Clato-rollspel! (Privat rollspel för Incendio & Dramione99)

''Jag kommer dö...'' Viskade jag förtvivlat. Jag verkade svag, men det var jag inte. Jag visste bara inte vad jag skulle göra nu. Jag skulle ju inte komma hem igen, jag skulle aldrig få träffa min familj, mina vänner.
Distrikt två ville inte att jag skulle komma hem! Hur kunde slåttersystemet vara så orättvist? Varför hade de inte bestämt någon annan tjej som skulle åka i år?! Jag blev så upprörd att jag skakade.
''Jag vill inte hem! Fattar du det?!'' Undrade jag surt och skakade av ilska. ''Jag vill inte se Distrikt två igen!'' Nästan skrek jag, och bröt ut i tårar igen.

"Nu hänger jag inte med!" Jag drog frustrerat handen genom mitt blonda guldhår.
"Varför vill du inte hem igen? Vill du dö? Jag menar, jag skulle aldrig kunna döda dig ......"

"Jag vill inte tillbaka, för de skulle vara missnöjda med mig! De vill inte se mig vid liv, fattar du..?" Viskade jag, rösten var kvävd av gråt. "De kommer hata mig i resten av mitt liv om inte du kommer hem..."
Han var så snygg, vacker. Hans stora händer såg ut att passa perfekta med mina och hans läppar såg så inbjudande ut.
Varför var allt så svårt? Kunde inte vi bara få komma hem tillsammans?
"Du behöver inte döda mig, det finns måmga andra som vill döda mig..." Började jag. "Det är inte heller aå svårt att göra själv..." Viskade jag lågt, i fruktn av att bli avlyssnad.

"De blir glada vem av oss som kommer hem", sa jag, bestämt. jag ville så gärna att hon skulle sluta gråta. Ledsna tjejer var jag inte så bra på att ta hand om ....
"Nån kommer säkert vilja döda mig med", suckade jag.
"Skulle du verkligen kunna tänka dig att ta livet av dig själv? Ärligt talat?" frågade jag skeptiskt.

''Nej, det blir de inte.'' Sa jag bestämt. Jag funderade på vad jag skulle svara på det där sista. Nej, jag skulle inte våga ta mitt liv, men om jag sa till honom så kanske han skulle tycka synd om mig och bry sig om mig.... Jag sköt undan tanken och bestämde mig för att vara ärlig.
''Jag kommer inte döda mig själv, jag är för feg.'' Erkände jag och sneglade på vackra Cato. ''Och jag kommer se till att ingen dödar dig, först måste de ta sig förbi mina knivar.''

"Åh, tack!" sa jag. "Ska skydda dig med, det lovar jag."
Jag tänkte på det andra hon sagt. Om att döda sig själv, jag var nog oxå för feg för att göra något sånt.
"jag skulle inte heller våga döda mig själv. Inte med nåt vapen iaf. Möjligtvis bara om jag hade en bra anledning till det, hehe."

Jag log mot honom. Det var som att hans ord fick mina tårar att sluta rinna. Han tänkte beskydda mig. Men hur skulle det gå när vi två stod kvar som sista spelare..?
''Jo, samma här.. Om det stod på spel om någon jag älskar, så skulle jag göra det. Lätt. Jag gör allt för mina vänner, men bara om jag vet att de skulle göra samma sak för mig.'' Förklarade jag och log svagt mot honom.
Mina tankar avbröts av att Joshua störtade in i kupén.
''Vi ska av tåget om tio minuter!'' Började han. Han lät väldigt stressad, och det var han förmodligen. Våra riktiga handledare hade inte tagit sig till Distrikt 2 i år, vi skulle möta dem här i Huvudstaden. ''Då kommer ni att få möta Lyme, Brutus och Enobaria lite snabbt, sen måste ni fixas inför kvällens spelarparad.'' Sa han snabbt och pös ut genom dörren.
Jag reste mig långsamt upp och kollade på Cato som satt kvar.

"Så, vem vill du helst ha som handledare då?" sa jag till henne. Jag kände att vi var tvungna att prata om nåt mer "naturligt" nu. Annars skulle jag kanske börja gråta eller nåt sånt. För att tänka på att komma hem igen utan Clove igen var otänkbart, det var det verkligen. Om jag vann och hon dog, då skulle jag tagit livet av mig på tåget tillbaka hem.
Jag studerade henne från topp till tå där hon stod. Hon var verkligen söt.

Jag ryckte lätt på axlarna och log snett mot honom.
''Jag vet inte, Lyme, kanske. Jag har inte träffat någon, men Enobaria verkar också bra. Hon verkar som en riktig vinnarskalle, och det kan vara bra.'' Sa jag och log. ''Det kommer trots allt bara bli en vinnare, och vi behöver rätt träning.'' Sa jag kaxigt, som om det som nyss hänt inte hade hänt. Alls.
Jag log brett mot honom och granskade hans långa, muskulösa kropp. Han var dösnygg, överallt. Det desperata behovet av att kyssa honom fanns kvar, men inte på samma sätt.
Jag tittade ut genom fönstret och insåg att vi kommit till vår slutstation, huvudstaden av Panem.

"Jo, Enobaria verkar rätt tuff," höll jag med. "Jag har träffat alla tre i träningscentret för några år sedan..., de är ganska okej. Jag tror att jag kommer få Brutus."
Jag reste mig också upp för att titta ut genom fönstret, på den stora huvudstaden. Den var lika stor och vacker som alla beskrivit den.
"Så många människor!" sa jag till Clove som stod brevid mig. "Nu ska man bara se till att hitta nån rik som kan sponsra en oxå ..."