätet. En dementor närmade sig, sakta men målmedvetet.
"Ingen av oss döljer Sirius Black under våra mantlar", sa Lupin lågt. Ingen effekt, dementorns kyla började sprida sig på allvar, under dess mantel kunde han skymta en skrynklig, rutten arm.
"Expecto Patronum", han riktade staven mot dementorn. Äntligen gav den sig av.
Sakta men säkert började kylan försvinna, lamporna tändes igen och tåget sattes i rörelse.
Med en stöt i hjärtat hade Lupin insett att pojken som kollapsat var Harry. Nu var han påväg till konduktören för att skicka en uggla om att dementorena haft en obehaglig påverkan på James son.
"U-usäkta", det var en blond flicka som klivit ut ur sin kupe. "Min syster, Melanie, hon...jag tror hon svimmade".
Inne i kupen låg mycket riktigt en flicka med kolsvart håt på golvet. Att döma av storleken kunde hon inte vara annat än en förstaårselev.
"Vad var det där?", frågade hon med svag röst, "Vem var det som skrek?"
"Det var en dementor", svarade Lupin och knäböjde sig vid flickan. Hon tittade upp på honom och han hajade till när han såg de välbekanta gröna ögonen för andra gången idag. För ett ögonblick kom han helt av sig, sedan mindes han vad han skulle göra och förklarade snabbt varför dementorena genomsökt tåget, gav hastigt alla i kupen lite choklad och skyndade därefter iväg för att meddela om både Harry och den här Melanie. Resten av tågresan ägnade han åt att övertala sig själv att det säkert fanns massor med personer som bar likadana ögon som Lily Evans.
......................................................................

Jag hoppas ni inte tycker det är för tråkigt, det kommer bli mer spännning sen jag lovar

Det var ett fantastiskt kapitel

Tack ♥

vilken bra story! jag tycker verkligen du skriver jättebra!!! *bevakar*

Kul, tack ♥

Bra

Grymt bra! Känn dig mer än bevakad xD

Så bra!!

Jättebra!!!